Pusslet

I så gott som var diskussion kring yrkesliv, utbildning och västerlands framgångsmänsklighet komma man vid en eller annan tidpunkt till ungefär den här frasen:

”Nuförtiden är det extra viktigt att man jobbar effektivt eftersom vi har så mycket att göra – inte bara på jobbet, utan även privat. Vi förväntas hinna med allt mer – överallt”.

Jag hör det sägas om och om igen, men det är rätt svårt att få någon att dyka djupare än så. Fråga sig a) varför det är så, samt kanske än mer viktigt b) om det är så det ska vara. Så jag tänkte att jag denna morgon skulle skriva ner de där bägge svaren.

a) Eftersom det är meningen att vi ska ändra på det.
b) Naturligtvis inte.

Om vi förväntar oss av oss själva och varandra att vi ska få alltmer gjort för att fortsätta snurra ekorrhjulet allt snabbare – ja då förtjänar vi utbrändhet och att befinna oss ett par decimeter in i väggen. Eftersom det är den sortens upplevelser vi mer eller mindre medvetet jagar. Egentligen handlar det om meningsfullhet. Att vi fått för oss att det är meningsfullt att mäta livet genom accelerationstalet för ekorrhjulet.

Och det är ju egentligen sant. Eftersom det kanske är det enklaste sättet att inse hur meningslöst det är och därigenom komma till djupare insikter om vad som är meningsfullt. Vilket ju är själva meningen, faktiskt.

Om man vill effektivisera på riktigt – vilket väldigt få verkligen vill – måste man vara beredd att först och främst kliva ut ur ekorrhjulet och betrakta systemet. Då ser man ganska omedelbart vad som är att förbättra. Om man inte måste försvara sin position och dessutom ser mening i att effektivisera sin vardag är det inga problem.

Man måste emellertid låta följande fråga få ett svar: Om den som arbetar åt ett företag effektiviserar sitt jobb – hur då denne någon då del av effektiviseringen. Ska vederbörande fortsätta jobba åtta timmar om dagen efter att ha vågat effektivisera sin arbetsdag till tre timmar. De flesta skulle aldrig våga effektivisera sådär av rädsla för arbetsbristen. Jävla vansinne. Bättring, tack!


En helg i storstaden, faktiskt. Det var verkligen länge sedan och det är rätt ovant. Märkligt nog och ganska intressant att jag reagerar över folkmängden och bibehåller det låga tempot istället för att öka takten för att smälta in. Progression!

De som finns här – är de inte här eftersom alla andra är här? Hur fel kan det vara att bo i staden där det bor som flest? Alla andra borde ju veta något som gör det värt uppoffringen. Och så är missförståndet i rullning. Fascinerande!