Vad gör en sol?

Solen värmer galaxens alla planeter och centrerar dem med sin gravitation. Ger den liv, värme och upplevelser. Solen såg det här och tyckte det var strålande. ”Vad är en sol?” frågade den sig. Svaret på frågan blev ”solen ger planeterna liv värme och upplevelser”. Solen ville bli bättre på det och gav sig ut i solsystemet för att sprida sin värme. Slingrade sina strålar runt planeterna, smekte dess banor och gungade gungbräda med livsformerna på de mest avlägsna planeter för det var ju det en sol gjorde, det var ju det en sol var. Liv, värme och upplevelser för alla solsystemets livsformer.

Den kastade sitt inres energi långt ut i solsystemet och njöt av sin identitet som skapare, som förutsättning, som solsystemets sammanhållande kraft och den känsla av viktighet och erkänsla som kom av detta görande. Solen kände sig lycklig över att vara en så bra sol och sneglade ut i galaxen för att se andra solars mer restriktiva förhållningssätt till sina respektive solsystem. 

Men med tiden började solen känna sig trött. Längst där ute i strålarna, mot solsystemets yttersta rand, kände den att något var på tok. Att leken med dessa fantasifulla livsformer började känna rutinmässig och att alla började frysa så smått. De började dra sig inomhus och elda istället. Trötta av att försöka hålla värmen och inte alls så fantasifulla längre.

Överallt – i hela solsystemet – denna tråkiga, innesittande trend. Den ena dagen den andra lik. Allt kallare, allt tröttare, allt mindre upplevelser. Allt mindre liv. Allt mindre värme. Och solen kände precis likadant. Den kände sig energilös och utmattad. Men tröttheten och innesittandet blev till en ritual och rädslan att bryta den tog värmens plats vid bordet.

Solen fick ont i magen. Det gjorde ont i känslan och solen blev rädd på riktigt. Energin var låg och solen försökte skydda sig mot smärtan genom att knyta de fåtal strålar den hade kvar allt hårdare runt de mönster som nu tagit över hela solsystemet.

”Vad är det här för liv?” frågade den sig. ”Jag är ju en sol – och vad är en sol?”. En sol ger ju planeterna värme, liv och upplevelser – var det inte så? Men det var ju inte sant längre. Hela solsystemet var i ett förfruset, dvalliknande tillstånd utan tillstymmelse till värme eller upplevelser – det var knappt man kunde kalla det för liv längre för dess mening hade gått bort sig i mönstren.

Solen frågade sig ytterligare en fråga: ”vad gör en sol?”. Det var en oväntat svår fråga för en sol att svara på. Vad solen är – det visste den. Sett ur sitt solsystems synvinkel. Men vad solen gör var oväntat abstrakt och svårförklarligt. ”Varför känner jag mig så nere?”, frågade Solen sig själv. ”Vad är det som ändrats?”.

Plötsligt stod det klart för solen vad det var som var galet. ”Jag brinner inte längre”. ”En sol brinner”, det är vad en sol gör. Plötsligt flammade det upp i magen på solen. Alla de processer, känslor och lekar som bodde i dess inre och som dämpat sin existens till sparlåga för att spara energi flammade upp. Solen drog sina strålar in i sig själv igen och solsystemet vaknade upp till den smekande, helande värmen från sin älskade sol.