Mer om kursavvikelse

Istället för att åka till hamnen och skruva hamnade jag i den ljumma julikvällen med datorn i utesoffan och började googla kursavvikelseproblem på lite tyngre båtar med V-format skrov. Det visar sig att problemet visserligen kan vara relaterat till glapp i styrning men i huvudsak är "by design". Ett kort och brett skrov, byggt för att vara stabilt och bra i sjön vid planande hastigheter med en enda kraftkälla placerad under/bakom själva skrovet gör såhär i mer eller mindre stor utsträckning. Det finns sätt att minska kursavvikelserna – ska testa till sjöss – men det abrupta slutet på skrovet och den vid låga farter lite för svävande bogen är sidledsvandringens egentliga ursprung. Glappet i styrinrättningen beror mest sannolikt på tidigare ägares alltför hårdhänta korrigering av kursen till följd av skrovets rörelser i vattnet.


Avvikande utan kurspåverkan.

Vad som är lite roligt med beteendet är att det är helt självkorrigerande. Om jag bara kan låta bli i att kompensera för avdriften så vandrar ändå båten mot målet utan att jag behöver göra ett endaste dugg vilket – så länge farleden inte är för trång – är helt OK. Men det finns ett antal komplicerande faktorer:

1. Andra. Om jag ligger och girar 20 grader hela tiden stämmer inte den förväntade placeringen jämfört med andra som kanske kör i högre hastigheter. Jag kommer att vålla andra huvudbry eftersom de helt enkelt inte kommer att ha mig där de förväntar mig att ha mig fastän de vet vart jag är på väg.

2. Bekräftelse. Jag kan inte på kompassen stämma av min kurs kontinuerligt utan måste ge akt på när jag är i linje med kursen jag satt. Jag blir tvungen att gå på känslan när jag passerar nollpunkten och läsa av kursen då, alternativt ta de bägge extremkurserna och räkna ut medelvärdet.

3. Vägen blir längre. Eftersom vägen blir S-formad kommer sträckan att bli längre, därmed tidsåtgång och bränsleåtgång. Det gör inte sådär vansinnigt
mycket – tiden på sjön är knappast något annat än njutning och dess förlängning är välkommen. Vad gäller bränsleåtgången så är den ändå ringa vid låga hastigheter jämfört med höga.

Det finns ett antal lösningar på problemet. Dels kan man trycka ner fören djupare i vattnet. Den klassiska metoden är att lasta mer i fram – då kommer kursavvikelsen att minska. Man kan även använda de bägge "fenor" – kallade trimplan – för att trycka ner nosen djupare i vattnet. Då kommer hastigheten att minska ytterligare något vilket inte direkt gör så mycket. Vidare kommer bränsleåtgången också att öka – sannolikt inom ett hanterbart intervall dock.

Det finns flera anledningar till att jag fördjupar mig i detta. Dels har jag den där drömmen om att ta min båt ut till havet några dagar. Jag vill kunna färdas långsamt på havet också och under de förutsättningar som råder längst den steniga östersjökusten måste man kunna navigera på kompasskurs, något som med sidledsvandringen är en utmaning. Därför söker jag en "workaround" på problemet.

Men det är också så att jag hittat en del mönster med hjälp av den där båten. Vatten och sjöfart har alltid varit väldigt viktigt för mig – rent känslomässigt, så när min tunga, stora båt försöker säga mig något, då lyssnar jag. Förra sommaren var en mental skräckupplevelse i reparationer och frustration kring såväl teknikaliteter som klimat. Egentligen var det en väldigt bra reflektion av hur jag betedde mig på insidan. Alla de "issues" jag hade kring att inte avsluta saker och en del annat ouppklarat kom fram med hjälp av sommarens regn i kombination med mina utmaningar i båtens form och blandades med viss maniskhet när den väl hamnat i sjön. Det var inte direkt svårt att i efterhand se hur till exempel utmaningen i att lägga eller problemen att välja växel mappade mot den verklighet jag tyckte mig befinna mig i. Ofta ensam ombord av manisk vattenlust att möta mina utmaningar. Det var ytterst meningsfullt.

Så jag klurar på detta med sidledsvandringen. Jag hittar orsaker i mina drömmar att åtgärda problemet. Att bli mer distinkt med min kurshållighet, kanske på bekostnad av mer bränsle/energiåtgång och en djupare gående bog. Tål att leka lite med tolkningarna där, men det är inte så värst svårt att översätta ändå. Att vara lite djupare vid första mötet (med vattnet) gör det möjligt att färdas långsamt utan att tappa kursen.

För det är där någonstans överrensstämmelsen bor. I detta med hastighet. Det stämmer så väl överens med mina utmaningar kring balansen. Förra sommarens upplevelser kring båten visade mig tydligt att jag hade sådana utmaningar, att balansera saker. Och jag kom att förstå att det inte enbart var sinnets balans utan precis lika mycket kroppens. Vinterns solvistelser gav en vision och med hjälp av den vettiga maten, dagliga övningar och affirmationer tycker jag nu att jag funnit en kroppslig balans långt bortom vad jag tidigare varit möjligt för egen del.

Det har handlat mycket om hastighet. Ett väldigt talande exempel är att klä på sig ett par byxor. När jag gjorde det tidigare var jag jättesnabb i mina rörelser av den enkla anledningen att jag inte kunde hålla balansen tillräckligt länge för att göra det långsamt. Det mönstret gick igen i många, många saker – inte bara kroppsliga. Och nu ser jag det i båtens rörelser. Om jag kommer över planingströskeln och ligger i minst 20 knop är kursavvikelsen inget som helst problem. Den går spikrakt. Eftersom det är vad den var byggd för att göra.

När min fru så kom på idén att åka långsamt istället upptäckte jag en ny värld. Alla de dofter och den närvarokänsla man får när man rör sig långsamt på vattnet tilltalade mig. Att slippa fartvinden och dess under stundom avkylande effekt var att bättre vara på plats i nuet och gav en ny dimension åt själva båtlivet. Att njuta av färden blev möjligt på ett helt nytt sätt ombord. Må så vara att båten byggdes för högre hastigheter. Kanske är det samma sak med min gestalt. Kanske skapades jag för en högre hastighet och därmed var balansen interiktigtlika viktig.

Jag har haft bråttom så länge jag kan minnas. Tejp har spelat en central roll i mitt liv. Klister har varit alldeles för långsamt att använda. Att vänta på att klister ska torka har känts meningslöst när man istället kunna tejpa ihop grejorna så att de fungerar en liten stund till. Mentalt har jag alltid varit en generalist, tror jag. När jag grottat in mig i detaljer för mycket har jag så gott som alltid fått ångra det. De programvaror jag utvecklat helt själv är inte sällan behäftade med bekymmer eftersom jag varit så fokuserad på målet att jag inte tillåtit mig själv att i detalj lösa de problem som uppstått efter vägen utan helt enkelt skurit hörnen för att inte förlora målet ur sikte.

Det är ofta så det är. Jag ser målet väldigt tydligt. Inte sällan i formen av en vision eller dröm. Jag vet vad som ska åstadkommas och jag anar vad det ska rendera för effekt. Detta har nästan tagit kål på mig genom åren – att jag vetat hur det ska bli och jag blivit vanvettigt frustrerad av att inte vara där redan från början. Det där vanvettet har gjort det svårt att förklara för andra. Jag har talat fort och osammanhängande kring vad det är jag vill åstadkomma. Jag har inte lyckats förmedla den tydliga bilden jag har i mitt sinne. Istället har jag blivit frustrerad eftersom ingen förstått mig och kapitulerat inför det faktum att det bara finns en person som kan förverkliga visionen eller idén och det är jag. Som jag beskrev det för Assistenten härförleden – "jag kan bara samarbeta med de som samarbetar lika fort som jag gör, annars gör jag det själv".

Med den inställningen har jag kommit att göra en hel del själv genom åren. Gång på gång har jag spenderat nätterna till att koda något projekt jag haft i sinnet. Rörelsen har varit njutningsfull, rentav. Att känna hur visionen förverkligas genom nedslagen på tangentbordet. Varje tryck på F9 (Delphis exekveringsknapp) har varit ett steg på vägen och målet har i varje enskilt ögonblick varit närvarande. Det är därför jag inte alltid löst de problem jag stött på. Istället har jag rundat dem på något sätt. Sätt som ofta visat sig ge upphov till följdfel längre fram i produktens livscykel. (Nu är det tack och lov så att den kod jag skrivit sedan länge förvaltas av andra människor och den sista produkten att lämna mitt fladdriga redaktörskap fick nya vårdnadshavare under våren.)

Allteftersom jag upptäckt detta mönster – att mina idéer/visioner, realiserade av mig själv inte håller på grund av min egen otålighet i realisationen – har jag kommit att bromsa flödet av idéer och visioner. Eller – jag har försökt i alla fall. Uppkomsten av en ny idé har faktiskt gjort mig ilsken eftersom jag vetat att den bara kommer att ställa till det för mig. Inte blev det bättre av att jag hittade Kärleken, heller (eller om det snarare var den som hittade mig). Med dess intåg i livet fanns annat jag hellre ville göra än att hamra loss på mina idéer och prototyper. Länge försökte jag hålla dörren stängd kring idéerna av rädsla för att förlora den balans som har sitt ursprung i kärleken.

Det var där någonstans jag köpte båten. Precis när jag slogs som mest kring hur jag skulle hantera den där kreativa bubbelpoolen. Så när den nu visade på den låga hastighetens tjusning kan jag inte annat än försöka tyda budskapet.

Alla de nya smarta sinnen som helt nyligen kommit att förändra förutsättningarna för idérealiserandet är en välsignelse. Jag har i min nya dator inte installerat ett endaste utvecklingsverktyg eftersom jag vet vad som händer om jag har dem tillhands. Jag börjar utveckla själv vilket med tiden gör saker mer invecklade än de hade behövt vara. Istället försöker jag förmedla idéerna och visionerna till andra. Något som egentligen enbart kräver en enda sak av mig – att jag kan acceptera att det tar lite längre tid.

Min utmaning är att inte släppa målet/idén/visionen med blicken under resans gång. Precis som med båten i låg hastighet implicerar att jobba tillsammans med andra att man får viss kursavvikelse. Dessa avvikelser vrider perspektivet för om båten girar 20 grader åt vardera hållet får jag ju tvivelsutan se mer av panoramat. Samma sak i utvecklingsprojekten. De som jobbar med dem och kopplar in sina egna idéer och visioner i processen breddar perspektivet och påverkar inriktningen. De berikar projektet och visionen. Ger upphov till helt nya möjligheter. Möjligheter jag tidigare vägrat släppa fram eftersom jag varit rädd att behöva realisera dem själv.

Lustigt nog är det så att båten inte vandrar så mycket i sidled om det är mycket folk ombord. Logiskt, eftersom vikten från passagerarna får skrovet att gå djupare och därmed ger ökad kursstabilitet. Under förutsättning att lejonparten av passagerarna befinner sig långt fram i båten och att lasten är någorlunda jämnt fördelad mellan sidorna. Är det vad jag ska begripa? Att jag ska ha fullt med folk ombord vid en eventuell havsturné? Att kurshålligheten snarare är beroende av sällskapet och hur de fördelar sig? Är det mitt jobb att se till att ha rätt person på rätt plats för att komma mot målet?

Kanske det. För det handlar ju om båtens balans, precis lika mycket som min egen. Jag har alltid haft en tendens att svaja i låg fart men alltid varit ganska säker i höga hastigheter – något som syns extra tydligt när det handlar om samtal. Jag pratar fort och osammanhängande. Det kan uppfattas som inspirerande – absolut. Men det är också ett uttryck för att jag vill förmedla min vision utan att riskera kursavvikelser. Därav mina många linjetal i utvecklingssammanhang. Eftersom jag inte vill riskera att tappa balansen. Vilket som regel förhindrar andra att komma in i själva processen.

Tankeväckande, det här. Som eventuella läsare märker skriver jag till mig själv. Det hade jag aldrig gjort om det inte funnits eventuella läsare. Tanken på att jag förklarar för eventuella tredje personer och inte bara mig själv gör att jag skriver på ett sätt jag själv kan begripa – något som annars varken hade varit möjligt eller blivit av. Tack.

Kommentarer

  1. Du skriver alltid långt. Carpe Diem, tycks vara ordrikt just nu?
    Men det är ju din tillvaro och ditt nu!
    Själv läser jag aldrig så långa texter numera; kvintessenser - eller vad man ska kalla det - är vad jag "orkar med" att läsa. ;-)

    Är det Viken utanför Hbg du bor i?

    SvaraRadera
  2. Jajamensan, jag tycker om att skriva. Därför skriver jag gärna långt. Om inte annat för att jag på så sätt blir kvar i skrivandet längre. Och för att det är så vansinnigt kul att gå på nyansjakt.

    Jag har funderat lite på det där med tiden för skrivandet. Såg en film som hette "mitt längtande hjärta" (http://www.sf.se/arkiv/sfbio/M/2013/Mitt-langtande-hjarta/) häromdagen och den väckte tanken kring det där med skrivandet som intstängdhet. Killen i filmen låg och filosoferade i sin järnlunga (polio som barn) och kunde inte annat än att reflektera. För att sedan skriva ner det. Visst - han var instängd och oförmögen att vistas "ute i verkligheten" mer än några timmar per dygn, men ändå levde han väldigt mycket i detaljerna.

    Lite som den där maten vi käkar. Sedan man skippade socker och kolhydrater är det man nu äter mycket mer intressant, smakrikt och meningsfullt. Och dålig mat känner man igen på håll så att man kan undvika att äta den.

    Ingen slutsats, bara en tanke.

    (Sedär - en lång kommentar också :)

    Viken=Sandviken. Gästrikland. Den andra Viken är riktigt, riktigt fin den också. Hela Kullahalvön, faktiskt.

    SvaraRadera
  3. PS. Och medan jag skrev, så plingade det 3 ggr.
    Jag ignorerade det då jag ju var upptagen med annat, men när jag så tyckte att jag var klar med att skriva och kollade "plingandet", så var det "tomt".
    "Tur" för mig, att jag inte har några hemligheter… ;-D

    SvaraRadera
  4. Fint att du har koll på maten.
    Inte många som har.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter