Att vara i livet istället för att vara vid liv

Jag har länge varit arg. Väldigt, väldigt länge faktiskt. De senaste fyra åren har ilskan varit uppvägd av alla trevligheter som finns i den myllrande impulsivt stillsamma vardagen, men under de senaste månaderna har ilskan ätit sig allt närmare sinnets tänkta epicentrum för att för ungefär en vecka sedan bubbla upp i en tämligen oklädsam eruption i godtycklig kontext. Inte så snyggt. Alls. Och knappast något att vara stolt över.

Men allt har ju en mening och stoltheten har ju inte något annat syfte än att binda mig vid allt jag varit och gjort och förhindra mig från att erkänna mina misstag och därmed från att fortsätta växa. Alltså låter vi stoltheten vederbörligen förpassas till förgängelsens kyrkogård och erkänner att ibland gör man så. Beter sig illa. Av ilska. Och sittandes invid cykelskrällena i gatukorsningen är det nästan löjligt symboliska vägvalet.

Fortsätta bubbla ilska eller se dess anledningar i vitögat. Hennes närvaro, min gränslösa kärlek till henne och hennes smäktande vackra sätt att leva var det som fick mig att välja den öst-västliga riktningen istället för den nord-sydliga. Situationen jag försatt mig i framtvingade ställningstagandet, men ställningstagandet krävde i sin tur att jag tog reda på varför det fanns där det fanns.

Så vi pratade. Hela vägen hem. Pratade på det sätt jag aldrig kommit i närheten av att prata med någon annan. Som bara vi kan, tydligen. Just de där gångerna. När orden verkligen äger sin egen betydelse och när de får flöda obehindrat ur sina källor utan utanpåverkets inverkan. Och jag tvingades begripa att det till stor del är mitt sökande som är ilskans upphov.

Jag har ju alltid varit en sökare, en betraktare, analytiker och pusselbitssamlare. Jag har alltid velat förstå och så gott som allt jag någonsin gjort har syftat till att begripa. När jag träffade Henne och flyttade upp hit tog iakttagelserna en väldig fart. I ett slag förflyttades betraktelsevinkeln och jag fick ett nytt perspektiv dels på det liv jag dittills levt – till stora delar i lögn visavi såväl mig själv som min omgivning – och dels på hela det paradigm det storstadsorienterade och storskaliga konstituerar. Det började gå väldigt fort.

Så dog farsan och sökandet tog sig raskt vidare till livets beskaffenhets domän. De intellektuella upptäckterna låg uppradade som ett ymnigt smörgåsbord. Den mer eller mindre astronomiska mängden tillsynes irrelevanta observationer jag samlat på mig sedan jag inledde mitt nyhetsknarkande och pusselbitssamlande i brytpunkten mellan mellan- och högstadium fick sina inbördes förklaringar i ett kognitivt utdaget ögonblick.

Den bild vars observationer jag burit i mig föreställde inte den bild av världen sinnet hade. Mental kollision, således. Med mig själv. En mental kollision jag alltför signalsvagt försökte förklara för andra, försökte få synpunkter på, gehör för eller kanske rentav lite hjälp på traven. Jag fann kanaler av intellektuell förståelse och redogörelse för alla de till dess för mig osynliga mönster som orkestrerar och konstituerar den bild av världen som framträdde.

Kanalerna resonerade med de kedjor av fragment jag själv kopplat samman och styrkte upp bilden genom att koppla samman fragmentklustren till helheter – yta efter yta sammankopplade till övergripande helheter av snabbt sjunkande antal. Ju mer jag begrep att jag begrep, desto mer begrep jag att jag inte begrep fram till den punkt att jag begrep att allt inte kan begripas, men det kan kännas. Vid det här laget hade jag sedan länge lämnat den förklarliga punkten och kunde inte på långa vägar beskriva för någon annan vad det var för snöboll jag rullade uppför bergssidan. Inte ens här.

Orden sinade och tankarna blev allt mer irriterade. Snöbollens massa var gigantisk eftersom den inte bara rymde ett par olika jordklot utan också en hel massa annat. Eftersom jag rullade klotet framför mig så var jag ju per definition inte del av den eller de världar jag kånkade runt på. Stod utanför. Betraktade, samlade pusselbitar, analyserade…

Alla de pusselbitar jag hittade var exakt likadana som sådana jag redan lagt. Pusslet var ju i någon mening klart. Om inte i detalj så i det stora hela. En plågsamt framväxande insikt av att alltihopa behövde betraktas på ett annat sätt för att förstås tog överhanden. En insikt av att det måste upplevas med känslan och inte bara förstås och i viss mån beskrivas av tanken. Jobbigt, milt uttryckt.

Jag blev stående där en god stund, kanske inte helt olikt många som närmar sig fyrtioårsstrecket, med den smältande snöbollens massa att fjättra min kraft mot en sluttning jag började inse att jag måste byta färdriktning längst. Min vana trogen fortsatte jag emellertid sökandet. Jag såg alla de mönster jag redan kände besvaras varje gång jag slog upp en tidning, gick in på en nyhetssite eller lyssnade på radio längst vägen. Jag fick de redan sönderknådade ytorna masserade via de intellektuellt uppvaknande alternativa kanalerna. Och blev argare och argare för varje iteration längst den söndertrampade stigen.

