Gräva, drömma och andas

Gräva
Vart tog intellektet vägen? Jag som brukade se till att ha fötterna stadigt nerborrade i fakta och kunskap. Jag som brukade bära runt en ytterst välindexerad lunta av inlärdhet, alltid redo att slå upp den exakta sidan där ämnet för samtalet avhandlades och beskrevs i faktamässig detalj med sprängskisser och det hela.

Som jag jobbat med den där boken. Kartorna, observationerna, orden. Sammanhangen och mekanismerna. De stora osynliga entiteternas reella applikationer, styrsätt och förpliktelser. Hur allting fungerar – från teknik till juridik. Från makt till militär. Från värde till pengar. Från likviditet till resultat. Från innovation till patent, men inte tvärtom. Och så vidare i all synlig oändlighet.

Utan att direkt fråga mig varför har jag alltid grävt lite till. I backspegeln har de raka linjerna framträtt men i själva grävandets stund har det mest gått något slags impuls. Nu känner jag på något sätt att jag grävt färdigt. Alla de ytor på vilka jag härjat runt är söndergrävda och så snart jag går syn på en ny yta far jag dit och markerar lutning och nergrävda kablar.

Det har till och med gått så långt att jag drar fram slagrutan och letar reda på de underjordiska ådror som finns under ytan. Om inget inte stämmer blir jag uppriktigt förvånad. Ju större yta, desto större avvikelse från det sken den utstrålar. Ju tydligare yta desto lägre halt av egentlig sanning och så vidare – i all synlig oändlighet.

De senaste månaderna har jag försökt sluta. Vänt blicken inåt istället. Det finns något därinne – ett slags portal ut i den ännu vidare världen. Den som rinner i de underjordiska ådrorna; den som pumpar energi in i de skeenden som i skal efter skal förvandlas till vad som täcker de ytor jag så ivrigt perforerat med mitt grävande.

Det är inte utan att jag ställer mig frågan om varför. Varför söker jag den begravna hunden? Varför vet jag när en stor nyhetsstory är något annat än den utger sig för att vara (motsatsen är ju i det närmaste obefintlig)? Varför hör jag när reportern för någon månad sedan pliktskyldigt diktade ihop en lögn om värdlandets beskaffenhet och varför kan jag inte bara släppa sökandet efter roten.

Jag tröttar ut såväl mig själv som min omgivning och helt i onödan. Ingen vinner på att energin läggs på att gräva ut vad som knappt bemödats döljas. Alla vinner däremot på att det helt och hållet får fullfölja sitt långt gångna självdöende. Men frågan biter mig i örsnibben: ”Varför kan det aldrig få vara enkelt? Kan det inte helt enkelt vara som det framställs?”

Får mig att vända tanken ett par varv till. Har jag fått alltihopa om bakfoten? Är det jag som ser alltihopa från helt fel håll och som i jakten på sensationen, jakten på mina mentala troféer att genomskåda gått alltför långt och ser saker som inte finns i snart sagt varje skeende? Eller är det så att ingen annan riktigt orkar tränga igenom det.

Jag kan inte vara objektiv, givetvis. Jag kan bara vara den jag är och allt mitt samlande har lett mig dit jag är. Men vad kan jag göra med det? Ingenting, faktiskt. Sökandet efter vad det nu är jag sökt har fört mig inåt för djupare sökande inombords. Det bor något slags sanningspuls där inne, djupt under intellektets grävande härjningar.

Des uttryck blir allt tystare. Dels eftersom de inte direkt stämmer med de inlärda världsbilderna, dels eftersom det ligger i det egna upptäckandets natur att låta alla bilda sin egen verklighet genom den bild av den man faktiskt lever inom. Men avgörande är emellertid att vad som framkommer inte låter sig beskrivas med ord i någon större omfattning. Det pärlband av känslor som nystar sig till insikter är något annat.


Drömma
Drömmen hittade en slarvigt uppknuten knut och drog åt den för att sedan se till att den blev uppknuten på allvar. Platsen var bekant. ”Inte här, vi sätter oss i biblioteket”. Hon var argt lessen. Bad mig att vända om och att återvända till den jag en gång varit. För att hon och flera med henne behövde mig – på det sättet, utifrån de villkor de stipulerat och inte som vad jag bestämt mig för att bli. Jag reste mig upp och gick. Det gjorde ont. Jag tappade luften en stund. Men den luft jag sedan andades var frisk av syre. En dröm dragen rakt ur verktygslådan. Tack!


Andas
Det bara blev så, egentligen. Jag finner mig där allt oftare. Enklaste sak i världen om sinnet är tyst, vilket det ju med anledning av grävandets nya avenyer med drömmarna att tacka kommit att bli. Andas in det som önskas kvar och andas ut det som därför ska ut. Själva formuleringen av ämnena styr andetagens längd. Gör märkbar skillnad. Och är milt uttryckt beroendeframkallande.

Jag tror att jag laddar känslan där. Och att känslan ju är vad jag är. Det fungerar så länge som jag inte tappar bort känslan, det vill säga så länge jag inte tappar bort mig själv. Jag har säkert mina känslor av goda anledningar. Jag har att bära dem på det sätt jag kan, inklusive försök att slänga över dem på andra om de är tunga. Det är ju därför vi ibland inte kan släppa folk vidare – de bär våra känslor åt oss. Eller så försöker jag undertrycka dem, men då kommer de bara åter med den styrka som krävs för att jag ska möta dem.

Laddningen ger något bortom själva energin. Kanske är det ett slags samspel, där jag får möjlighet att få syn på mig själv, greppa mina känslor i ett slags pseudoverklighet och lära mig känslan av att hålla i dem, leka med dem och uppleva dem. Och med den erfarenheten blir det ohyggligt mycket lättare att undvika att tappa bort sig själv. Puls. Närvaro. Upplevelse. Någonstans börjar själva epitetet Livet att kännas lite trångt. Den här känslan är så mycket större än så.

Den skönhet jag får se. Den smäktande närhet jag vår uppleva. De äkta, levande och skuttiga känslorna som leker i min närhet. Vad det än är så är det större och uppriktigare än vad vi kallar livet. Här manifesterat i Hennes, naturens och helhetens smäktande komposition. I en helhet som får min nerv att svänga i något slags kittlande harmoni.

Kommentarer

  1. Intressant Erik att vara mänsklig är att vara människa och säger man till någon annan att vara "lite" mänsklig så syftar man på något moraliskt eller av god etik och det är hur som något gott.
    Om inte en högre moral finns så nås inte högre teknikhöjder (enligt gammalt språk)Djur som vill ha mänskliga fördelar blir ju mer mänskliga i beteendet i alla fall möter jag det på något sätt varje dag och vill säga att de som på nått sätt lyckas bäst med det är lite missbildade (speciellt har jag märkt det på katter, eller det är där jag observerat det genom dess handlingar).
    Ursäkta om detta var stötande för någon jag bara ibland känner behovet att säga vad jag ser. Och med missbildning var helt enkelt bara observationen av katter och inte något annat men kanske kan jag se det som en del av evolutionen att mänsklig är en form åt det hållet och är den rätta riktningen trots allt. Nu har jag skrivit om dessa rader en del och är inte säker ännu ifall detta är en respektabel text.
    Eftersom jag inte har TV så missar jag säkert massa reklam som denna om det nu är sån reklam där "okänd värld för mig" (men denna tycker jag är rätt kul vad jag en tycker om saken"
    http://www.youtube.com/watch?v=uBSBZjfr8cs&list=PL6000843FB3547DCF&index=2&feature=plcp

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter