Kattastrofalt

"Vilken religionsutövare kan vara t.ex. ett flygplan, en bil, en orm, en fågel men inte en tiger?" Svaret på min morgonordvits var givetvis katt-o-lik. Smakade på ordet en stund. Katt-o-lik. O kattlik!

Någon time senare plattar vår bil till en stackars katt som kommer ur ingenstans, jagad av en förmodad nemesis ur det gräsbevuxna diket. Han dog på fläcken. Tack och lov.

Jag står alltså med ett kattlik i mina händer. En katt som på grund av olyckan dessvärre inte är så lik en katt. Ett katt-o-likt kattlik. Paradoxalt nog i all sin morbiditet.

Det som stör mig är att a) vi inte har lyckats hitta ägaren till katten, samt b) att det förefaller som att även ordvitsar inkluderas i det man manifesterar sin verklighet med. Det var faktiskt riktigt jobbigt.

Först och främst är det jobbigt at förlora husdjur. Jag vet. Som boende efter riksväg 290 med en snitthastighet på dryga hundringen som liten gick det åt en eller annan stackars katt. De flesta orkade inte stanna och försöka ens. Så man visste inte. Men med tiden började man ju ana. Så frågan hänger där - vem katten äger katten? Detektiv facebook/allmänheten får försöka svara på frågan.

Det slår mig emellertid också att döden inte direkt berör mig längre. Inte på det lilla sättet. Bara den är snabb. Det där borde varit jobbigt. Det var det inte. Inte för att jag inte gillar katter. Jag älskar katter. Och den här såg synnerligen trevlig ut. Fluffig och mysig. Men döden är en del av livet. En förutsättning, rentav. Ett faktum som inte får mig att tycka mindre om livet.

(Jubileum - detta var det tusende blogginlägget!)