De ytliga - 1. Förbipasserande

Det var första gången Env hade fått följa med ner till det besynnerliga. Han hade hört ljuden från det och sett bilderna i sitt sinne men inte förrän nu hade han fått följa med och se det med sina egna ögon. Rep i hårt material som löpte igenom blänkande pinnar. Det var ganska vackert för repen korsade varandra och bildade vågmönster. Han tog i ett av dem. De var sträva och kalla. Något sådant hade han aldrig känt förut. Lamk visade att de kallade det för metall. Metall. Det kändes som metall. Ordet stämde med upplevelsen. De andra kanske hade känsla för orden ändå, tänkte han.

Inte för att någon räknade, men själv hade han försökt tänka efter och han borde vara ungefär tolv år nu och han började betraktas som pålitlig och ansvarstagande. Det var till exempel längesedan han pratade, vilket hos hans folk var något slags kvitto på att man behärskade språket. För några år sedan hade han lyckats förflytta sig med tanken och för ytterligare någon tid innan hade han lärt sig att försvinna ur synfältet fastän han var kvar.

De äldre hade förmanat dem att inte uppehålla sig vid det besynnerliga för mycket, men det kittlande skrämmande man kunde få bevittna här och sägnerna kring det överträffade vida innehållet i de diffusa varningarna. På den håra ytan mellan de tvinnade trådarna rörde sig olikfärgade vagnar med hög hastighet. Lamk sa att de kallades bilar. Det stämde inte alls med deras känsla, tänkte Env. Besynnerligt. De såg också ut att vara gjorda av metall, men det gick inte att känna på dem - de rörde sig för fort.

De brukade uppehålla sig här utan att synas och skulle man råka bli observerbar fick man fort hoppa ner i slänten igen. Vid något tillfälle hade en av de som satt i bilarna fått syn på dem. Hans bil hade kört rätt in i repen och börjat brinna. Det var många år sedan men mannens ande fanns fortfarande kvar på platsen. De hade pratat med honom. Han var inte arg för vad som hänt utan snarare befriad, men han behövde tid på sig att förstå saker innan han fortsatte. Så han hade bestämt sig för att stanna här en stund.

Nu började bilderna komma i Envs huvud. En efter en for de förbi och man kunde börja skönja formerna. De var väldigt olika. En grön bil med starkt motorljud for förbi och i den satt tre män, samtliga med huvudet fullt av något slags musik och bilder av en stor folksamling och vackra, lekande ljus. En svart tystgående liten bil for förbi med en ensam kvinna i sig. Hon hade ont av längtan. Hennes hjärta skrek så att det säkerligen räckte långt upp i skogen bakom den. Hon blödde inom sig och längtade efter en annan människa. Env såg honom framför sig – mannen hon längtade efter, alltså. Han längtade även han efter henne. Men det visste de inte, därför var de bägge olyckliga och blödde. Det var ofta så de hade det, de andra. Env förstod inte varför men han såg det ofta i sina drömmar. Han kunde höra längtan från de som längtade efter varandra om nätterna. Han hörde hur de skrek efter varandra så att de inte hörde den andres rop.

Efter en stund kom det en svart stor bil med en ensam man i. Han formerade en tanke som var så skrämmande att de iakttagande omedelbart ryggade tillbaka. Det var den kallaste form någon av dem någonsin sett, långt mer verklig och isande än de sparsamma historier de fått berättat för sig från de som levt i det ytliga. Vad de hade sett nu var så hemskt att ingen av dem ens hade begrepp att se vad det var han egentligen menade. Visst, de saknade begreppsvärlden och bilden av hur det såg ut, men det var själva känslan i tanken som var ogreppbar. Djupet och kylan. De hade hört talas om hat - kanske var det vad han tänkte på, mannen i bilen. Hat.

I bilen medförde han något slags sak som var byggd för att kunna döda andra människor med. Döden var inte något problem men den rädsla den skulle sprida var vad de iakttagande reagerade på. De såg varifrån han fått den och de kunde se att den flugit från en annan del av världen och hamnat här. Mannen mådde mycket, mycket dåligt. De såg hur han slagits som liten och hur hans sinne förstörts mycket målmedvetet under hela hans liv. Han hade fått veta att om han spred skräck så skulle han såsmåningom bli fri, men för varje gång han spridit skräck så skulle han bli lite mer beroende av de som gav honom uppdragen.

Det här var mer skrämmande än vad Env tänkt sig och han hade svårt att inte synas längre. Lamk och de andra tänkte att de skulle vandra hemåt igen. Vad de sett var svårt nog att förklara för de andra. De måste hem och tänka igenom saken med sina medmänniskor. Fundera över om det här var det där ingripandet man pratat om. Någon skulle nog kunna följa mannen och se mer tydligt vad det var han hade i sinnet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter