När man inser att katten kommit hem
När man oroat sig, känt hjärtat gå I tusen bitar.
När man känt saknaden riva i hjärtat varje morgon på kaffesoffan eftersom ingen brun liten katt ligger på filten och spinner i knät.
När man lyssnat till grannar och välmenande personer som vill hjälpa till genom att inte ingjuta falska förhoppningar och därför pratar om Räven, Järven, bilar och Bjärven.
När man hittat den plats där hon varit, jagat, lekt och spanat men inte hittar själva katten.
När man varit så nära men ändå är tomheten kvar. Större.
När man vandrat genom alla skrymslen och vrår skogen har. När man träffat nya människor man inte ens visste fanns där.
När man rannsakat varje hörn av sina förmågor. Pressat sin andliga syn och i varje ögonblick försökt få en glimt av henne.
När man såsmåningom börjat ge upp. Släppa greppet. Låta det vara.
När man inte längre har i sig att minst fem gånger om dagen ropa efter henne så att grannarna blir lomhörda.
När man kommit till acceptans.
När man låtit livet gå vidare med vetskapen att man inte vet.
När man inser att man lever ihop med den ljuvligaste av varelser som har kraften, styrkan och den obevekliga kärleken att låta det vara som det är och att likväl fortsätta njuta av det ljuvliga liv vi har.
När man njuter av sommaren, skratt och lek trots att ett stycke brunt nystan av kärlek fattas oss.
När vi skickar ut en stark fyrbåk av kärlek i universum för henne att hitta hem till.
Dag efter dag. Vecka efter vecka.
När det så gått en månad.
När man står där och snickrar eller målar och hör ett välbekant pip.
När man börjar förstå att hon kommit hem igen.
När man njuter av hennes päls, hennes små tassar och hennes vilda jaktnatur.
När man tittar på henne och inte kan begripa. Vecka efter vecka. Månad efter månad.
När man sitter och ska skriva på datorn och den bruna fluffiga katten ockuperar hela musmattan.
När man så på allvar inser vilken lycka det är att återfå ett brunt nystan av renaste kärlek.
Då är det nu.
Jag älskar
Kommentarer
Skicka en kommentar