Sydlig dröm

Jag har väckarklockan att tacka för åtskilliga ihågkomna drömmar, denna morgon är inget undantag. Om jag vaknar och låter huvudet vara helt stilla i några minuter går det inte sällan att återvända till drömprojektionen även i vaket tillstånd.

På väg in i landet var stämningen god vid gränskontrollanterna. De röntgade allt mitt bagage och i väntan på resten av familjen pladdrade jag förstrött med röntgenmaskinens operatör. Han drog alldeles underbara ordvitsar som jag beklagligtvis inte minns.

Jag såg Henne och den inte så lille genom glaset som skärmade av de genomsökta från de ännu inte scannade. Hennes underbara ansikte och hans spexande rörelser. De närmade sig långsamt och så småningom slank även de igenom kontrollen varvid den ordvitsige utbrast:

"A complete family! Warmly welcome to Australia".

Jag blev mäkta förvånad att det var där vi var men fann mig raskt och vi gick för att fylla på våra hungriga magar. Jag är ofta här i drömmen, på en helt ihopfantiserad (om det nu finns sådant) flygplats slash disneyland som är Sydneys internationella flygplats. Den är inte helt innesluten utan där finns temahus och diverse konstruktioner av olika slag. Där finns väldigt mycket att se men ingen har tid att se det. Stressen obeaktad alltså väldigt långt från verklighetens Sydney Airport.

(I de flesta drömmar jäktar jag runt här och kan inte hitta min gate. Jag har varit mer sen på denna imaginära flygplats totalt än jag varit på någon verklig och alla som känner mitt förhållande till avgångstider vet vad det innebär. Att stressa i denna fantasiterminal är extra frustrerande eftersom det finns så mycket lockande att se. Samtidigt är jag medveten om att alltihop är en kuliss och det har kunnat vara så i alla tider eftersom ingen tar sig tiden att titta bakom kulissen. Alla är stressade. Av säkerhetsskäl. )

Vi hittar ett ställe att äta, ett asiatiskt inspirerat ställe med glasväggar från vilket man kan se ner i den närbelägna viken. Det är märkligt nog lite slaskig is på vattnet vilket är märkligt på grund av både temperatur och salthalt. Det är nog inte is när allt kommer omkring. Kanske vattnet skummar eller hålls i styvt, våglöst läge på grund av något annat. Kanske har det aldrig varit vatten utan kanske är viken snarare en kuliss.

Ur vattnet reser sig fyra master. De är 100-200 meter höga och av galvaniserad metall. De reser sig overkligt högt ovan ytan och ser ut att vara något slags radiotorn eller kanske kraftledingsstoplar. Det är svårt att beställa mat, allt innehåller kolhydrater och strunt men efter mycket dividerande med den alltmer utmattade servitrisen lyckas jag beställda stekta ägg och något slags lufttorkad skinka. Vi sätter oss vid ett av de fåtaliga borden och ska precis börja äta.

Då jag kastar en blick ut genom fönstret ser jag hur de fyra masterna faller mot oss. Mitt sinne vet bergfast att vi är utom fara och jag blir inte rädd för själva fallet, däremot blir jag rädd att mitt sällskap ska upptäcka det annalkande och genom sin reaktion påverka symmetrin i fallet. Jag fortsätter att äta under det att jag ser masterna fall mot oss, var och en med en massa på något hundratals ton som minst.

En efter en faller masterna exakt mot det bambuklädda fönstret som skiljer vårt matställe från den övriga terminalen. Folk springer undan, någon blir fast under metallen och vattnet rör sig onaturligt där nere. Masterna landade så att vi med ungefär femton centimeters marginal klarade oss och glaset krossas perfekt. Den lille tycker att vi ska lägga ut det på facebook och vill ringa sin pappa och berätta. Relativt odramatiskt, alltså.

Masterna var ockupationsmaktens verk. Folk i terminalen är förbryllade. Man kunde kanske tro att de skulle jubla eftersom dessa fyra symboler för ockupationen nu är borta och jag minns hur jag reflekterar över det i drömmen. Hon frågar mig om det och jag svarar att det nog inte är så många som begripit att ockupationsmakten ens varit där. Väldigt få av de som är i terminalen hade ens lagt märke till masterna eller viken de stod i. Det hade liksom bara alltid funnits där. Och nu var det borta. Vad var grejen? Kanske kan man få skadestånd för chocken? Hypnosen som tornen levererat släpper på några veckor. Klart folk är förvirrade.

Ut ur terminalen och dess disneylandliknande omgivningar, vidare mot staden. Ingen igenkänning alls med det upplevda Sydney. Mycket mer vind (det blåste mycket i natt) och jakten på värdig föda är svår. Finner ett ställe vid the Quay som serverar wokade grönsaker serverade i påskägg. Mest majs och strunt, men där finns lite paprika och någon löksnutt att nära sig på.

När jag petar som bäst i majsen får jag ett SMS från min morsa. Hon har läst igenom min blogg och pratat med farsan. Hon är medveten om att han inte är vid livet men likväl har de talats vid och hon har begripit vem det är jag är, nu. Varför jag envisats med mina projekt och varit sådär envis. "Jag har begripit vad din uppgift är", sa hon.

"Kul för dig då", mumlar jag ner i det flottiga påskägget som nu nästan bara innehåller majs. Jag längtar efter att få åka hem till Olsbo men min kropp är fortfarande mer eller mindre död efter flygresan ner. "Jag ville ju se det hända", tänker jag.

Kommentarer

  1. http://kolhydrater.ifokus.se/articles/4d717a41b9cb46222d085d8d-lok-gul-och-rod
    Lök 80% kolhydrater hmmm vitlök 30 per 100 gram.
    Hehe

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Improviserat

Mitt i apokalypsplaneten

Gul bil!