Balansen

Svårfångad var den. Som vuxen fann jag den först för några månader sedan. I en pool. I tropikerna. Trodde jag skulle få ta med den hem. Det fick jag också, men den gjorde mig sjuk. Egentligen inte själva balansen utan mitt måste i förhållandet till den. Jag hade bestämt mig att jag måste behålla den.

Istället tappade jag den. Jag tvingades att lägga den ifrån mig och sticka iväg på ett obalanserat varv, fyllt av snedbelastningar och mycket mer t.ex. jobb än balansen påbjöd. Den större rörelsen bestod av symmetriska obalanser och det kan man omöjligt se när man är inne i det. Då gäller det enbart att ha förtröstan.

Man kan inte bestämma sig för att hålla balansen. Inte med tanken. Inte med sinnet. Man kan bara ha den om man inte är rädd för att förlora den. Precis som med allt av värde. Livet. Lusten. Skapandet. Leken. Hjärtligheten. Skrattet. Kärleken. Insikterna.

Precis så enkelt är det. Släppa taget om precis allt och låta det flöda som det vill. Eftersom det är precis då det blir som allra, allra bäst.

Vi fick lära oss att det var tvärtom. Att det var viktigt att ha kontroll. Varför? Eftersom vi skulle förstå att det var fel. Eftersom vi behövde förstå det själva – var och en för sig.

Det är bara att tacka och ta emot. Fortsätta njuta färden längst den guppande floden och leka vidare med förbehållslösheten.

Kommentarer

  1. Att behålla den sortens "måsten" är svårt, hart nog omöjligt - av någon outgrundlig men nog ändå rätt faktisk anledning...

    SvaraRadera
  2. Spelregler, spelregler. Måsten är överlag en fint, förefaller det.

    SvaraRadera
  3. Måsten är ett otyg i min värld.
    Såg att du länkat till Alan Watts i en annan post. Hans bok Wisdom of Insecurity, är njutningsfull läsning om måstenas.. fallgropar?

    SvaraRadera
  4. Fallgropar - hur kul hade livet varit annars? Jag ser det ganska ofta som ett TV-spel. "Mario Life", skulle man kunna kalla det. Det är klart det finns fallgropar i banorna, annars hade spelet varit ganska värdelöst ;)

    Visar sig nog att spelet går ut på att inte fokusera på fallgroparna för då hamnar man i dem. Skapa den verklighet man vill ha är en bra början har jag märkt.

    SvaraRadera
  5. Fallgrop: att inte (tycka sig kunna) tro på det man vill.

    SvaraRadera
  6. Jo, rädslorna är den eviga utmaningen. Den första är ju att ens få syn på dem :-)
    För först då kan man ju börja fundera... på vad som egentligen är vad. Och så börjar då det riktiga livet.
    I min värld.

    SvaraRadera
  7. Förlåt att jag tränger mig på igen...
    Kanske jag skrev dunkelt/ålderstidsbundet innan?

    Hoppas att du känner dig "träffad" i detta... ;-)
    http://ceciliawetzel.com/2013/06/05/hopp/

    PS. Fallgropar kan vara mer förrädiska än de synes vara. Men att ta sig an dem vartefter - lyfter hatten. Menar det verkligen!

    SvaraRadera
  8. Tackar!

    Att leta efter fallgropar är en fallgrop, liksom kanske att ta dem som de kommer. Om de kommer. Säkert en fallgrop det med, liksom den fallgropen. Uzw. Kanske är det också en fallgrop att inte fokusera på fallgroparna och därmed upphäva dem. Man behöver fallgropar. Utan motstånd kan det vara svårt att definiera vad det är man är. Vilket i sig är en fallgrop - att definiera sig själv. Och sådär håller det på... Livet, alltså. Hemskt skojigt. faktiskt.

    SvaraRadera
  9. Mitt liv är förbi det stadiet - men visst var det kul!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter