Trepunktsbältet

I bakhuvudet, rytmen, ljusen, dansen. Just den dansen, i all sin uppsluppenhet ett slags enkel men komplett extas. Mot fonden av en fullkomligt komplett dag till det ljuvligaste av högtider. Till bevis och stadfästande av vår kärlek och vårt gemensamma öde. Till bevis av nuet. Ett återkommande nu.

Lyckan över henne är komplett. Hon är komplett.

Så rullar bandet bakåt några månader – till farsans död. Precis som väntat.

Jag blir inte sorgsen, underligt nog. Kanske är det för tidigt. Kanske hänger jag i hängmattan – stadigt bunden mellan den akuta bortgångens ljusa björkstam och den orubbliga saknadens ek lite längre bort.

Mellan farsans död och kärlekens högtid står vad som verkar vara Insikten. De står där som tre orubbliga punkter, dessa händelser – på precis samma avstånd från varandra.

Insikten är en komplicerad historia, lika mångfacetterat komplicerad som den är otvetydig och enkel. Längst ut i tentaklerna trevar den, avvaktar det korsvisa bekräftandet av intuition och intellekt.


Farsan. Jag älskade dig oerhört, oerhört mycket och precis hela tiden. När jag vände dig ryggen var det för att jag klandrade dig för mina svagheter. Nu ser jag att de hela tiden varit mina styrkor. Nu ser jag varför och till vad. Nu ser jag storheten.

Insikten. Du är svaren på ett liv av meningslöst observerande och rastlöst grubblande. Det går inte en dag utan att jag förbannar din ankomst, precis som jag dagligen förbannade de frågor som föregick dig. Du väckte strängarna, band dem samman för mina ögon. Nu tar jag dem som de kommer,

Min älskade fru. Eldarna fortsätter flamma upp i våra fotsteg. Jag lever varje dag i den ljuvliga närheten av din vibration. Den föder lustar på alla plan och får min eld att brinna. Den leder vägen till insikter och gör grubbel till hopp. Den får mig att se dig. Att njuta. Att hänföras.


De tre punkterna bryter verklighetens ljus och riktar dem fokuserat mot brännpunkten. Nuet. Och vikten av nuet.