Ooooch - andas.

Dagen blev som ett enda långt utdraget andetag. Med tanke på tags betydelse på tyska blev ju det där ganska kul egentligen. En inandning som räckte hela förmiddagen och en utandning som spritt den varma luften under förhållandevis fåordig närvaro under eftermiddagen. Det rullar alldeles av sig själv, det mesta. Eller – inte av sig själv – men inte genom min försorg. Yrvaket känner jag hur det händer och hur jag njuter av att låta det hända utan att söka delta mer än just för den sensationen.

Balansen har varit min stora utmaning den här vintern och våren. Det började med att jag fann den. Stående i vatten en stekhet Samui-eftermiddag fann jag den och tog den med mig. Den gjorde mig sjuk, paradoxalt nog. Tvingade mig att möta mina behov av att vara överallt samtidigt, tvingade mig att svettas ut extraktet av mitt bekräftelsebehov och dess konsekvenser.

Skeendena slutade inte röra sig för det. Tvärtom – allt var redan i obeveklig rörelse. Jag fick lära mig att jag bara kan ha balansen om jag låter den vara. Så fort jag börjar söka den försvinner den. Logiskt och på sitt sätt hänsynstagande. Jag menar – hur kan balansen hjälpa mig att söka efter den? Genom att försvinna, givetvis. Annars blir det ju inte fråga om något sökande.

Om jag hade vetat hade det aldrig varit möjligt. Om jag vetat hur mycket kraft och tid det skulle ta. Om jag vetat hur ohyggligt fort det skulle kunna gå. Om jag anat att de motstånd och den frustration jag mött inte var annat än hinder lagda för att pröva min övertygelse. Nu vet jag, emellertid. Vilket förändrar perspektivet och katalyserar kommande utmaningars förslagenhet.

Verkligheten.

Det är fullt möjligt att den inte är verklig. Likväl är den djupt och sanslöst berörande. Precis som spelvärlden fångar den spelade med sensationer som inte är möjliga i den omkringliggande verkligheten så implicerar livet som sådant och den verklighet den utspelar sig i något så vackert, kittlande och ljuvligt att dess ursprung inte ens kunnat föreställa sig det.

Det är där vi har den skapande naturen. Att kunna skapa – att kunna ge upphov till något som inte finns i verkligheten. Däri bor skillnaden mot modifierandet. Jag tror att alla människor är kapabla till såväl modifikation som skapande, men att vi föds med myten om att skapandet är omöjligt och drillas i olika former av modifikation så att vi helt sonika tappar tron till skapandet. Och då blir det ju – från den på så sätt modifierade verkligheten utan skapande – mycket riktigt omöjligt också.

Skapande är något helt annat. Det är att dra upp något som aldrig fanns rätt upp ur den logiskt tillplattade asfalten och låta det resa sig mot himlen, till exempel. Sådetså. Fler och fler visar för sig själva att de kan det och det går verkligen undan. Läckert.

Och andas. Långa mjuka dyningar i kvällssol som glittrar mjukt när inspirationens vindar gått och lagt sig och kraften i vad de givit upphov till ansamlat energi för att överleva natten. Mörkret omfamnar och ger perspektiv bortom det synliga. Mörkret öppnar upp för det inre. Den taktfasta pulsen och den otänkande närvaron. Om än bara för en dag eller två så är det vansinnigt njutbart.