Noll i tanken
Ångorna har nu lämnat utrymmet. För någon dag sedan togs bottenventilen ur och återstående bränslemängd samlades i en flaska. Den varma luften har fått torka ur tanken och allt som återstår därinne är damm och eventuell algpåväxt. Dessa bägge föroreningar kommer man åt genom den ganska farliga proceduren att dammsuga tanken. Alltså – det här är absolut ingen rekommenderad metod för rengöring av tanken utan en helt hemsnickrad procedur. När jag gjorde det för två somrar sedan på min gamla Fergussontraktor så använde jag en ytterst begagnad dammsugare. Jag hade lång slang och ställde den på behörigt avstånd samt var noga med en extra jordfelsbrytare. Nu var det inte så väldigt farligt eftersom traktorn i fråga går på diesel. Om drivmedlet hade varit bensin så hade nog riskbilden varit klart förhöjd.
Det är där jag är nu – vid uttorkningsfasen. Jag kan endast med svårighet finna punkter då jag varit så här tom i tanken tidigare. Det bör ha varit någon gång i början av nittiotalet. Sommaren 1991 skulle jag tro. Då jag tillsammans med några kompisar bodde i stugan vid havet en liten vecka, spelade tidstypiskt annan musik och stekte korv med makaroner (makaronerna stekte man inte fick jag lära mig). Vi åkte båt också. Förstås. Och så har jag ett svagt minne av att vi spelade kort samt ett förtjänstfullt dimmigt minne om äppelvin, jordnötsringar, bilåka och illamående. Det måste ha varit senast.
Den gången dammsög jag inte utan återfyllde några veckor senare tanken med ett mönster som skulle ta nästan två dekader att bli kvitt. Min flykt till havet och det (tydligen) för tiden och ett stort mått av den därifrån kommande tiden stadigvarande "sällskap" fann en oros plattform i min frånvaro och kunde ovanpå denna år efter år fortsätta mura den borg av rädsla som kom att inhysa den tvärsäkra offerkoftans vida linning. Komprimisshjärtat – som redan funnits – fick sig en rejäl uppgradering. Av min egen rädsla för konflikt svalde jag min luft och klev in i en värld av målmedveten förminskning – genom påbudet att tanken alltid skulle vara mellan ¼ och ½. Aldrig någonsin mer och aldrig någonsin mindre. Och gärna med marginal, dessutom. Vilket resulterade i att jag för säkerhets skull lät bli att förflytta mig. Annat än i tanken, förstås. Det var först lite senare jag insåg att tanken måste förbli parkerad liksom jag själv för att inte slita sönder bränsleslangen.
Det fanns alger i tanken den gången. Och andra föroreningar. Kompromisshjärtats ursprung låg tidigare i tiden och mina triggers för densamma hade inte ifrågasatts av mig själv vid det laget. De ifrågasattes istället utifrån vilket egentligen var ett fördolt övertagande av de trådar som fanns fästa i triggerpunkterna. Så kom det sig att den kommande etappen av livet blev en mycket återhållen sådan där de djupare ligamenten av personen fick stå tillbaka för det strikt tvådimensionella livet på aktuell bränslenivå i tanken.
För fem år sedan tillsattes så additivet villkorslös kärlek till tanken och föroreningarna kunde vandra vägen ut genom bränslesystemet för förbränning och därmed energiutvinning. Den senaste tiden har till och med själva motorn börjat gå oerhört mycket bättre och fastän där givetvis finns en del skador som uppkommit på grund av den alltför återhållna användningen av förbränningsmotorn så är det sannolikt inte värre än att det reder upp sig efter en tids mer regelbunden och förbehållslös användning.
Tanken är nu tom. Dammtorr. Och dammsugaren startades i samma ögonblick som detta inlägg påbörjades. Boken är utläst. En bok jag sparat från exakt den veckan vid havet för 22 år sedan. Jag hade tänkt att läsa den just den sommaren. Men musiken och äppelvinet gjorde att det aldrig blev av. Tack och lov. Jag hade aldrig läst om den och det fanns nog en mening med att ta del av den först nu. Dammtorr i sin kärva beskrivning av en värld vi lever i. Inte bara tillsynes hopplös i sin beskrivning av vad vi till stor del upplever som naturligt och verkligt idag utan egentligen överträffat enbart av den verklighet det samhälle vi lever i tycks konstituera. Men mer om det en annan gång. Kanske.
Dubbeltänk. Självbedrägeri på nusvenska. Utvecklad till dubbelplusbra (det stör mig faktiskt lite att Word inte markerar det senare ordet som felstavat) nivå för att erhålla bratänkighet (puh – felstavat – tack). De kommande åren – från den senaste punkten – fick jag utveckla mitt dubbeltänk, slipa och förfina dess användning. Det kändes inget vidare. Inget vidare alls. Det kändes – har jag förstått i efterhand – som om jag svek mig själv varje dag, vilket jag också gjorde. Men det var – i efterhand – en omistlig upplevelse och gav en förståelse och insikt kring dubbeltänkandets absoluta natur. Att dubbeltänka tar kraft. Att dubbeltänka är att förneka den tanke som reagerar på känslan och i samma stund begrava den känslan och godta en framtänkt verklighetsuppfattning som ett slags nödvändig uppoffring.
"Dubbeltänk betyder förmågan att hysa två motstridiga åsikter på samma gång och godta dem båda. Den intellektuelle partimedlemmen vet i vilken riktning hans minnen måste ändras; han vet därför att han lurar verkligheten, men genom att tillämpa dubbeltänk övertygar han sig även om att han inte gör våld på den"
Ur 1984.
Det finns mängder av ord att hantera, ett flertal flöden som vill tränga upp samtidigt, men kranarna är stängda och dammsugningen ska göras noggrant när nu organismen är inne för mentalt periodiskt underhåll. Tankarna står öppna och den gassande solen fortsätter att trycka med sin underbara närvaro. Huden lever upp och den fysiska tillvaron övertar taktpinnen från den mentala dimensionen en stund – hur länge har inget begrepp om, givetvis.
Det är möjligt på grund av de nya människorna. De som klivit fram och visat att jag kan lita på dem till den grad att jag kan släppa rodret en stund. Visst, jag tittar till det mellan varven men mest eftersom jag vill inspirera och se till att de inte slutar att tro på sig själva vilket för varje gång ser allt mindre troligt ut. Själv känner jag inspirationen knacka lite diskret på dörren på förmiddagarna. Det krävs lite mer än så och det vet den. Den vill bara ge sig tillkänna och visa att den finns där. För att jag inte ska sluta tro på mig själv, helt enkelt.
Det borde ju också finnas enkeltänk, trippeltänk, kvadrupeltänk och så vidare. Det är egentligen inte så svårt att föreställa sig dessa entiteter. Vad jag emellertid tycker utgör den heliga gralen är nolltänket. Ingettänket. Däri bor en ärlig och uppriktig öppning till känslan. Kanske är det därför jag håller tanken tom med viss vilja. Distraherar den, rentav. Får den att flyta vidare annorstädes. Kanske rentav i andra människors skrud.
I går tankade den lille och jag båten. Det gick i 192 liter. Jag älskar livet på och i vattnet och bestämde mig för att försöka smitta ner honom med min passion. Upphittandet av en mycket varm vik samt den unge kaptenens mycket nöjda min bakom ratten vid återfärden var storslagna glädjeämnen i min vattenburna värld. När jag var något äldre än han är nu drömde jag om att en gång få färdas på en båt av det slag som han nu premiärstyrde. En "inne-båt", med kök, sovmöjlighet och av icke blygsam storlek. Att se hans förtjusning över att faktiskt klara över manövreringen är en upplevelse som gick rakt in i hjärtat eftersom jag vet vad samma sak gjorde i mig när jag var liten. Inte eftersom jag tror eller tycker att det måste göra samma sak i honom utan eftersom jag fick smaka på den där sensationen igen. Och njuta en stund av att vara farsa på det sätt jag själv njöt som mest att se min egen i. Fast på mitt eget sätt, inser jag.
Under min dubbeltänksperiod fick jag lära mig mycket av min omgivning om skadligheten i mina "fixa idéer". Båtåkandet var definitivt en av dem. Antalet tankar jag fyllt för att sedan inte använda till sjöss är därför åtskilliga. Det är därför jag aldrig varit till Örskär och det är sannolikt därför själva havsprojektet fortsätter att skvalpa innanför sinnet. Med stundvis samma maniska sökande efter tecken på genomförbart som den flykt som en gång förde mig ut ur det livsuppehållande dubbeltänket och in i denna värld av villkorslös kärlek där jag nu har lyckan att befinna mig så betraktar jag tiden med stinn blick för att se om den gör tecken av att hjälpa mig att sjösätta havsplanen. Jag är egentligen inte alls säker på om jag kommer att finna det särskilt givande eller ens njutbart. Tills vidare fortsätter jag iaktta tanken och den sökande markören.
Det bor något bortom förverkligande av drömmar, nämligen. Något obeskrivligt meningsfullt. När känslan stämmer med sinnet, med tanken, med pulsen, dofterna, ljuden och helheten sjunger samma sång. Det händer allt oftare och det sätter mig i rörelse på ett mäktigt sätt, även om rörelsen – som nu – är ett ganska distinkt stillestånd. Det är som om tiden graviterade kring de ögonblicken. Som om de vore de noder av meningsfullhet som alla saker som verkar meningslösa rör sig mellan, men det ser inte meningslöst ut från de punkterna – inte alls. Det som känts meningslöst och fel ser ändå meningsfullt ut därifrån. Kanske är alla punkterna egentligen samma, men genom tiden sedda som separata.
Partiet skiljer sig från vår nuvarande världsregim även om det är marginellt. Vår regim har inte givit sig tillkänna på samma sätt helt och hållet men processen är pågående. Revideringen av det förgångna är effektiv och fungerande vilket på något sätt är en förutsättning för att yttrandet av makten ska kunna uppfattas som korrekt. "Det har alltid funnits ett monster under sängen" har provkörts i cirka fem års tid och mätvärdena på reaktionerna börjar sannolikt att närma sig de stipulerade börvärdena efter en programmering som tagit långt längre tid än beräknat. Men det gör inget, partiet har inte bråttom, partiet kommer att ta kontroll över tiden och eftersom partiet vet att det kommer att hända så spelar det ingen roll hur lång tid saker och ting tar. Det kan ju alltid korrigeras i den nutid som där framme blir all tid inklusive den dåtid nuet då kommer att vara. Pragmatiskt.
Utplånandet av det småskaliga är lika omöjligt som omistligt i kampen mot illusionen om illusionen om den fria människan. Ju närmare vi glider den framtida nupunkten då allt kontrolleras av storerbrors storebror desto tydligare blir omöjligheterna. De kastar ljuset på människans själsliga beskaffenhet, på kärlekens verkan och skapandets ohejdbara kraft. Det belyser människans inneboende reflex att hjälpa varandra mer än sig själva och får oss att förstå det. Några vill göra gällande att det – när vi väl förstår det – är för sent, men det är aldrig för sent eftersom vi – människorna – behärskar tiden helt och hållet eftersom vi är den. Varje andetag, hjärtslag och varje tanke skapar den. Att de räddaste försöker lägga rabarber på det är inte något annat än den förtjänstfulla utmaning vi måste igenom för att ta oss vidare till nästa nivå av skapande.
Det är där jag är nu – vid uttorkningsfasen. Jag kan endast med svårighet finna punkter då jag varit så här tom i tanken tidigare. Det bör ha varit någon gång i början av nittiotalet. Sommaren 1991 skulle jag tro. Då jag tillsammans med några kompisar bodde i stugan vid havet en liten vecka, spelade tidstypiskt annan musik och stekte korv med makaroner (makaronerna stekte man inte fick jag lära mig). Vi åkte båt också. Förstås. Och så har jag ett svagt minne av att vi spelade kort samt ett förtjänstfullt dimmigt minne om äppelvin, jordnötsringar, bilåka och illamående. Det måste ha varit senast.
Den gången dammsög jag inte utan återfyllde några veckor senare tanken med ett mönster som skulle ta nästan två dekader att bli kvitt. Min flykt till havet och det (tydligen) för tiden och ett stort mått av den därifrån kommande tiden stadigvarande "sällskap" fann en oros plattform i min frånvaro och kunde ovanpå denna år efter år fortsätta mura den borg av rädsla som kom att inhysa den tvärsäkra offerkoftans vida linning. Komprimisshjärtat – som redan funnits – fick sig en rejäl uppgradering. Av min egen rädsla för konflikt svalde jag min luft och klev in i en värld av målmedveten förminskning – genom påbudet att tanken alltid skulle vara mellan ¼ och ½. Aldrig någonsin mer och aldrig någonsin mindre. Och gärna med marginal, dessutom. Vilket resulterade i att jag för säkerhets skull lät bli att förflytta mig. Annat än i tanken, förstås. Det var först lite senare jag insåg att tanken måste förbli parkerad liksom jag själv för att inte slita sönder bränsleslangen.
Det fanns alger i tanken den gången. Och andra föroreningar. Kompromisshjärtats ursprung låg tidigare i tiden och mina triggers för densamma hade inte ifrågasatts av mig själv vid det laget. De ifrågasattes istället utifrån vilket egentligen var ett fördolt övertagande av de trådar som fanns fästa i triggerpunkterna. Så kom det sig att den kommande etappen av livet blev en mycket återhållen sådan där de djupare ligamenten av personen fick stå tillbaka för det strikt tvådimensionella livet på aktuell bränslenivå i tanken.
För fem år sedan tillsattes så additivet villkorslös kärlek till tanken och föroreningarna kunde vandra vägen ut genom bränslesystemet för förbränning och därmed energiutvinning. Den senaste tiden har till och med själva motorn börjat gå oerhört mycket bättre och fastän där givetvis finns en del skador som uppkommit på grund av den alltför återhållna användningen av förbränningsmotorn så är det sannolikt inte värre än att det reder upp sig efter en tids mer regelbunden och förbehållslös användning.
Tanken är nu tom. Dammtorr. Och dammsugaren startades i samma ögonblick som detta inlägg påbörjades. Boken är utläst. En bok jag sparat från exakt den veckan vid havet för 22 år sedan. Jag hade tänkt att läsa den just den sommaren. Men musiken och äppelvinet gjorde att det aldrig blev av. Tack och lov. Jag hade aldrig läst om den och det fanns nog en mening med att ta del av den först nu. Dammtorr i sin kärva beskrivning av en värld vi lever i. Inte bara tillsynes hopplös i sin beskrivning av vad vi till stor del upplever som naturligt och verkligt idag utan egentligen överträffat enbart av den verklighet det samhälle vi lever i tycks konstituera. Men mer om det en annan gång. Kanske.
Dubbeltänk. Självbedrägeri på nusvenska. Utvecklad till dubbelplusbra (det stör mig faktiskt lite att Word inte markerar det senare ordet som felstavat) nivå för att erhålla bratänkighet (puh – felstavat – tack). De kommande åren – från den senaste punkten – fick jag utveckla mitt dubbeltänk, slipa och förfina dess användning. Det kändes inget vidare. Inget vidare alls. Det kändes – har jag förstått i efterhand – som om jag svek mig själv varje dag, vilket jag också gjorde. Men det var – i efterhand – en omistlig upplevelse och gav en förståelse och insikt kring dubbeltänkandets absoluta natur. Att dubbeltänka tar kraft. Att dubbeltänka är att förneka den tanke som reagerar på känslan och i samma stund begrava den känslan och godta en framtänkt verklighetsuppfattning som ett slags nödvändig uppoffring.
"Dubbeltänk betyder förmågan att hysa två motstridiga åsikter på samma gång och godta dem båda. Den intellektuelle partimedlemmen vet i vilken riktning hans minnen måste ändras; han vet därför att han lurar verkligheten, men genom att tillämpa dubbeltänk övertygar han sig även om att han inte gör våld på den"
Ur 1984.
Det finns mängder av ord att hantera, ett flertal flöden som vill tränga upp samtidigt, men kranarna är stängda och dammsugningen ska göras noggrant när nu organismen är inne för mentalt periodiskt underhåll. Tankarna står öppna och den gassande solen fortsätter att trycka med sin underbara närvaro. Huden lever upp och den fysiska tillvaron övertar taktpinnen från den mentala dimensionen en stund – hur länge har inget begrepp om, givetvis.
Det är möjligt på grund av de nya människorna. De som klivit fram och visat att jag kan lita på dem till den grad att jag kan släppa rodret en stund. Visst, jag tittar till det mellan varven men mest eftersom jag vill inspirera och se till att de inte slutar att tro på sig själva vilket för varje gång ser allt mindre troligt ut. Själv känner jag inspirationen knacka lite diskret på dörren på förmiddagarna. Det krävs lite mer än så och det vet den. Den vill bara ge sig tillkänna och visa att den finns där. För att jag inte ska sluta tro på mig själv, helt enkelt.
Det borde ju också finnas enkeltänk, trippeltänk, kvadrupeltänk och så vidare. Det är egentligen inte så svårt att föreställa sig dessa entiteter. Vad jag emellertid tycker utgör den heliga gralen är nolltänket. Ingettänket. Däri bor en ärlig och uppriktig öppning till känslan. Kanske är det därför jag håller tanken tom med viss vilja. Distraherar den, rentav. Får den att flyta vidare annorstädes. Kanske rentav i andra människors skrud.
I går tankade den lille och jag båten. Det gick i 192 liter. Jag älskar livet på och i vattnet och bestämde mig för att försöka smitta ner honom med min passion. Upphittandet av en mycket varm vik samt den unge kaptenens mycket nöjda min bakom ratten vid återfärden var storslagna glädjeämnen i min vattenburna värld. När jag var något äldre än han är nu drömde jag om att en gång få färdas på en båt av det slag som han nu premiärstyrde. En "inne-båt", med kök, sovmöjlighet och av icke blygsam storlek. Att se hans förtjusning över att faktiskt klara över manövreringen är en upplevelse som gick rakt in i hjärtat eftersom jag vet vad samma sak gjorde i mig när jag var liten. Inte eftersom jag tror eller tycker att det måste göra samma sak i honom utan eftersom jag fick smaka på den där sensationen igen. Och njuta en stund av att vara farsa på det sätt jag själv njöt som mest att se min egen i. Fast på mitt eget sätt, inser jag.
Under min dubbeltänksperiod fick jag lära mig mycket av min omgivning om skadligheten i mina "fixa idéer". Båtåkandet var definitivt en av dem. Antalet tankar jag fyllt för att sedan inte använda till sjöss är därför åtskilliga. Det är därför jag aldrig varit till Örskär och det är sannolikt därför själva havsprojektet fortsätter att skvalpa innanför sinnet. Med stundvis samma maniska sökande efter tecken på genomförbart som den flykt som en gång förde mig ut ur det livsuppehållande dubbeltänket och in i denna värld av villkorslös kärlek där jag nu har lyckan att befinna mig så betraktar jag tiden med stinn blick för att se om den gör tecken av att hjälpa mig att sjösätta havsplanen. Jag är egentligen inte alls säker på om jag kommer att finna det särskilt givande eller ens njutbart. Tills vidare fortsätter jag iaktta tanken och den sökande markören.
Det bor något bortom förverkligande av drömmar, nämligen. Något obeskrivligt meningsfullt. När känslan stämmer med sinnet, med tanken, med pulsen, dofterna, ljuden och helheten sjunger samma sång. Det händer allt oftare och det sätter mig i rörelse på ett mäktigt sätt, även om rörelsen – som nu – är ett ganska distinkt stillestånd. Det är som om tiden graviterade kring de ögonblicken. Som om de vore de noder av meningsfullhet som alla saker som verkar meningslösa rör sig mellan, men det ser inte meningslöst ut från de punkterna – inte alls. Det som känts meningslöst och fel ser ändå meningsfullt ut därifrån. Kanske är alla punkterna egentligen samma, men genom tiden sedda som separata.
Partiet skiljer sig från vår nuvarande världsregim även om det är marginellt. Vår regim har inte givit sig tillkänna på samma sätt helt och hållet men processen är pågående. Revideringen av det förgångna är effektiv och fungerande vilket på något sätt är en förutsättning för att yttrandet av makten ska kunna uppfattas som korrekt. "Det har alltid funnits ett monster under sängen" har provkörts i cirka fem års tid och mätvärdena på reaktionerna börjar sannolikt att närma sig de stipulerade börvärdena efter en programmering som tagit långt längre tid än beräknat. Men det gör inget, partiet har inte bråttom, partiet kommer att ta kontroll över tiden och eftersom partiet vet att det kommer att hända så spelar det ingen roll hur lång tid saker och ting tar. Det kan ju alltid korrigeras i den nutid som där framme blir all tid inklusive den dåtid nuet då kommer att vara. Pragmatiskt.
Utplånandet av det småskaliga är lika omöjligt som omistligt i kampen mot illusionen om illusionen om den fria människan. Ju närmare vi glider den framtida nupunkten då allt kontrolleras av storerbrors storebror desto tydligare blir omöjligheterna. De kastar ljuset på människans själsliga beskaffenhet, på kärlekens verkan och skapandets ohejdbara kraft. Det belyser människans inneboende reflex att hjälpa varandra mer än sig själva och får oss att förstå det. Några vill göra gällande att det – när vi väl förstår det – är för sent, men det är aldrig för sent eftersom vi – människorna – behärskar tiden helt och hållet eftersom vi är den. Varje andetag, hjärtslag och varje tanke skapar den. Att de räddaste försöker lägga rabarber på det är inte något annat än den förtjänstfulla utmaning vi måste igenom för att ta oss vidare till nästa nivå av skapande.
Kommentarer
Skicka en kommentar