Riv kontoren!


Det är inte ofta jag blir förbannad. När det händer så gör det så genom ansamlande för att så småningom brisera mot något som jag uppfattar som säkert. Alltså helst inte levande väsen utan mot materiella ting. Jag har sedan jag flyttade hit upp för tio år sedan blivit så där ordentligt arg tre gånger. Första gången kastade jag en cykel. Nästa gång en gräsklippare. Gången därefter slog jag sönder en paddel och nu senast kastade jag en lamphållare jag byggd för infravärmen på uteplatsen.
(För den som undrar så klarade sig cykeln [men min fru blev rejält förskräckt], gräsklipparen fick grannen, paddeln ersattes med en ny och lamphållaren är nu på plats igen med lampa och allt)

Föremålet som fick klä skott för min ilska. Tillika kontoret för dagen : )


Det brukar krävas lite nystande för att jag ska kunna förstå vad jag egentligen gått och varit arg på men det brukar likväl vara värt besväret eftersom det är första klassens förbättringsmaterial kring hur jag lever mitt liv.Hos psykologen i måndags (jo, jag går dit ibland – precis som jag servar bilen varje år, klipper tånaglarna och deklarerar) tog jag upp denna händelse och då slog det mig när det började. När ilskan ”blev till ilska” så att säga.

Jag har diverse kul uppdrag här i livet av det rådgivande slaget. Och inom ramen för det kommer jag ofta i kontakt med regional utveckling här hemma i Gävle/Sandviken-området. Det har slagit mig sedan jag flyttade hit 2008 att man gärna påpekar vilken undermålig tillväxt av nya idéer och företag det finns här. Ett mantra som givetvis ger upphov till just den situationen och det kan inte undgå någon med ögonen öppna egentligen att det livnär sig en hel armé tjänstemän på detta repetitivt perpetuerade faktum.

Det slår mig också att denna armé av tjänstemän gör sitt absolut bästa för att lösa situationen de är satta att lösa. De nätverkar, samverkar, brainstormar, anordnar events och sätter upp innovationshubbar. Med coola möbler, annorlunda möblering, öppna landskap och en massa andra kreativa attribut. Och det var här, i de oranga coola kontorsmöblernas förlovade land som den ilska lamphållaren fick klä skott för tog sin början.

”Creative Office”. Så heter den kommunala kontorsytan där man önskar att coola personer med annorlunda idéer ska kliva in, sitta och göra något – gärna tekniskt komplicerat – en stund för att sedan kliva upp från stolen med nästa spotify. Digitaliserings-Zlatan (vi kallar hen för Xlatan för det är jui faktiskt ännu coolare) som skapar arbetstillfällen, löser miljöproblemen, utmanar normer och gör det under kraftig tillväxt med full lönsamhet (kanske inte skulle jämfört med spotify i alla fall…)

”All from the comfort of his/hers office”. Jag tycker vi börjar där. Kontor. Nu blir jag lite grinig men helt seriöst. Vad är ett kontor? Är det något annat än en kvarleva från industrialismen? Är det något annat än en fabrik för tänkande? Världen som den ser ut idag, med WiFi, 4G, bärbara digitala uttrycksmedel, med cafeer, slalomanläggningar, hotell, dymaniska konferensanläggningar, med hem som människor inrett precis som de älskar att ha det, med enastående vackra platser precis överallt – behöver den verkligen kontor? Behövs det specifika utrymmen där man har sin dator stående, sin papperslösa pappershög. Där man skriver ut alla BankID-signerade handlingar och arkiverar dem?

En "tankefabrik"...


Visst, det behövs kontor för vissa saker. Bokföringslagen har sina krav och vissa möten bör hållas i mötesrum där obehöriga inte äga tillträde. Och normen är i rörelse. ”Nya” öppna kontorslösningar som United Spaces, e-work, Urban Escape med mera är på frammarsch. Alla precis likadant annorlunda.

Här når vi pudelns kärna tycker jag. Världen av idag kräver att vi människor steppar upp vårt spel. Jorden kommer alltid att klara sig. Det är upp till oss människor om vi vill få finnas kvar på den. Alarmism eller inte, men vi har skapat oss en existentiellt kritisk situation. Och lösningarna på situationen finns ju sällan att hämta där de mönster som orsakat den har sitt ursprung. Hos industrialismen. Varför bygger vi då nya industrimiljöer om än med coola fåtöljer; ”tankefabriker”?

Kort uttryckt: rädsla.
Längre ord: Förändringsovilja, eller i sin mildare form förändringobenägenhet.
I folkmun: Gammal vana.

Det är naturligt för människan att beundra det nyskapande. Inte de allra första som gör något nytt kanske, de har vi genom århundradena bränt på bål, stenat till döds eller tills alldeles nyligen (och fortfarande i delar av den akademiska världen) förlöjligat eller på annat sätt ”ogiltigförklarat”.

Men sedan vänder det som regel. Vid kritisk massa så att säga. Då blir det ”det senaste” och det gillar människan. För vi är nyfikna i grunden. Vi är utforskande, upptäcksredande och allt det där. Och även om vi undermedvetet och i vardagen gör nästan vad som helst för att få undvika förändring så är det få som inte beundrar de som nyskapar.

Människan har också en enastående förmåga att lära sig genom att imitera. Så när någon gör något nytt blir en sannolikt nedärvd reflex hos de vars beundran väckts av något nytt att själva göra detsamma. Det är på precis det sättet som vad som var nytt förvandlas till något vanligt. (Forskaren Everett Rogers har beskrivit detta på ett alldeles förträffligt sätt i sin teori ”Diffusion of Innovation”).

Det är lite där jag uppfattar att vi står nu. Det är så många som gjort nya saker; entreprenörer kallar vi dem. Entreprenörerna är den nya världens Zlatan (kallad Xlatan) och kan gå under namn som Elon Musk, till exempel. De har ofta en mycket teknisk bakgrund, någon exit bakom sig och en förmåga att tala från hjärtat och vara verbalt och retoriskt begåvade. Utåtriktade genier och enastående ledare med järnvilja, ett vänligt leende och obegränsade resurser.

Dessa individer, Entreprenörerna, uppfinner nya saker. De lanserar tjänster, produkter och företag som gör specifika grejor, saker som kanske inte fanns förr och om de gjorde det så har de hittat nya, smartare sätt att göra samma sak.

Klart man vill vara som dem. Sagt och gjort, en hel värld försöker nu kopiera Googles coola kontorslandskap, lära sig tala språket Entreprenörska och tänka fram nya, coola grejer. Nya spjutspetsar, ny patenterbar teknik, nya affärsmodeller, nya webbtjänster eller skyddade energisystem.

Tjänstemännen vars uppdrag det är att skapa förutsättningarna för denna innovation, varpå regionens framtid beror går kurser och certifieras i innovativt tänkande. Hm. Är det bara jag som tycker det börjar lukta begraven hund här? ”Lär dig tänka nytt – gör som tusentals andra – certifiera dig i tankemönster kring hur man bryter tankemönster”.

Ord som Innovation, Normbrytande och Hållbarhet körs i mixern ut kommer en politiskt korrekt gröt som smakar välvilligt vanilj men som ingen riktigt orkar genom dagen på.

Varför är det så?

Eftersom innovation, nytänkande och skapande som väsen är obekvämt. Och det, mina damer och herrar, är inget man orkar tala om riktigt. Det är ju så mycket mer bekvämt att inreda ett kontorsrum på samma sätt som de som för 10-20 år sedan tänkte nytt gjort. Google, facebook och de andra. Effekten av deras innovationer har nu nått full styrka men är det inte att försöka lura sig själv om man hävdar att dessa företag med tusentals anställda är dagens ”cutting edge”. Hittar man inte dem i ”garage-stadiet” idag?

Vad det är vi behöver uppfinna där vi är idag. Behöver vi fler grejor? Alltså, jag säger inte att det inte finns nya smarta grejer att uppfinna men som världen är idag så har vi inte grejbrist. Vad vi saknar är samordning. Samsyn. Synergier. De uppfinningar vi behöver idag är av integrerande natur för det är så vi kan skala upp vad vi uppfunnit till något som löser stora, kanske globala, komplexa problembilder.

Forskaren Bruce Lipton har tittat nära på olika djurarters evolution och kommit fram till att evolutionen är en växelvis process mellan individ och kollektiv. Enkelt uttryckt – först skapas de smartast möjliga individerna (genom konkurrens), sedan de smartast möjliga grupperna (genom samarbete).

Jag tycker inte det råder något som helst tvivel om att det är där vi står idag, vi människor. Vi kanske till och med på ett undermedvetet sätt skapat den här utmanande situationen för att tvinga oss ut ur komfortzonen och faktiskt våga (måsta) lämna våra invanda mönster och börja jobba tillsammans. Mer om den tanken i detta videoklipp.

Så, med det sagt. Vad är skapande?

Jag känner mig ärligt kränkt och blir ledsen i själen när någon pekar på ett kreativt inrett rum och säger ”här! Hopp-och-lek! Go create magic”. Eftersom… Håll i er nu, här kommer det jag vill säga med detta inlägg:

Att skapa nya saker kräver att man kliver utanför sin komfortzon. Det kräver att man är sårbar, ärlig och villig att själv förändras på vägen.

Alla skapande projekt jag tagit i har rubbat mina och andras cirklar och skapat känslomässiga tumult som – om vi vetat om dem innan vi börjat – vi aldrig skulle valt att ta itu med om det inte var så att vi hade ett mål, ett förverkligande att jobba mot. Jag har också haft förmånen att coacha en rad kreatörer samt att jag ju själv är en. Jag vet vad jag pratar om här. Så jag tycker att skapa nya, coola, kontorsutrymmen med orangea möbler där man kan sitta i nya arbetsställningar med sin laptop på sin höjd är ett barnsligt försök att imitera det ytligaste, mest basala uttrycket för skapande. När du ser en idrottare begå en enorm prestation, låt oss säga ett 800-meterslopp. Låt säga att du också vill vara elitidrottare. Så du hakar på sista fem metrarna fram till mållinjen. Inget fel i det, kul att få känna känslan, men det krävs helt enkelt mer än så. Fast det ser man ju inte om man tittar på det från dem ”säkra zonen”. Jag vet också det här: om man är i ”zonen”, inspirerad och har flow; då spelar det ingen som helst roll hur kontoret ser ut eller hur och var man sitter. Det är faktiskt helt irrelevant.

Jag har ju hållit på ganska mycket med programvara genom åren och programvara har en förmåga att – när man lägger till nya funktioner – bli lite komplex såväl i kod som användarupplevelse. Jag och många med mig har gång på gång försökt ”lägga till enkelhet” men det visar sig lika många gånger att just enkelhet är en egenskap som kommer från insidan och som faktiskt inte kan tillsättas. Varje försök att addera enkelhet till ett existerande system leder ovillkorligen till att systemet blir mer och mer komplext. Vad som krävs är modet att gå på djupet och genomföra grundläggande förändringar. Att våga ändra djupt nere i identiteten på programvaran och dess grundläggande funktioner. Då kan något som vuxit sig komplext förenklas. Det sker aldrig utan tunga överväganden och viss konflikt samt sker aldrig utan att någon användare kommer att störa sig på förändringen.

Det är precis samma sak med befintliga strukturer och innovation. Att certifiera befintliga ledare i en befintlig struktur, organisation eller hierarki i hur man är kreativ men inte ifrågasätta verksamhetens mål, mandat eller kultur är lika effektivt som att dra ett kolapapper över kattskiten som stinker i mitten av rummet. Sorry.

För vi människor är här för att utvecklas. Genuint kreativa människor är inte alltid extroverta, bra ledare eller Xlatans. De är ganska ofta introverta människor med tålamodet att följa sina inspirerande tankar även om deras omvärld inte ger dem bekräftelse för det. De som fullföljer gör det ofta först efter att ha riskerat sin ekonomiska och sociala trygghet, genom passager av total misströstan och förlöjligande. De som fullföljer sin idé kommer oftast ur processen utan att ha lyckats genomföra den, men med nya lärdomar, djupare självinsikt och med en ny syn på livet.

Ilskan som föranledde angreppet på lamphållaren hade sin rot i diskrepansen mellan vad samhället gör för att hjälpa vad de kallar idébärare på vägen och vad som faktiskt behövs. Jag känner att man tittar på den ytligast möjliga delen av spakandet och försöker återskapa den. Det känns ”säkert” med kontor och kreativa utrymmen.  Men i själva verket skulle människor som idag står utanför normerna behöva känna samhällets stöd. De som inte passar in idag behövs för att lösa upp de knutar det etablerade samhället vant sig vid.

Så, mitt förslag. Vi stänger tankefabrikerna. Gör om dem till något mer användbart och låter innovation och skapande bli en del av hela samhället istället. Kontorsrum kan bli till hotellrum, till exempel. Vi byter mönster så det stänker om det just nu. Från den individualism och konkurrens som tagit oss hit och gjort det väl till samarbete och inkluderande av de personer som blivit utanför på vägen hit. Jag har kompetensförsörjt några projekt genom att ta in människor som stått utanför arbetsmarknaden en tid och resultatet blir alltid detsamma. ”De som inte passar in någonstans passar ju perfekt”. Och det är ju ganska logiskt eftersom vi just byter paradigm.

Så. Likt Jan Carlzon en gång på -80-talet vill jag utbrista: ”Riv kontoren”.

Tack för ordet : )


Ytterligare ett kreativt "kontor"









Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter

Gul bil!