Bortom ord
Gränser suddas ut och existensen får bredga sin närvaro i nuet utan slut. Orden tryter eftersom känslorna är obeskrivliga. Förut när saker var obeskrivliga stod jag lite lätt handfallen och begapade livet och dess obeskrivlighet. Nu känns det som den naturligaste sak i världen; vägen har fortsatt bortom den punkt då orden kan få följa med.
Det är möjligt att orden kan användas för att förmedla känslan. I dagsläget har jag inget behov av det - behovet att uttrycka har också det minskat avsevärt och jag ser mitt eget verbala monster ta formen av en liten trevlig ordvitsande tomte istället. Jag har märkt vad som händer om jag istället uttrycker mig direkt med rösten eller i handling. Då formar sig livet direkt och jag slipper tänka utan får stanna i känslan.
Tack.
Kommentarer
Skicka en kommentar