Mer om ledarskap

Om vi blickar bakåt lite; vad är det för sorts ledare vi sett? Då min personligt upplevda horisont inte är så lång så börjar det med slutet för de auktoritära ledarna; den ledartyp vars högst åtrådda egenskap är förmågan att utstråla ”du lyder mig”. En måhända enkel lösning på ett ännu enklare formulerat problem, nämligen det om att människor som inte gör som andra människor säger helt enkelt är olydiga. Odugliga. Och så vidare.

Under mina skolår dog den auktoritära ledaren här hemma i Skandinavien. Visst, en och annan har dröjt sig kvar men som regel fungerar inte auktoritärt ledarskap så bra här hemma längre. Istället har vi haft att göra med den karismatiska ledartypen i sisådär tjugo år. Via det yrkesmässiga bananskalets försorg har jag även givits möjlighet att leda andra under just detta paradigm.

Egentligen är det ju samma sak som det auktoritära ledarskapet – man ska få folk dit andra säger – men eftersom nämnda folk ryggar tillbaka inför ”peka-med-hela-handen-metoden” så gäller det att dra med sig folk i lite av en show istället. Medryckande ledare som kan förespegla delaktighet i de mest banbrytande stordåd. Visionära ledare. Folk som man helt enkelt inte inte vill följa, inte eftersom man fruktar repressalierna utan eftersom man inte vill missa äventyret.

Den auktoritära ledaren åts upp av frånvaron av verkliga vänner och nära relationer. Den visionära tärs av att hela tiden hålla ett högt tempo och hitta på nya moment till showen. Dessutom avkrävs ledare alltid alla svar vilket för den visionära ledaren är svårt eftersom denne per definition leder sin flock mot det ännu okända med inbyggt okända detaljer om slutdestinationen.

Den visionära ledaren har tappat greppet. Det inte längre så lättledda folket förstår när dosen svammel stigit över 50%-strecket. Då kliver den tyste ledaren in på arenan. Med en taktfull tystnad lånad av självaste mäster Joda har till exempel vår statsminister, Herr F. Rheinfeld fångat sin publik. Det är en konstart att inte tala förrän man vet vad man ska säga och den stam av ”tysta” ledare vi nu har på tillväxt tar fasta på mönster ur det förhållandet.

Men så länge en ledare är just en ledare; dvs ett verktyg för vidareförmedling av andras budskap spelar egentligen inte stilen på själva ledarskapet någon roll. En ledare förblir någon annans springsjas och alla som provat vet att fallet blir hårt den dagen de man (för-) lett skådar genom det budskap man förespråkat som om vore det sitt eget.

För ledarskapet har ur uppdragsgivarens synvinkel inte ett utan två syften. I den första fasen handlar det om att utföra det man ålagts. Skulle det mot förmodan gå illa så finns det emellertid en annan mycket viktig funktion hos ledarskapet. Man kan säga att det finns en inbygg säkring i kretsen. En säkring som vid bekymmer bränns av och lämnar själva ledaren att själv som syndabock möta de han förlett utan något som helst backning från uppdragsgivaren.

Sådan är maktstrukturen. Inget man direkt behöver kämpa för att bevara tycker jag. Människan kan så ohyggligt mycket bättre och det faktum att färre och färre låter sig prostitueras till ledarskap är kanske den mest signifikanta indikationen på det paradigmskifte vi just nu går igenom. Här händer grejor!

Kommentarer

  1. Ställer man en fråga så ställer man sig under den man frågar, och påpekar man det utan att säga direkt så följer folk det utan att ställa just frågor (manipulering) och det är testat. (tråkigt tycker jag,men logiskt för det måste det vara när det ska manipuleras) och hur utbrett det är i ord användandet har jag ingen aning om, så därför bör man lita på sin känsla och liksom inte bara vara allt för logisk så att säga, jag frågar ju rätt mycket själv liksom. Nåväl låt det vara en parentes. Hehe själva livet som vi känner kanske ju bara är en.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter