SM i backpegeln

Ordvits-SM 2018

Det kändes som en rolig grej, taggad av en vän på Facebook fick jag för mig att ställa upp i SM i ordvitsar 2018. Det skulle visa sig vara ett av de mest utvecklande små projekt jag givit mig in på. Tur jag inte visste det när jag skickade in min anmälningsvideo:

När jag några månader senare fick veta att jag blivit antagen började hjärnan och inspirationen att arbeta övertid. Jag blev i allt högre grad en ångmaskin av språklig humor som slukade allt den kom över i form av bränsle. Allrahelst min fru och barnet fick utstå mina härjningar men även de stackars innevånarna i Ljungdalen tvingades utstå mitt träningsläger.

Vad som börjat som en liten inpuls hade vuxit sig till ett projekt. Det var ju knappast första gången i mitt liv men denna gång var det annorlunda. Normalt sett så är de flesta projekt inom ramen för vad jag redan är. I jobbet så utvecklas något från en grej som redan finns. Samma med projekten hemma, man bygger ut något som redan står där. I detta fall var det helt nytt. Jag har stått på scen en hel del och jag gillar det. Men, det har alltid varit mot en yrkesmässig bakgrund. När jag kliver upp vet alla vem jag är och vad jag för det för i någon mening. Så skulle det inte vara nu; jag skulle stå där som en av flera tävlande i enbart humor. Mycket egendomligt. Det fick mig att vilja öva på alla jag träffade innan tävlingarna. Inte ens den lokala kommunstyrelsens ordförande och kommunchefen kom undan...

Så inför semifinalen var jag mer nervös än jag varit på många, många år. Det var ett spännande äventyr att ha laddat så för vad ju vid första anblicken ser ut som ett skämt men som jag vad jag än försökte säga mig själv faktiskt kom att på ganska så blodigt allvar. En stor utmaning för mig var att det faktiskt handlade om en tävling. Jag har duckat tävlingar i hela mitt liv, avfärdat dem som onödig konkurrens och hittat anledning att stå utanför. Men så icke denna gång. Deltävlingen gock bra. Jag kom vidare till finalen bland annat på grund av följande insats:

"Smidig" som jag är blev det en intervju med expressen TV också, se intervju nummer två i klippet nedan (lyckades se jättesur ut på posterbilden också, tänkte väl skrämma konkurrensen...):

Jag filade och funderade genom veckan mellan semifinalen och finalen på vad som kunde göras bättre. Övade lite på bildassociation och fick för mig att ändra några grejor i min tvåminutersfreestyle. Det var svårt att inte tänka på att det var tävling på G. Framemot onsdagen var jag sådär lagom manisk och torsdagen lade jag helt enkelt ner preppen, mer eller mindre. Det kändes meningslöst - vad som händer händer...

Finaldags

Så blev det final. Fredag den 13:e och allt. Jag var taggad men inte lika nervös som inför semifinalen. Jag hade av en (lycklig) slump inte hamnat i SVT:s morgonsoffa skittidigt på morgonen utan var glad, i god form och sugen på att se vart det tog vägen. Stämningen var god bland de nio tävlande och hela evenemanget kändes glatt.

Men allteftersom jag pratade med de andra tävlande gick det upp ett ljus. De allra flesta var mer eller mindre etablerade i standup-comedy-världen. Och även om jag fortfarande var där i egenskap av mig själv och ute på mitt äventyr gled jag långsamt in i den relativistiska fållan.

Mamma, syster och fru - klacken!

Jag blev inte den där glada, naturliga varelsen utan jag egentligen är utan förvandlades mer till "den där killen som inteär ståuppkomiker". Så jag tappade flowet en smula. Fick inte riktigt in synken med publiken och tappade därmed takten i mitt freestylepass med konsekvensen att mina bästa inte hanns med. Plus att utstrålningen var på halvfart.

Det var en vass liga och jag hade - oavsett detta - inte kunnat slå de andra i absoluta slutspelet; de var mäkta överlägsna och jag är oerhört imponerad av deras skills! 

Insikter

Oavsett resultatet så har detta varit ett mäkta lärorikt projekt för mig. Långt mer så än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag är mycket stolt och tacksam att få ha varit med om det och känner mig hedrad att vara en av Sveriges åtminstone nio officiellt bästa ordvitsare 2018. Några saker jag vill lyfta fram för mig och andra att ta fasta på:

• Att tävla är att utmana nerver och mental kontroll. Det visste kanske andra men jag visste det inte.
• Att vara sig själv är att inte vara vad man inte är.
• Att vara i en situation där yrke inte är inramningen är utmanande. Man tvingas vara sig själv utan förkläde. Naket.
• Att vara i en situation där humor är ärendet, inte ett smörjmedel - är fundamentalt annorlunda. Lite skrämmande, faktiskt.
• Det går att tävla i precis allt.
• Ordvitsar är en konstart och för att klara associationsgrenarna krävs inget mindre än meditativt tillstånd på scen inför 200 personer. Mental utmaning!
• Att göra sådant man aldrig gjort förut är utmanande och extremt lärorikt.
• Att "bara kasta in en anmälan" står inte i paritet mot hela insatsen och tur är väl det för annars hade man inte testat så mycket nytt.

Bildkredd: https://unsplash.com/photos/WW1jsInXgwM