Framtidsungar

”Kommer framtidens ungar att skratta när de hör talas om att vi hade sladdar till våra datorer?” frågar hon med förströdd glädje när hon städar undan sladdhärvan under soffan. Jag grubblar en stund. Sedan kommer svaret som en lätt diarré.

Framtidens ungar kommer att undra varför vi hade sladdar till våra datorer. De kommer att undra vad vi hade datorerna till. Varför vi sprang runt med högstrålande så kallade elektroniska enheter i händerna. De kommer att häpna inför arkeologernas teorier om att forntidsmänniskan haft dessa saker för att kommunicera med varandra.

”Men vallföj behövde dom elektjoniken föj att kommuniseja”, frågar kanske den framtida fyraåringen sin mamma. ”På den tiden var inte människor öppna för varandra”, skulle mamman ha svarat. ”På den tiden var alla bara i sig själva och man kunde inte känna vad andra kände och knappt vad man kände själv, det har min gammelfarmor berättat”.

Kanske åker de på utflykt till Grimetonstationen och de stora masterna som överlevt århundradena. Kanske ser de en fiberkbel bärgas ur ett gammalt schakt när det lilla samhället anlägger en örtagård för sitt eget bruk invid den nu rena porlande, bäcken. Kanske ställer de sig frågan varför de inte kunde nå varandra när de behövde, de där forntidsmänniskorna.

För hur svårt måste det inte vara för framtidsmänniskorna att förstå hur vi nu lever i total isolation från varandra, fastän vi egentligen är en och samma varelse - en och samma puls. Samma utmaningar. Samma mening. Frånskilda och separerade just därför, kanske. För att lära oss det man måste kunna - att skapa sig sin värld via tanken ur känslan måste man ju börja i total isolation. I en virtuell sandbox med sig själv som målgrupp för att efter att uppnått något slags färdighet kunna skapa förbehållslöst tillsammans.

Så får de höra talas om klockan – ett slags sak man fäste vid armen och som talade om för den som bar den vart i tiden de befann sig. Just den saken är svår för framtidsmänniskan att förstå eftersom man ju där vet vad tiden är och lär sig att behärska den i vad man på forntiden kallade de tidiga skolåren.

Tänk vad framtidsungarna hade sagt om de fick veta att alla föräldrar jobbade nästan all vaken tid, att barnen sattes i något som kallades skola för att lära sig saker och att ingen människa tilläts hitta Källan utan att bli hånad och offentligt uthängd. Det vi i vår nutid känner inför häxprocesser och korståg är nog inte annat än en tidigare iteration av vad våra efterlevande kommer att känna inför rönen om vårt liv och leverne.