Typiskt bra

I går var en ur många synvinklar typiskt bra dag. Jag hade inte sett fram emot den eftersom den innebar att jag skulle vara borta från paradiset. Klon sitter inte sällan där. Jag är en väldigt inbiten hemmakille – inte minst på grund av sällskapet. Och nu om våren, dessutom.

Man kan tala om cirkulärreferens, faktiskt. Projektet som ska ha sitt fysiska utrymme till följd av en grannes tillsynes slumpmässiga besök en kall februarikväll högst upp i en fastighet som visade sig ägas av samma person efter vilken det ekonomiska arvet varit vad som inte bara möjliggjort utan också väckt de tankar som behövdes för att komma hit möjliga.

Där satt de – farsans gamla kompisar från gymnasietiden och framåt. Med undantag för en begravning har jag inte träffat dem på väldigt, väldigt länge. De rullade ord, precis som farsan. De har det där underbara sättet att låta ord, uttryck och humor bli till bollar av glädje som man skickar runt mellan varandra inte sällan med rätt hård kraft bakom. Tryck.

Jag vet inte bättre hur jag ska beskriva det; detta bollspel; vissa är kapabla till det och andra inte. Eller kanske är det så att inte den senare kategorin fått prova. Så är det nog. För jag märker bland de jag jobbar med till vardags att acceptansen till bollrullandet ökar i omfattning ju mer jag kastar bollar på dem. De måste helt enkelt se bollarna annars drunknar de i den verbala floden.

Det var ett kort men synnerligen livgivande möte. Det var som om jag fick möta farsans kontext och för första gången på mycket länge saknade jag honom på riktigt igen. Inte på något sorgligt sätt utan på ett sätt som fick mig att spricka upp i leende och säga "nu skulle jag har ringt farsan". Underbara glada människor. Och allt jag har dem att tacka för.

Jag sprang där på kontoret som liten. Lite större än Casper är nu. De var ju i min ålder då, dessa gubbar. Agendan de hade på sina jobbdagar var nog inte alltid den roligaste men det skrattades alldeles vansinnigt mycket under takåsarna på S:t Olofsgatan i Uppsala. Jag fick en absolut underbar påminnelse om skratten som fortfarande lever i mig och inser att den personliga assistens favorit-TED-talk har en duktig klangbotten just där. Kunde till och med frammana doften från trapphuset. Lokalen är inte alls olik, faktiskt. Inte som sådan.

Lite senare under dagen tillsammans med de jag tror och hoppas vill jobba tillsammans med oss. Draftade och givna erbjudanden pratar vi om vad jobb är och att någon av dem kommit att ändra sin inställning till flyttar baserat på projektet. Och så kommer vi in på lön och arbete. Att det varken är lönen eller arbetet. Det är vad man får gjort. Att det känns meningsfullt. Det är det som är hela grejen.

Att få rullat bollar av glädje. Det är ju knappast det sämsta. Även den snart pensionerade högskoleräven rullar bollar, han på sitt lite nordligare, långsammare sätt. I en av bollarna hade han petat in ett uppdrag som tilltalar mig i den där envisa strävan att faktiskt ändra på det som jag tycker behöver ändra på. Tack, universum för den bollen. Den värmde.

Så avslutningsvis på en typiskt bra dag var det dags att ta livet av sig. En Sombie med ett oväntat diaboliskt sinne för att utsätta fysiska kroppar för sin egen viljas smärtsamma effekter. Jag hade sagt att jag var redo eftersom jag hittat balansen. Det var vansinnigt jobbigt men ändå mera roligt, knepigt nog. Och intressant att se hur man tillsammans med andra kan åstadkomma saker som jag inte själv mäktar motivera mig till i träningssammanhang.

Det där borde ju inte ha kommit som någon överraskning, men det gjorde det. Inte särskilt överraskande.

Ombyggnad pågår, kan man säga. Som alltid. Jag ställer mig inte sällan frågan varför jag håller på. Själva anledningen finns ju i den diskrepans som finns mellan det som är här – i paradiset – och det som finns en bit utanför. Jag visste inte om att skillnaden fanns innan jag träffade Sara. Hon klev in i livet med sitt lysande nystan av kärlek och lyste upp varje skrymsle.

Hon fick mig att se vad livet egentligen är och jag har inte varit annat än lycklig sedan den dagen egentligen. Klart man far upp och ner på humörsskalan men där finns en varm, lycklig puls även de jävligaste dagar och det beror på det ljuvliga faktum att kärleken bor där hela tiden. Till Sara och vidare till livet.

Kontrasten blev ju att se de saker som verkligen inte är byggda på kärlek i den del av världen som bor bortom paradiset och det vi värmer med vår närvaro. Kalla och meningslöshetsbibehållande institutionaliseringar som skapats med de egentligen vidrigaste av uppsåt – i alla fall från min nyvunnet lyckliga horisont.

Till stor del har jag vänt dessa saker ryggen. Om jag inte lägger energi på dem så växer de inte, men i vissa fall känner jag att jag har möjlighet att påverka. Förändra. Faktiskt vända generatorn i källaren till att gå i den varma riktningen. Jag är så långt ifrån ensam i denna ambition som det går att vara. Ambitionen delas av så gott som hela mänskligheten vare sig de är medvetna eller inte om den saken.

Någon gång ibland får jag förmånen att möta någon som inte vill ha den varma drivkraften i botten. Det är alltid rädda människor. De är som regel vanvettigt rädda för vad det skulle bli av dem om allt de lärt sig är deras existensberättigande i grunden förändrats. Om det de anser sig satta att bevaka upplöses och mänskligheten istället möter varandra för vilka de är. Dessa rädda tror – långt där nere – att de då inte skulle ha något att ge.

Gissa vad – de har fel. Och till allmän förtjusning ser jag hur en del även av dessa rädda själar vaknar upp och tar itu med det som gjort dem skräckslagna för sin egen natur.

Kul som fan, surru – så skulle de sagt. Gubbsen.