Fuck

Just det fingret. Vaknade mitt i natten med den där jävla känslan igen. Det var hårt. Jag blev fly förbannad. Tvärilsk mitt i sömnen. När dagen sedan tog sin början var vrångan ett faktum. Att falla från den nivån, från den känslan – det var ett hårt fall. En så genuin besvikelse var det länge sedan jag kände.

Allt jag gjorde var att mata lite hästar utan vantar. Ska det vara så jävla svårt att få behålla balansen – va? VA? Så jag frågar mig vad det är jag gjort, vari jag begär något på grund av okunskap som resulterar i denna smärta. Två år har det hållit på och jävlas. Ilsket och syrligt kastar jag ur mig frågan rätt ut i universum under det att jag håller på att brisera av den där ilskan som är exakt densamma som i somras. Eller – vilken sommar, förresten. Jag märkte ingen.

Så får jag svaret att jag ju faktiskt bara stack. Att jag lämnade alla de tankar jag byggt upp precis som de var innan jag åkte. Att jag redan två veckor innan vi satte oss på planet var in i obalansen, smakade på den, insåg att jag skulle kunna bli sjuk av den men beslutade att vända ut ur stråket och fortsätta köra tills vi åkte. Det fungerade. För stunden. Men det är ju klart som fan det finns kvar där.

När vi väl stack gick det alldeles utmärkt att byta paradigm och – fjärran från de hektiska mönstren – inte bara finna balans och välmående utan dessutom dra igång en tråd till – den skrivna tråden. Idiot!

Så att jag vid återvändandet tar vid precis där jag beslutade skjuta upp är egentligen inget annat än obalansens återvändo högst logiskt. Trodde jag att de skulle försvinna, ambitionerna? Idiot igen. Det här har jag faktiskt samlat ihop till. Och ilskan må vara riktad mot fingret med rubrikens innebörd, men det går naturligtvis djupare än så. Hela vägen in i naven på det tankeformer jag parkerat och nu står där och väntar och kräver att bli snurrade på. Nudå. Nuuudå.

Vad tänkte jag på? Jag har startat så många processer att jag blir dödstrött av att ens titta på dem. Idag är inte dagen för beslut, men mattheten är ett påtagligt faktum, nylig semester till trots. Visst finns där mening – absolut. Att få se dessa projekt och känna dess gravitation inom 36 timmar från det att jag upplevt den där hisnande känsla av balans är milt uttryckt nyttigt. Tvingar mig att på något sätt ta ställning. Inte blir jag mindre ilsk av detta fakum.

Balansen och de lekande nystan av energi med de närmaste kittlar i mitt inre. De finns där och jag känner vad som utvecklar, vad som lockar och vad jag önskar mer än något annat. Den frustration den lille fått smaka är inte enbart den av hans biologiske fars underlåtenhet utan är även kopplad till min egen kapacitet och dess allokering.

Produktprojektet, tredjevåningenprojektet, investeringsprojektet och den gyllene triangel de format tillsammans. Jag har lockats så oerhört av vad dessa saker kan åstadkomma och vad jag kan åstadkomma genom den. Jag är helt övertygad om att det är reell utveckling. Förändring. Det ekonomiska känns helt irrelevant – så pass givande tror jag att det kommer att bli.

Nu senast – bokprojektetet. Jag läste de knappa 30 A4 jag fått ihop i går kväll och insåg att jag har en mycket lång väg framför mig. Jag vet vad jag vill säga och hur det ska sägas men iterationerna från inspiration till begriplighet är inte nödvändigtvis få. Blev lite desillusionerad. Tror det var nyttigt. Plask.


Och balansen. Byggandet. Kroppen. Jag får en illasmakande känsla i kroppen när jag ser allt jag samlat runt mig härhemma på gården. Snöskotrarna jag köpt, haft sönder och som står där som jävla vrak. Jag skäms över mig själv, faktiskt. De bägge traktorerna. 10 ton metall som används totalt 15 gånger per år. Och med båten bland all bråten vet jag inte. Den ligger där och drömmen att åter få känna dess tröga sätt att manövrera sig i vattnet samt att på pressa den upp genom planingströskeln och upp i knastrande sken över vågorna är påtaglig.

Exakt lika påtaglig som den där känslan från förra sommaren i hjärtat. Hur jag vaknade en vacker morgon tog kaffet med mig ut på altanen och allt jag kunde tänka på var huruvida jag skulle åka båt eller inte. Inte ett uns av njutning blev kvar till själva nuläget med kaffet på världens underbaraste sommarplats. Jag mår dåligt av att tänka på det, faktiskt.


Och byggandet, då. Snickrandet. Vad jag vet kommer att föra mig till det fysiska välmåendet. Jag älskar att göra det. Njuter av sågspånet, tanklösheten och den fysiska utmattningens framväxande. Att få äta mat när man är så hungrig att luften är helt slut och att känna hur man puttar gränserna för ork och utmattning framför sig lite för varje timme man lägger ner.

Det är inga små projekt det handlar om. Inte heller på byggfronten. Jag vill ha det klart till sommaren. Alltihop, givetvis. Och jag vill ha gjort det själv. Alltså exakt samtidigt som jag skriver klart boken, sätter upp utvecklingscentret, driver investeringsprojekten, utvecklar smartass 4.0 och – viktigast av allt – utvecklar mitt eget faderskap och fortsätter att hämningslöst njuta av det vackraste och mest njutbara av allt i denna värld – min hustru.

Vem som helst förstår att det inte är genomförbart. Jag må ha skådat hemligheten djupt i ögat. Jag må ha tagit mig förbi de monetära bekymren och begränsningarna. Jag må känna kraften i min egen intention, men jag kan inte begripa hur jag ska kunna få alla dessa saker gjorda under den tidshorisont jag på förhand givit dem. Om jag ska vara helt ärlig är jag ganska säker på att dessa saker tjänar till att låsa varandra på ett sätt så att jag inte kommer att komma någon endaste stans med något av dem.


Vilket ju faktiskt skulle kunna vara meningen. Obalansen är större än jag trott. Jag känner symtomen komma och jag har inte tillräcklig tro på att jag kan vända angreppet som obalansen står i begrepp att göra på min organism. Solen ger hopp, men inte förrän jag klarat ut varför jag har fått för mig att jag måste springa runt och göra så inihelvete mycket kommer jag att kunna få balansen tillbaka.

Fuck. Fingerjävel. Så förbannad jag blir på mig själv som inte kan låta bli. Jävla huvud. Just idag hade jag nästan kunnat tänka mig att vara av med det. Stoppa det i en påse och dra åt så att det blev någon jävla ordning.

Det blir säkert bättre imorgon. Tack för att du läste.

Kommentarer

  1. Jag uppfattar ett visst kontrollbehov. :)

    SvaraRadera
  2. Väntat! - för den som "sitter stilla och tittar på".
    Själv har jag bara bekymmer med att min tidigare alltid så glädjefulla vårplantering av fröer och annat, bara gav glädje en halvtimme eller så - sen tog det bara emot. Ingen större överbelastning kan man tycka, men allt görs med helt nya uppdaterade inre aspekter och nya energier. Och kanske några förtryckta har kommit fram och inte vill vara med på detta mitt vårliga nöje.
    Som sagt - Balans var det.

    SvaraRadera
  3. Fri som fågeln men hur fri är en fågel egentligen ända friheten är väl hur den rör sig i luften obehindrat. Hur skapar man frihet genom att lägga till?

    SvaraRadera
  4. ha!

    Mhlkv > Jodu, kontrollbehov bortom all kontroll. Återstår att ta kontrollen över kontrollbehovet... Inte någon direkt överdos förtröstan där inte. Tänkte att jag kunde bättre än Universum, tvivelsutan. Fick smaka lärdom...

    GS > Ja, det är verkligen intressant att plocka med de små rackarna (energierna, alltså).

    Stefan > Fantastisk iakttagelse. Låter den växa. Tack.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter