Mörker, ljus och nakenhet
Ljus och mörker – det kan förefalla som en av verklighetens sedvanliga polariseringar. Plus och minus, man och kvinna, då och nu. Men ljuset och mörkret är i själva verket av en helt annan beskaffenhet – liksom kanske alla de andra saker som förefaller polära. Genom att titta närmare på dem kanske det blir lättare att se varför saker inför ögat delar sig i två för att vi ska få möjlighet att laborera med dem när det i själva verket är en och samma oskiljaktlighet.
Mörkret kan inte finnas i ljuset om man låter ljuset komma åt precis där det vill. Om man är helt naken kommer ljuset åt precis överallt. Då har man inte möjlighet att härbärgera något mörker. När ljuset lyser starkare och starkare på oss alla och var och en av oss blir det till vår utmaning – är mörkret en del av oss i den obarmhärtiga belysningen och i så fall till vilket pris är den värd att skyddas? För skyddas måste det – annars försvinner det ögonblickligen. Ljuset är obarmhärtigt.
Mörker är ju egentligen ingenting, på samma sätt som svart inte är en färg. Svart absorberar ljus men svart är inte mörker. Däremot har mörker färgen svart. Men det är inte det som ger mörkret dess egenskaper – det är snarare det faktum att vi inte ser vad som finns i mörkret som gör mörkret till något man kan vara rädd för. Mörkret är precis som färgen svart något som har förmågan att absorbera allt vi kan se men också sådant vi inte kan se. I själva verket är ju mörkret just det – allt vad som är okänt för oss. Att vara rädd för mörkret är att vara rädd för det okända.
Så lever vi – vi varelser av ljus. Mörkret finns eftersom vi behövde en kontrast till ljuset – vårt upphov och det vi finns här för att leka med, lära känna och bli förtrogna med. Mörkret måste finnas. Och ändå – fastän det måste finnas – så finns det inte på samma sätt som ljuset. För att förstå vad det är vi upplever, huvudsakligen i känslans bemärkelse, måste vi inte sällan bibehålla mörkret. Jag har konspirations- och sambandsknarkat sedan jag började kunna läsa. Jag har vänt och vridit på varje liten ledtråd jag har kunnat hitta i jakt efter ljusets samband i en värld där mörkret ofta ses äga gravitationskraften. Jag har varit arg, tappat tron på hela mänskligheten, sett och känt meningslöshet och uppgivenhet, varit nere i de djupaste av svackor men jag har vänt igen och kommit till den rätt banala insikten att vi behöver mörkret precis som vi behöver tystnaden, hungern, törsten, åtrån och längtan.
Avsaknaden av saker för oss framåt. Det är törsten efter vatten som får oss att gräva brunnar, åtrån efter värmen och närheten hos den vi älskar som får oss att förenas och skapa nytt liv, det är i tystnaden som vi kan höra musiken och känna den greppa tag om vår värld och gunga den i takt med vår upplevelse. Mörkret – ingentinget – är en kraftkälla, så stark och pulserande att den kan mäta sig med ljuset. Den är vad som väger upp ljuset.
För om mörkret är ingenting så är ljuset i egenskap av dess motsats precis allt. Allt är skapat och menat i ljus. Det är vad känslan skriver med, vad ögat ser och varifrån själen hämtar sina upplevelser. Och vad vore allting om det inte fanns något ingenting att jämföra med? Då skulle vi inte se det för vad det var, vi skulle inte kunna känna känslan av mening, vi skulle inte kunna njuta resan genom tiden, känslan av kärlek eller njuta vibrationen i musiken – den senare skapad genom rytmisk variation mellan inget/tystnad och alltet/ljudvågen – skaparen av universum.
Så när vi står där och funderar överväger nakenheten så är det mörkret som hindrar oss. Det mörker vi bär inom oss. Eftersom mörkret definierar det okända så är vi rädda att visa upp sådant vi inte känner till om oss själva. Sannolikt eftersom vi själva vill vara de första att se det, lära känna det och förstå vad det är som skapat oss på det sättet. Vi vill inte behöva dömas, skämmas eller uppfattas som skrämmande. Vi vill inte rubba balansen mellan ljus och mörker i våra liv. Ju mer vi tycker om våra liv desto svårare blir det att göra sig kvitt bindningen till balansen.
Att vara rädd för att förlora balansen är ingen liten kraft. Eftersom all fruktan man överhuvudtaget har i sitt liv har sin motsvarighet i det egna mörkret (var annars kan man bokföra sådant man är rädd för) är det lätt att föreställa sig hur förfärade de man älskar skulle bli om de fick se återspeglingen av allt det där man inte känner till att man har i sig. Och det är ju ganska logiskt att man inte vet om man tycker att man kan stå för det eller inte.
Nakenheten är krävande och villkorslös. Om jag visar vem jag är så kan vem som helst se mig, döma mig och tycka saker om mig. De kan peka och kommentera varje skrymsle och vrå på mig. Jag är helt och fullkomligt utblottad och har dödat möjligheten att vara någon annan än den jag är.
För det är ju precis där det sitter – i skillnaden mellan vem man är och vem man vill visa att man är, inte sant? För att veta vem jag är så måste jag släppa taget om mörkret. Det är bara jag som kan försvara mitt eget mörker eftersom det bara är jag som kan känna det och bestämma vad det – genom min tro – är för något som står där i det osynliga. Det är jag som bestämmer vad det är som väger upp mitt ljus, vad det är för något som definierar allt jag inte vill vara. Men vad jag är och därmed inte är, det kan jag inte reglera med mörkrets hjälp. Det kan jag bara göra i ljuset.
Men det är inte bara mörkret och avsaknaden som kan få oss att skapa, tror jag. Visst kan vi släcka törsten genom att gräva brunnar och hämta upp vatten. Då skapar vi vattnet ur bristen på detsamma. Vi skapar något ur ingenting, så att säga. Men vi borde också vara kapabla till att skapa ur den andra utgångspunkten – att skapa i eller kanske rentav med ljuset. Att låta ljuset lysa in i varje vrå och att med känslan bestämma vad det är som blir till. Kanske är det därför vi är här, för att med bland annat mörkrets hjälp inse vad vi är kapabla till för att kunna skapa precis och exakt vad vi önskar.
Jag tror det. Och med den tron i botten blir det avsevärt lättare att reflektera över att vara naken. Det krävs en tro på inte bara sig själv utan också meningsfullheten i allt som finns i världen. Det krävs förbehållslös tilltro. Att man litar på att de där runtomkring inte blir rädda. Att världen faktiskt inte är konstruerad för att plåga mig utan för att behaga min nyfikenhet och upptäckarglädje. Jag är långtifrån där men jag tycker om att leka med tanken.
Mörkret kan inte finnas i ljuset om man låter ljuset komma åt precis där det vill. Om man är helt naken kommer ljuset åt precis överallt. Då har man inte möjlighet att härbärgera något mörker. När ljuset lyser starkare och starkare på oss alla och var och en av oss blir det till vår utmaning – är mörkret en del av oss i den obarmhärtiga belysningen och i så fall till vilket pris är den värd att skyddas? För skyddas måste det – annars försvinner det ögonblickligen. Ljuset är obarmhärtigt.
Mörker är ju egentligen ingenting, på samma sätt som svart inte är en färg. Svart absorberar ljus men svart är inte mörker. Däremot har mörker färgen svart. Men det är inte det som ger mörkret dess egenskaper – det är snarare det faktum att vi inte ser vad som finns i mörkret som gör mörkret till något man kan vara rädd för. Mörkret är precis som färgen svart något som har förmågan att absorbera allt vi kan se men också sådant vi inte kan se. I själva verket är ju mörkret just det – allt vad som är okänt för oss. Att vara rädd för mörkret är att vara rädd för det okända.
Så lever vi – vi varelser av ljus. Mörkret finns eftersom vi behövde en kontrast till ljuset – vårt upphov och det vi finns här för att leka med, lära känna och bli förtrogna med. Mörkret måste finnas. Och ändå – fastän det måste finnas – så finns det inte på samma sätt som ljuset. För att förstå vad det är vi upplever, huvudsakligen i känslans bemärkelse, måste vi inte sällan bibehålla mörkret. Jag har konspirations- och sambandsknarkat sedan jag började kunna läsa. Jag har vänt och vridit på varje liten ledtråd jag har kunnat hitta i jakt efter ljusets samband i en värld där mörkret ofta ses äga gravitationskraften. Jag har varit arg, tappat tron på hela mänskligheten, sett och känt meningslöshet och uppgivenhet, varit nere i de djupaste av svackor men jag har vänt igen och kommit till den rätt banala insikten att vi behöver mörkret precis som vi behöver tystnaden, hungern, törsten, åtrån och längtan.
Avsaknaden av saker för oss framåt. Det är törsten efter vatten som får oss att gräva brunnar, åtrån efter värmen och närheten hos den vi älskar som får oss att förenas och skapa nytt liv, det är i tystnaden som vi kan höra musiken och känna den greppa tag om vår värld och gunga den i takt med vår upplevelse. Mörkret – ingentinget – är en kraftkälla, så stark och pulserande att den kan mäta sig med ljuset. Den är vad som väger upp ljuset.
För om mörkret är ingenting så är ljuset i egenskap av dess motsats precis allt. Allt är skapat och menat i ljus. Det är vad känslan skriver med, vad ögat ser och varifrån själen hämtar sina upplevelser. Och vad vore allting om det inte fanns något ingenting att jämföra med? Då skulle vi inte se det för vad det var, vi skulle inte kunna känna känslan av mening, vi skulle inte kunna njuta resan genom tiden, känslan av kärlek eller njuta vibrationen i musiken – den senare skapad genom rytmisk variation mellan inget/tystnad och alltet/ljudvågen – skaparen av universum.
Så när vi står där och funderar överväger nakenheten så är det mörkret som hindrar oss. Det mörker vi bär inom oss. Eftersom mörkret definierar det okända så är vi rädda att visa upp sådant vi inte känner till om oss själva. Sannolikt eftersom vi själva vill vara de första att se det, lära känna det och förstå vad det är som skapat oss på det sättet. Vi vill inte behöva dömas, skämmas eller uppfattas som skrämmande. Vi vill inte rubba balansen mellan ljus och mörker i våra liv. Ju mer vi tycker om våra liv desto svårare blir det att göra sig kvitt bindningen till balansen.
Att vara rädd för att förlora balansen är ingen liten kraft. Eftersom all fruktan man överhuvudtaget har i sitt liv har sin motsvarighet i det egna mörkret (var annars kan man bokföra sådant man är rädd för) är det lätt att föreställa sig hur förfärade de man älskar skulle bli om de fick se återspeglingen av allt det där man inte känner till att man har i sig. Och det är ju ganska logiskt att man inte vet om man tycker att man kan stå för det eller inte.
Nakenheten är krävande och villkorslös. Om jag visar vem jag är så kan vem som helst se mig, döma mig och tycka saker om mig. De kan peka och kommentera varje skrymsle och vrå på mig. Jag är helt och fullkomligt utblottad och har dödat möjligheten att vara någon annan än den jag är.
För det är ju precis där det sitter – i skillnaden mellan vem man är och vem man vill visa att man är, inte sant? För att veta vem jag är så måste jag släppa taget om mörkret. Det är bara jag som kan försvara mitt eget mörker eftersom det bara är jag som kan känna det och bestämma vad det – genom min tro – är för något som står där i det osynliga. Det är jag som bestämmer vad det är som väger upp mitt ljus, vad det är för något som definierar allt jag inte vill vara. Men vad jag är och därmed inte är, det kan jag inte reglera med mörkrets hjälp. Det kan jag bara göra i ljuset.
Men det är inte bara mörkret och avsaknaden som kan få oss att skapa, tror jag. Visst kan vi släcka törsten genom att gräva brunnar och hämta upp vatten. Då skapar vi vattnet ur bristen på detsamma. Vi skapar något ur ingenting, så att säga. Men vi borde också vara kapabla till att skapa ur den andra utgångspunkten – att skapa i eller kanske rentav med ljuset. Att låta ljuset lysa in i varje vrå och att med känslan bestämma vad det är som blir till. Kanske är det därför vi är här, för att med bland annat mörkrets hjälp inse vad vi är kapabla till för att kunna skapa precis och exakt vad vi önskar.
Jag tror det. Och med den tron i botten blir det avsevärt lättare att reflektera över att vara naken. Det krävs en tro på inte bara sig själv utan också meningsfullheten i allt som finns i världen. Det krävs förbehållslös tilltro. Att man litar på att de där runtomkring inte blir rädda. Att världen faktiskt inte är konstruerad för att plåga mig utan för att behaga min nyfikenhet och upptäckarglädje. Jag är långtifrån där men jag tycker om att leka med tanken.
Kommentarer
Skicka en kommentar