Del 7. Makt
Smaka på ordet – makt. Power. Macht! Det tyska ordet är väldigt besläktat med ordet machen – alltså att göra saker. Kanske är det så att makt är något man behöver för att få något uträttat – för att få något gjort. Gemacht.
Ganska logiskt – om jag ska få något gjort kan jag A) göra det själv eller B) se till att andra gör det. Om det handlar om något i stil med att skura toaletten, bruka en åkerplätt eller handla mat kanske det inte är så svårt att göra det själv, men om jag vill skaffa mig kolonier som kan förse mig med bananer eller rentav bli världens härskare – då behöver jag sannolikt en eller annan hjälpande hand. Man kan ju passa på att fråga sig vad som får människor att vilja härska över världen när man ändå är där och klurar. Varför vill en del människor ha makt över andra? Är det för att de har något de vill få gjort, eller finns där andra bevekelsegrunder?
Om vi för en stund kikar på de människor som faktiskt har makt i världen idag – vad har de gemensamt? De allra flesta har väldigt mycket pengar, till exempel. Det verkar som om de flesta av dem känner varandra och som om de i mycket strävar mot samma mål – att ge sig själva och varandra mera makt. Men det svarar fortfarande inte på frågan varför de vill ha makten.
De som har makt i dagens samhälle – eller de vi uppfattar som makthavare i alla fall – verkar ha en sak till gemensamt; de kommer ur miljöer där makten funnits tidigare. Det kan följa släktled, partikamratskap, jaktlag eller tronföljd – principen är densamma. Makten hamnar hos dem som är i närheten av de som redan har makten.
Det är ju egentligen inte så konstigt alls. Om du vill måla om huset och söker en målare är chansen som störst att du finner denne hantverkare på din gata eller i din bekantskapskrets. Varför slår du inte upp telefonkatalogen istället och ringer upp första random målare? Eftersom du inte vet om han är duktig, givetvis. Du går hellre på rekommendationer än chansar vilt eftersom det är du och inte denne målare som ska bo i huset när det är ommålat.
Samma sak med de som innehar makten. De förvaltar makten. Det är de som för närvarande innehar maktens uppgift att se till att de som ska axla makten vidare också är kapabla att förvalta den på ett sätt så att de som hade den från början inte blir av med den. Vad kallas det här beteendet med ett annat ord? När man inte vågar prova något helt nytt? När man fattar beslut för att begränsa förändringen och bevara den rådande ordningen?
Rädsla.
Vi testar en teori här; om vi säger att det funnits en rik köpman någonstans. Vi kan ta Mr. Peng som exempel (se del fyra). Om han och hans familj tjänat en bra slant på sina affärer – finansiella affärer – då vill ju inte Mr Peng att hans surt förvärvade slantar ska försvinna. Han vill se till att de fortsätter att finnas i hans och hans arvingars ägo och kommer rent instinktivt att undanröja varje hinder på den vägen. Ett sådant hot kan vara att få in ”fel folk” i arbetet med Mr. Pengs business. Att nya tankar och idéer hotar slantarna. För att bibehålla greppet om sin skapelse kommer Mr Peng med tiden att börja utöva makt. Att bestämma över sina undersåtar i nivå på nivå så att han kan vara säker på att slantarna inte försvinner.
Mr Peng kommer på det här sättet att vara säker på att få behålla sina pengar, men han stänger också många dörrar. Om vi tänker oss att en något egensinnig trädgårdsmästare som fick sparken eftersom han inför sina kollegor föreslog en ledig dag varje vecka istället skulle ha få varit kvar. Vad hade denne obehaglige person kunnat uträtta för Mr Pengs imperium. Troligen storverk eftersom han hade förmågan att ifrågasätta och tänka själv. Han hade kanske kunnat uppfinna nya bevattningssystem och korsat fram orkidéhybrider som sålt slut på nolltid. Men så blir det inte. För Mr. Peng är rädd. Han håller hårt i sina pengar. För att få behålla sina pengar behöver han sin makt. Han håller hårt i makten, blir mäktigare och mäktigare. Och ensammare och ensammare. Efter en tid kan han inte umgås med andra än sin egen art – de mäktiga. Alla som närmar sig honom och som inte själva är mäktiga tror han kommer att hota hans makt.
Andra mäktiga utgör också hot. Alla är ett hot och innerst inne är Mr Peng helt ensam. Kanske har han en fru eller några barn, men hans umgänge är helt säkert inskränkt och de andra mäktiga utgör knappast något partyglatt gäng utan en hoper makthungriga individer som söker första bästa tillfälle att vrida halsen av sina jämlikar för att ta över deras makt. Vi börjar närma oss toppen på den beryktade pyramiden. Pyramiden där några få högst upp faktiskt har den uttalade ambitionen att äga alla andra som finns i livet, etapp för etapp i hierarkier som enbart finns för att bevara makt. Ett beteende som inte alls bottnar i något slags offensivt erövrande utan helt och hållet hämtar sin näring från något så futtigt som rädsla.
De här människorna blir inte bara rädda. Eftersom de isolerar sig blir de inte sällan kärlekslösa med tiden - av brist på mänskligt umgänge, helt enkelt. Kanske var de en gång oälskade som barn och ville visa vad det var kapabla till. Kanske är deras ursprungliga drivkraft – den som drev Mr Peng att skapa sitt imperium – att hans mamma eller pappa aldrig gav honom sitt erkännande. Kanske blev han retad i skolan och vill ha revansch. Eftersom Mr Peng är påhittad kommer vi aldrig att helt få reda på vad det rör sig om, men det handlar ytterst och innerst om människor även där. Människor av kött och blod precis som alla vi andra. Det är bara att de med makt är mer rädda än folk i allmänhet. Ohyggligt mycket räddare. Och det får lite skruvade konsekvenser.
Räddast av allt är de för människor som är varma. Det är kallt i pyramidens topp, men nere i dess botten dansas och skuttas det ganska obekymrat av människor som inte är rädda att förlora en massa saker. Där finns de som inte låtit sig indoktrineras i skolan. De som tar livet med en klackspark och som kanske inte ens erkänner sina skulder – finansiella eller moraliska. De kallas outbildade, analfabeter, religiösa, rökare och annat ouppfostrat fritänkande villebråd.
Det kan inte vara kul att ha hamnat på sniskan på det sättet som många maktsökande personer har gjort. Att se och höra hur andra lever livet där utanför men själv förbli sittandes i sitt elfenbenstorn alldeles ensam eftersom man är rädd att förlora sina själlösa egendomar. Pengar, rikedom och annat som inte går att prata med, inte kan dansa och inte egentligen gör någon ett endaste litet dugg glad. Men det begriper man kanske inte förrän man sitter där.
Imorgon ska vi titta ännu närmare på rädslan, maktens dubbeleggade drivkraft.
Ganska logiskt – om jag ska få något gjort kan jag A) göra det själv eller B) se till att andra gör det. Om det handlar om något i stil med att skura toaletten, bruka en åkerplätt eller handla mat kanske det inte är så svårt att göra det själv, men om jag vill skaffa mig kolonier som kan förse mig med bananer eller rentav bli världens härskare – då behöver jag sannolikt en eller annan hjälpande hand. Man kan ju passa på att fråga sig vad som får människor att vilja härska över världen när man ändå är där och klurar. Varför vill en del människor ha makt över andra? Är det för att de har något de vill få gjort, eller finns där andra bevekelsegrunder?
Om vi för en stund kikar på de människor som faktiskt har makt i världen idag – vad har de gemensamt? De allra flesta har väldigt mycket pengar, till exempel. Det verkar som om de flesta av dem känner varandra och som om de i mycket strävar mot samma mål – att ge sig själva och varandra mera makt. Men det svarar fortfarande inte på frågan varför de vill ha makten.
De som har makt i dagens samhälle – eller de vi uppfattar som makthavare i alla fall – verkar ha en sak till gemensamt; de kommer ur miljöer där makten funnits tidigare. Det kan följa släktled, partikamratskap, jaktlag eller tronföljd – principen är densamma. Makten hamnar hos dem som är i närheten av de som redan har makten.
Det är ju egentligen inte så konstigt alls. Om du vill måla om huset och söker en målare är chansen som störst att du finner denne hantverkare på din gata eller i din bekantskapskrets. Varför slår du inte upp telefonkatalogen istället och ringer upp första random målare? Eftersom du inte vet om han är duktig, givetvis. Du går hellre på rekommendationer än chansar vilt eftersom det är du och inte denne målare som ska bo i huset när det är ommålat.
Samma sak med de som innehar makten. De förvaltar makten. Det är de som för närvarande innehar maktens uppgift att se till att de som ska axla makten vidare också är kapabla att förvalta den på ett sätt så att de som hade den från början inte blir av med den. Vad kallas det här beteendet med ett annat ord? När man inte vågar prova något helt nytt? När man fattar beslut för att begränsa förändringen och bevara den rådande ordningen?
Rädsla.
Vi testar en teori här; om vi säger att det funnits en rik köpman någonstans. Vi kan ta Mr. Peng som exempel (se del fyra). Om han och hans familj tjänat en bra slant på sina affärer – finansiella affärer – då vill ju inte Mr Peng att hans surt förvärvade slantar ska försvinna. Han vill se till att de fortsätter att finnas i hans och hans arvingars ägo och kommer rent instinktivt att undanröja varje hinder på den vägen. Ett sådant hot kan vara att få in ”fel folk” i arbetet med Mr. Pengs business. Att nya tankar och idéer hotar slantarna. För att bibehålla greppet om sin skapelse kommer Mr Peng med tiden att börja utöva makt. Att bestämma över sina undersåtar i nivå på nivå så att han kan vara säker på att slantarna inte försvinner.
Mr Peng kommer på det här sättet att vara säker på att få behålla sina pengar, men han stänger också många dörrar. Om vi tänker oss att en något egensinnig trädgårdsmästare som fick sparken eftersom han inför sina kollegor föreslog en ledig dag varje vecka istället skulle ha få varit kvar. Vad hade denne obehaglige person kunnat uträtta för Mr Pengs imperium. Troligen storverk eftersom han hade förmågan att ifrågasätta och tänka själv. Han hade kanske kunnat uppfinna nya bevattningssystem och korsat fram orkidéhybrider som sålt slut på nolltid. Men så blir det inte. För Mr. Peng är rädd. Han håller hårt i sina pengar. För att få behålla sina pengar behöver han sin makt. Han håller hårt i makten, blir mäktigare och mäktigare. Och ensammare och ensammare. Efter en tid kan han inte umgås med andra än sin egen art – de mäktiga. Alla som närmar sig honom och som inte själva är mäktiga tror han kommer att hota hans makt.
Andra mäktiga utgör också hot. Alla är ett hot och innerst inne är Mr Peng helt ensam. Kanske har han en fru eller några barn, men hans umgänge är helt säkert inskränkt och de andra mäktiga utgör knappast något partyglatt gäng utan en hoper makthungriga individer som söker första bästa tillfälle att vrida halsen av sina jämlikar för att ta över deras makt. Vi börjar närma oss toppen på den beryktade pyramiden. Pyramiden där några få högst upp faktiskt har den uttalade ambitionen att äga alla andra som finns i livet, etapp för etapp i hierarkier som enbart finns för att bevara makt. Ett beteende som inte alls bottnar i något slags offensivt erövrande utan helt och hållet hämtar sin näring från något så futtigt som rädsla.
De här människorna blir inte bara rädda. Eftersom de isolerar sig blir de inte sällan kärlekslösa med tiden - av brist på mänskligt umgänge, helt enkelt. Kanske var de en gång oälskade som barn och ville visa vad det var kapabla till. Kanske är deras ursprungliga drivkraft – den som drev Mr Peng att skapa sitt imperium – att hans mamma eller pappa aldrig gav honom sitt erkännande. Kanske blev han retad i skolan och vill ha revansch. Eftersom Mr Peng är påhittad kommer vi aldrig att helt få reda på vad det rör sig om, men det handlar ytterst och innerst om människor även där. Människor av kött och blod precis som alla vi andra. Det är bara att de med makt är mer rädda än folk i allmänhet. Ohyggligt mycket räddare. Och det får lite skruvade konsekvenser.
Räddast av allt är de för människor som är varma. Det är kallt i pyramidens topp, men nere i dess botten dansas och skuttas det ganska obekymrat av människor som inte är rädda att förlora en massa saker. Där finns de som inte låtit sig indoktrineras i skolan. De som tar livet med en klackspark och som kanske inte ens erkänner sina skulder – finansiella eller moraliska. De kallas outbildade, analfabeter, religiösa, rökare och annat ouppfostrat fritänkande villebråd.
Det kan inte vara kul att ha hamnat på sniskan på det sättet som många maktsökande personer har gjort. Att se och höra hur andra lever livet där utanför men själv förbli sittandes i sitt elfenbenstorn alldeles ensam eftersom man är rädd att förlora sina själlösa egendomar. Pengar, rikedom och annat som inte går att prata med, inte kan dansa och inte egentligen gör någon ett endaste litet dugg glad. Men det begriper man kanske inte förrän man sitter där.
Imorgon ska vi titta ännu närmare på rädslan, maktens dubbeleggade drivkraft.
Kommentarer
Skicka en kommentar