Flyt!

Kärt barn har många namn. När det tappades ringar i vattenfall för några veckor sedan blev det tydligt. De inhemska var oerhört tydliga med sin denomination – ”you very, very lucky”. Vi karga nordbor uttryckte oss emellertid reflexmässigt i stil med ”vilken jävla tur”, ”helt jävla galet” eller kanske till och med konkluderade ”glöp” (se ”Sandvikska för hitresta”).

Att vara ”lucky” och ”ha tur” är ju egentligen inte samma sak. Det engelska uttrycket inbegriper ett tillstånd under det att det svenska decimerar en lyckosam (bra ord) händelse till något som naturligtvis inte kan ha något som helst samband med dina önskningar eller din vilja utan bara råkade slumpa sig på ett sätt som var gynnsamt.

Men slumpen finns ju inte. Så att uttrycka att man upplevt tur, glöp, eller varit med om saker som är ”helt galna” är egentligen att försöka fuska sig förbi de verkligt kraftfulla synkronisiteter som håller samman allas våra liv. Och det kan man ju tycka är att göra det lite lätt för sig. Att inte titta närmare på sambanden, alltså.

Nu är det ju i själva verket precis tvärt om. Jag menar – om man väljer att bortse från kraften i de saker som ”bara händer” – då missar man varenda knutpunkt, varje möjlighet till påverkan och all den egentliga kraft som finns i livet. Istället blir man kvar i vad en Minecraftfantast skulle ha kallat Survival Mode.

Minecraft är överhuvudtaget en intressant analogi på livet. Nära nog perfekt, faktiskt. Spelet har två lägen – Kreativ och överlevnad. I överlevnadsläget måste man till exempel ligga i sängen på natten annars kommer monstren och tar en. Man måste samla mat och i någon mening försörja sig. I det kreativa läget finns nära nog inga begränsningar.

Ni anar, inte sant.

Precis.

Livet kan spelas i dessa bägge lägen också. Och kör man på Kreativ finns inga begränsningar. Enbart de begränsningar du själv väljer att ha för att fullkomliga upplevelsen. Det är sällan något man är medveten om, men de begränsningar man till exempel har i sin tanke är ju det som formar mitt sätt att forma min verklighet. Det är genom att utveckla dessa jag kan transformera saker. Skapa, alltså.

I ett försök till språklig kompromiss skulle jag vilja kalla det flyt. Det var vad de som sa ”you velly velly lucky, youuuu” menade på ren svenska. ”Ni har flyt”. Och flyt är inge något slumpen ställt till med av den uppenbara anledningen att slumpen inte finns.

Står man i rätt läge ser man sambanden mellan händelserna och då inser man att alltihop flödar fram ur den flod som är tiden och når mig där jag står på min egen nollpunkt då jag själv behöver det som mest. När jag önskat det som mest. När jag bestämt att det ska hända. Sådetså.

Om jag framför min båt i en sjö (underbara tanke) utan att ha ett sjökort att navigera efter (inte lika underbara tanke) så kommer jag att känna att jag har tur och framgång om jag kan göra det utan att träffa en sten eller två. Om jag däremot ser sjökortet och inser att jag faktiskt navigerar djup och grund på det sätt jag själv önskar är det ju inte längre turen/slumpen som står att tacka utan min egen målmedvetenhet samt sjökortets upphovsmän.

För egen del börjar jag i viss mån vänja mig med synkronisiteterna – flytet. Sådana där tillsynes små saker som att man får ett SMS med information om en bil som motsvarar flera års mycket välspecificerat sökande finns i det kvarter man av en ”händelse” passerar i en numera främmande stad, att en lokal blir ledigt en trappa upp när man som bäst pratar expansion eller att ett par ringar återfinns. Det verkar som om det inte längre behöver maskeras. Eftersom jag väljer att se det eller eftersom jag gått in under inställningar och valt kreativt läge – är det inte samma sak egentligen?


Från soffan hör jag speakerrösten från en väldigt välinformerad och genomtänkt film som förklarar den världsliga plattformen för det man eventuellt måste begripa för att kunna klia över i kreativt läge. En av personerna som uttalar sig är David Icke. De som vet vem han är vet vem han är och de som inte vet kan ju alltid ta reda på det. Jag klurar lite på när jag hörde talas om honom första gången.

Vid 33 års ålder hittade jag min tvillingflamma och hon visade mig kärleken. Livet blev fullkomligt och Flödet – Flytet började gå att iaktta. En tidig hösteftermiddag slumrade vi på soffan i hennes lägenhet. På TV:n – som då fortfarande ofta stod på – visades en dokumentär om en mycket udda och ganska föraktad människa som ägnade sig åt att gräva fram de mest hisnande konspirationsteorier och som enligt dokumentärmakarna var i en klass av galenhet helt för sig själv. Hans namn var givetvis David Icke. Jag kunde inte sova. Givetvis fick jag där en finfin liten pusselbit till.

Tack, flödet.

Här är filmen för den som har ett par timmar att spendera på klarsyn:

Genomtänkt.