Min och andras verklighet

"För din och andras säkerhet – lämna aldrig ditt bagage obevakat". Den säregna intonationen härrör från det publika transportsystemet. Arlanda terminal fem tror jag bestämt.

Vad är mitt och vad är andras?

De jag möter i livet – är inte de i någon mening också jag själv?

Och när jag väljer mitt umgänge med hjärtat och med respekt för mig själv – blir det inte så att jag får möta de aspekter av mig själv jag tycker om?

Precis som jag då jag väljer mitt umgänge utifrån till exempel bekräftelsebehov och dålig självkänsla får detta återkastat på mig själv.

Jag lever numera helt i vetskapen om att världen är ett resultat av tankar. Mina och andras. Jag kan – som deltagare i livet – emellertid helt och hållet påverka min verklighet, till största graden just genom att välja mitt umgänge.

Jag väljer därigenom vilka andras verkligheter jag vill vara del av. Det är egentligen alldeles förträffligt tjusigt för det gör att jag i någon mening kan leva flera liv samtidigt.

Vilket ju inte är ett dugg märkligt eftersom tiden ju bara är en konvention för att göra det annars obegripliga begripligt för de som är i livet. Medspelarna, så att säga.

Man kan ju också ställa sig frågan vad "jag" är. Kanske finns det inte sådär vansinnigt många jag när det kommer till kritan. Jag (eh) menar – om man släpper taget kring jaget en stund. Och känner efter riktigt ordentligt kring vad det är att leva.

De jag har närmast omkring mig känns också som jag. Det är därför jag vill vara med dem. Hon – ja, hon lever närmast inpå min själ såsom jag lever inpå hennes. Vi är så mentalt och känslomässigt omslingrade att vi mer ofta än sällan bara vet hur den andre känner, tänker eller mår. Och det är den naturligaste sak i världen eftersom vi helt enkelt är skapta för varandra. In i minsta skälvande liten detalj, faktiskt.

Och så där fortsätter det från hjärtats epicentrum. Den rödhårige unge herrns närvaro och sättet jag får uppleva hur sanslöst underbart det är att få känna kärlek som förälder och se hur hans egenskaper växer fram i ljuset av kärleken. Och de där vännerna man knappt kan dricka kaffe utan, vars poetiska filter värmer i varje ögonblick. Och grannarna, de där underbara grannarna som inte ens skulle tänka tanken att försöka vara några andra än de är. Alla de som finns här omkring, alla de jag haft där men inte sett för vad de var innan jag öppnade upp mig själv och kunde möta dem. Och så vidare, och så vidare. I ordets egentliga bemärkelse.

Om jag låter bli att tänka på hur det ska bli utan låter universum sitta i förarsätet och istället njuter av hur det blir när det får bli som det vill själv. Då blir det ganska hisnande – fastän det ju inte är märkvärdigare än att det blir precis som det är menat att bli. Vilken sanslöst underbar komposition.

Jag vet att Hon och jag är samma. Kanske är vi samma även i vidare mening. Och så vidare och så vidare. Kanske är vi samma allihop. Kanske är jag samma som den mörkaste av de mörka mörkermän som önskar härska över universum. Jag skulle faktiskt tro det. Annars hade aldrig nyfikenheten funnits där.

Sannolikt är det menat att smälta ihop. Allt. Alla. Till den vi alla var innan vi bestämde oss för att prova på att inte vara det för att tydligare inse vem vi är. Där har vi livets mening, mina vänner.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter