Reset

När jag kom till hotellet som egentligen inte var ett hotell utan en samling småhus var huvudet egentligen redan överhettat. Mörkret var en bit bort och jag var trött till följd av sedvanligt sönderhackad sömn. Jag försökte blunda men huvudet ville inte stanna. Istället gick jag mot havet. Ner mot den absolut ljuvliga stranden som även denna novemberdag välkomnade mig som besökare som bara den stranden kan göra med sin karaktäristiska klitterkrans att klättra över innan man når vattnet.

Känslan var bultande. Bergfast. Öronbedövande. Jag hade beslutat att hålla spjället helt öppet under den här resan och med kraft forsade alla uppdämda känslor och tankar fram ur sina viloplatser. Nya former av skrivande bultade på dörren ackompanjerade av jobbmässiga expansioner. Idéer. Är de tankar, idéerna? Eller är de känslor. Det känns som om de är hybrider, de små rackarna.


Snäcka går ju.

Först som ett skönt kittlande regn – droppe efter droppe – mot huvudet för att öka till full hagelskur i vad som kom att bli ett bombardemang som fick det att ringa mot skallbenet. Jag ville få stopp på smattret. Ville dra ner på intensiteten och åter få möjlighet att urskilja de där första dropparna. De som jag kände för och som inte krävde att få komma ut.

Men det var redan för sent. De var borttappade i myllret och satt säkerligen och tryckte i något mysigt hörn och skådade de signalstarka narcissiskt lagda intrycken som slogs om platserna på podiet. När ingen lyssnade på dem valde de demonstrativt att gå vidare i andra kanaler.

De ville ut här, dessutom. Och mitt vredgade sinne beslutade att jävlas med dem. Kom på den eminenta lösningen att helt sonika lägga ner det här projektet. Att avsluta svadan och låta det bero. Kändes bra där och då. Men hjälpte inte. Inte ett endaste litet dugg, faktiskt.

Det fortplantade sig ändå. Tog min sömn, mitt fokus, min egen vilja som gisslan. Orden stockade sig och ambitionen började utsöndra kvävande giftiga gaser. Andningen blev snabb och syrefattig. Tankarna började blossa upp igen.

Jag har varit där många gånger. Jag har faktiskt bott där. I åratal har jag befunnit mig i det akuta stadiet av mentalt skenande. Farit fram på vågor av idéer, uttryck och flykt uppblandat med diverse andra komponenter i en synnerligen potent cocktail av överskruvad spatial närvaro. Mycket gott har kommit ur de åren, men jag har tagit slut. Har bränt mig fortare än jag återvuxit. Och när jag för drygt fyra år sedan klev av det tåget började livet på riktigt.

Jag vill för mitt liv inte åter in i det skenande paradigmet. Eller vill och vill – det handlar egentligen inte om vilja. Det handlar om närvaro. Jag älskar att vara närvarande i mitt liv. Att uppleva luften som flödar genom kroppen och att känna varje känsla färga kroppen med sin energi. Njuta av förändringarna i hjärtat och den lek vi leker här tillsammans, allesammans. Jag kommer inte åt den när jag skenar.

Så jag försökte stanna. Det var svårt. Eftersom tåget redan plockat upp fart och tagit sömnen med sig på vägen. Men i natt lyckades jag slutligen få stopp på det. Vaknade utsövt och klev ner på perrongen som mig själv igen.

Och bland det första jag insåg var att jag strypt den här kanalen alldeles för snart. Jag är beroende av att skriva här också. Det må så vara att det inte blir så frekvent, men jag kan inte stänga denna ventil – då blir det stopp någon annanstans. Redan dagen efter att jag beslutat stänga ventilen började propåerna att pocka.

Det var dagen efter det amerikanska presidentvalet. Ett presidentval många och åter många svenskar i breda och okänsliga ordalag uttrycker sin åsikt. Att rätt man vann och at världen ska tacka för att få ha Obama som styresman. Varför? Vad vet dessa sagesmän och kvinnor egentligen? Inte mycket, skulle jag tro. Det handlar mest om att ur ett via massmedia och ur artificiell belysning skapat likatyckarhysteriskt egenpålagt konvergenstvång betingat beteende försöka smälta in.

Obama eller Romney – är det frågan det? Den senare abortmotståndare. Den tidigare – ja, vi behöver inte gå in på det. Det är så dumt att det inte ens är värt att tänka på. Hur ett ännu värre alternativ skapas för att få en hög skit att förefalla åtråvärd vid jämförelse. Jag har avsiktligen inte satt mig in i frågan men med tanke på hur snaran dragits om R:s hals så kan det mycket väl vara så att han var en bättre kandidat. Likväl.


Hösttömt.

Men vi ska ju bort från de där sortens bondfångerier. Vi ska ju återta vad som är vårt – vår suveränitet – allihop. Och det sker vare sig vi ser det eller inte hela tiden. Precis hela tiden. På eftermiddagen samma dag hamnade jag i en jobb-betingad diskussion om produktivitet, personlig integritet och moral av en händelse. Jag sa inte mycket men jag bländades av med vilken självklarhet de upplysta sticker hål på de inlärdas dumheter när väl ämnena dyker upp till ytan.

Och de gör de. Hela tiden. Varje dag. Och vi inser steg för steg att vi är lurade. Och när väl prestigen släpper och vi kan erkänna det för varandra så tar det fart. Vilket är precis just nu.

Vi har ju fått lära oss att vi måste låssas vara som alla andra inför alla andra. Men när vi ser igenom den nästan helt transparenta gardinen och inser att alla andra är som vi på insidan – ja då faller teaterföreställningen på sin egen orimlighet och vi skuttar ut på andra sidan i ordlöst samförstånd.

Och det är läckert. Då kan jag nog inte vara tyst längre.

När det så hittas avlidna livvakter nära vår syndabock (läs regeringschef) som sägs ha dödats då han stod och fingrade på sitt eget vapen och kanske pratade med frugan eller spelade Angry Birds är det ju en ganska tydlig signal. Man behöver knappt ens känna efter för att se mönstren och orimligheterna. Det börjar ta sig hela vägen till toppen och mänskligheten går inte att stoppa.

Det står inte längre mellan människor och människor. De som satts att styra över andra vaknar upp. Men i deras ställe har människan skapat Maskinen. Maskinen som ser och vet allt. Visst är det ironiskt att vi inför slutspelet mot oss själva insåg att vi inte skulle kunna hålla oss själva stången hela vägen in i mål utan istället tillsammans och gladeligen skapade Maskinen att vara vår egen fiende på slutsträckan. Som att konstruera ett löpband för att än bättre kunna träna våra själar.


Har kanske suttit i Oddyseus öga. Men enögdheten håller på att ge vika. Fort, fort.