Hemma

Aldrig tidigare har det varit så inspirerande att skriva. Jag vet inte om det beror på platsen där jag var, på den mentala frihet jag givit mig själv att låta det bli som det vill eller beslutet att inte nödvändigtvis göra färdigt allting själv. I alla händelser var det en gravt förlösande känsla som hittills givit upphov till oväntat många nedslag samt en och annan nyupptäckt insikt. Kopplingen skuld och människovärde var lika självklar som oväntad. Kul!

Dagarna i tropikerna gav sent på gårdagseftermiddagen just den utdelning – vid sidan av skrivandet – som jag innan vi åkte förutsatt mig. Att finna balansen. Inte återfinna utan att finna. Eftersom jag aldrig riktigt haft den. Nu tyckte jag att det var dags. Det var lätt att fokusera på andningen i havets närvaro och utan rädslans andar flaxande omkring. Relativt snart insåg jag att jag inte var förtjänt att bryta med LCHF utan höll i min kostvana hemifrån. Det var inte alltid lätt att hitta bra mat men trägen vinner.

Maten i kombination med klimatet ledde till det mest kompletta välbefinnande jag någonsin upplevt. På den platsen med min älskade Sara och med ett huvud som befriat sig själv från måsten. Fullkomligt. Jag hade idéer om att söka efter metoder att finna balansen men lät det bero och bestämde mig för att den skulle komma när det var dags.

Och igår eftermiddag strax efter klockan 16 lokal tid förstod jag. För ett ögonblick var tanke, andning, balans och hela min organism i den balans jag aldrig tidigare upplevt. Som jag sökt. Som jag relativt nyligen beslutade mig för att förverkliga. Min välmående, balanserade, starka och smidiga kropp. Det är vad jag bestämt mig för. LCHF gav välmåendet. Andningen och rörelserna har givit balansen. Nu ska styrkan komma via byggprojekt här hemma. Hoppeligen är smidigheten det sammanlagda resultatet. Det ska bli spännande att komma dit – jag har aldrig varit i närheten av smidig förut.

Vi hade göra i 22 timmar från ön till Viken, en sträcka om nästan 900 mil. Det ger en svindlande medelhastighet om 409 kilometer per timme. Inte illa alls. Från Sandviken till hemmet i skogen – en sträcka om fem kilometer tog det ungefär tre timmar. En hastighet om lika svindlande 1.7 kilometer i timmen.

Anledningen var att vi kom hem till de man har svårt att vara utan. Underbart. Nästa gång får vi nog ta med oss dem, annars kan det bli lite svårhanterligt. Väl där illustrerades nollpunktens existens på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Så. Samlat i nollpunkten är de som är menade att samlas där. Upphörande med motståndet till fullkomligande av vad det nu är vi bestämde oss för innan. Vansinnigt läckert, faktiskt.


Hemma är inte en plats. Det är en känsla. Den bor här.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter