Återbesök

De korta andetagen, det fladdrande sinnet, blicken som rutinmässigt sveper över rummet för att hitta en terminal för inkommande information, huvudet som vid minsta tillstymmelse till avslappning sprutar ur sig todos. Idékaskader. Ordet måste som dyker upp oftare och oftare, förlängda arbetsdagar och förkortad nattsömn. Fantasiögat som långsamt sluter sig. Skrammel i burken. Varför njuter jag av ljudet? Dopaminflöden från förr bekräftar - eller bekräftade? I övrigt, bortom jobbet - en disträ, trött och slapp disktrasa.

Jag är tillbaka i arbetsnarkomanins förlovade land. Det var på grund av det jag är i just nu som jag kämpade stenhårt för att slippa arbeta stenhårt. Eftersom jag vet vad det förvandlar mig till. Eftersom jag ändå innerst inne är en missbrukare när det kommer till mitt jobb.

Dock vet jag vet att jag kommer att ta mig ur det och att jag behöver den här upplevelsen - den av att ha gått för långt ännu en gång - för att veta hur långt jag jag kan gå utan att sväljas av idéernas gravitationsfält helt och hållet.

Men jag är ju ändå där jag är just nu.