Blanda det med lite vatten. Mitt tvivellösa element. Med den farkost som skulle ta mig ut på vattnet. Med avpolleteradet av min uppväxts lyckligaste och underbaraste plats på vattnets absoulta rand, med maskinella dysfunktioner utan ände, med ett väder som inte lät vattnet komma över tjugogradersstrecket och en kropp som skrek av smärta så fort jag klev i det älskade vattnet. Vad händer när man späder ilskan i vatten? Den blir mer potent. Hela jag blev argare och argare och min omgivning fick smaka allt svavel i världen.


Flytande tillstånd - båtlivets heliga gral.

För en knapp vecka sedan, i vägkorset, ställde jag mig i vägen för mig själv. Mitt i vägen. Betedde mig som en åsna och blev tvungen att ge efter för eftertanken. Eller känslan, kanske snarare. Jag har slitit på hennes tålamod. Jag har stulit hennes och den lilles energi i min eget fruktlösa kamp mot snöbollen och bergets lutning. Det blev äntligen tydligt även för mig att jag inte kunde fortsätta att gå runt och vara frustrerad. Frustrerad eftersom ingen annan förstod vad jag tyckte mig förstå. Frustrerad över att andra inte sökte svaren utan bara levde. De försöker säga mig något, förstås. Alla andra jag ser säger mig något. ”Prova att leva, då”.


En knapp vecka har gått och jag har vandrat ner för bergets sluttning. Jag har vänt media ryggen helt och inte investerat en sekund av min uppmärksamhet åt vare sig TV, press, radio eller mainstreaminternet. Jag har också varit ytterst, ytterst selektiv i mitt bloggläsande. Jag har låtit saker ta den tid de vill och jag har jobbat. Jag har försökt att vara ute i tid, sökt vattnet när jag känt för det och låtit vädret vara som det själv vill.

Jag mår som en prins. Jag släppte snöbollen och lät den skumpa nerför slänten och visa mig vägen. Den slog snart i småbitar som hittades och nyfiket undersöktes av vandrare på väg uppför. Själv har jag siktet inställt mot dalen där nere. Höstens dofter sprider sig längst bergssidan och nätterna börjar bli kallare. Om nätterna ser jag ljuset där nere och hör hur de festar. Jag ser ljusen spegla sig i sjön och tänker på alla de bad jag kommer att ta i den nästa sommar.

Jag känner mig lätt och obekymrad. Jag skrattar och leker med tankar tillsammans med de jag möter utan att försöka trycka snö från min numera smälta snöboll i deras ansikten. Och tro det eller ej, över en lunch på Hallandsåsen sitter det någon som begripit vad det är som händer. Som genom att spela gruppstrategispel med sin son fått det att falla på plats. Som begripit att de inte inte vill, alla de kreativt frambubblande. Att det inte är att de inte vill jobba, utan en långt djupare förändring vi ser.

Lunchsällskapet har begripit att vi är de sista av vår sort – den sort som låter sig bländas av pengarna och som köpt budskapet att de måste förtjäna sitt uppehälle. Att vi är här för att först och främst betala av vår entréavgift till världen/livet och först därefter, i något slags avlägsen pensionsavgång, äger rätten att vilandes på våra då säkerligen ymniga meriter reflektera över livets innehåll, mening och syfte sittandes med en pipa i gungstolen överblickandes det vi byggt upp i fråga om familj, rikedom och materiellt välstånd.

Vi är den sista grundlurade generationen, den sista karriäristen. De som kommer efter oss har begripit att de äger sin rätt att vara här. De kan för oss lurade se ut som glidare som inte vill förtjäna sitt uppehälle och som inte sätter värde på pengen, skolmeriten eller rövslickeriet. Och det stämmer ju – tack och lov. De vet sitt värde och har vett att leva utifrån det. Deras inställning kommer att prägla allt här. Deras ryggvändande av pengens makt är vad som kommer att leda oss in i nästa era.

Visst kan det bli lite kämpigt i övergången. Men enbart som alibi för att släppa det vi inte längre behöver bära runt på. Släppa tyngden av det vi inte längre orkar slå vakt om och låta det skutta ner längst bergssidan före oss för att när vi passerar det på vandringen mot dalen ha smält till pölar där vackra saker växer. Just sådana insikter bär en arbetsdag föranletts av en snabb kopp kaffe på en ytterst betagande strand invid ett hav av god salthalt efter en avstickare från en jobbresa jag ur frustrationen gärna avstått för att lurpassa på en vacker båtdag i sjön. Fånigt jag vet, men likväl.


Morgonvågor i Öresund.

Det har inte gått många dagar men det känns ohyggligt bra. Att få vända åter mot livets puls utan bagage men med den varmaste och mest bubblande kärlek som någonsin funnits. Med Henne, Den Lille och alla de andra som finns här eftersom vi tillsammans bestämt oss för att vi ville uppleva det här tillsammans. Det blev klart längst den kustnära pulserande motorvägen. Hur alltihopa är punkter som tvinnas till linjer av sammanhang genom tidens framfart. Hur vi upplever. Och varför. Insikter som frustrationen håll från dörren.


Mörkret tar över igen. Kylan tar för sig av dygnet. Höst är alltid höst. Må så vara att sommaren varit blötare än någon någonsin önskat. Jag tror knappast att den blivit det av en slump utan på grund av medvetna strider om vilka många undermedvetet väljer att vara omedvetna. För att få leva sitt liv i fred och göra det som man vill. Ett beundransvärt ställningstagande fullt av integritet. Att lära sig i eller av livet är olika saker och vi ska nog snart lyckas bli kvitt den där pålagda nyttostämpeln till förmån för förbehållslösheten i hela upplevelsen. Runt sjön, så att säga.


Augustivatten här och där.

Vad det går ut på? "No conflemto! Hey, jag är bara turist!"

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter