Livslängdsfundering

Varför springer vi runt – som yra höns, mer eller mindre – och försöker ”rädda liv” till varje pris? Varför investerar vi vår kraft i att förlänga det ändliga och bevara livet så länge som möjligt istället för att försöka klura ut vad det är för något? Känns det inte lite som om vi skjuter upp en tenta så länge som möjligt istället för att sätta oss ner och plugga till den? Eller säger oss detta förhållande något om livet självt? Att vi hellre förlänger det än förstår det. Att förståelsen bor i ändligheten och att vi utifrån den instinktiva känslan försöker mekaniskt förlänga det för att nå visdomen? Att leva i fruktan av döden är ju att inte leva alls. Ohyggligt bortkastat om någon frågar mig.