Tre, fyra och fem

Fokalpunkten för vår nuvarande belägenhet på trean är materiell. Vi får kämpa med materian i så gott som varje ambition. Materian ger tanken tröghet och därmed oss möjlighet att verkligen titta på våra tankar och se vilka av alla de saker vi tänker att vi ska göra som vi anser vara så viktiga att vi faktiskt lägger manken till och genomför dem, materiens tröghet till trots.

Vilka tankar vi låter manifesteras här i treans materiella verklighet beror på den femte våningens materia; känslorna. Två våningar upp från där vi nu är så är känslan själv lika verklig som materian är här, men den är redan med och styr eftersom det bakom tankens ibland ostyriga vegetation av möjligheter, önskemål och ambitioner inte sällan bor en känsla för vad som ska göras. En maggropskänsla som trycker oss över motivationens mållinje och därmed också sätter spaden i den materiella jorden.

Men även om vi bara tänker vissa saker – sådana som aldrig ”blir av”, är de inte verkliga ändå? Och våra känslor, är de inte alltid äkta oavsett om de är förankrade i ”verkligheten” eller inte? Om jag föreställer mig att jag skrivit en bok. En alldeles underbar bok med humor, lust, insikt och mening. En bok hela mänskligheten läser och som blir vida omtalad. En bok som startar ett skeende i världen. Som får den att förvandlas till en plats där alla kramas, säger ”mys mys” och nyper varandra i rumpan.

Jag kan ju bli lycklig inombords för något som inte sker här i ”verkligheten” – en helt fiktiv händelse. Likväl blir jag glad. Samma sak när jag tittar på en bra film, läser en bra bok eller – ja – fantiserar. De ur fiktionen hämtade känslorna väcker dessutom tankar. Tankar som faktiskt kan leda till att jag inspireras att påverka min fysiska verklighet. Hm… Nu blev det komplicerat. Materiellt manifesterade förändringar utvunna ur ren fantasi?

Jomenvisst, naturligtvis! Om man lyfter sig till nivå fyra och kikar in så förefaller åtminstone för mig som om allt vi tänker faktiskt blir en verklighet där. På en gång, utan materiell tröghet. Tankarna på våning fyra är precis lika verkliga som materian är här. Utan tröghet och med omedelbar verkan. För den som till exempel lever i skräck för sjukdomar, läskiga mördare eller är paniskt rädd för att inte passa in i sociala sammanhang finns den verkligheten att tillgå däruppe när som helst.

Det kan nog rentav vara så att den jag innerst inne är – min ande, min energi eller vad det nu är – faktiskt är densamma oavsett våningsplan (det borde ju finnas betydligt fler än fem plan, givetvis) och jag kan ju med mina tankar som har sina rötter i min verklighet på plan tre skapa tankemässiga verkligheter på plan fyra som påverkar mig på våning tre. Jag kan göra min energi disharmonisk på ett sätt som manifesterar sig i sjukdom där jag nu är genom att fokusera på sjukdom, till exempel.

Men känslan, då? Varför hindrar inte känslan sjukdomen från att manifesteras via den rubbade energisituationen? Eftersom jag här i min tredjevåningsverklighet tycker att det känns bra att vara sjuk. Eftersom det ger mig ett alibi, ett uppskov och en anledning att hamstra andra människors energi. Kanske inte något för de mognaste av själar men ändå ett mycket vanligt tillvägagångssätt bland en stor del av de nuvarande innevånarna på våning tre.

Varför finns saker som skrämmer människor över huvud taget? Varför finns TV-spelet ”Left for Dead”, det coolaste en sju-åttaåring ens kan höra talas om, till exempel? Det finns eftersom någonstans känns det bra att bli skrämd. Någonstans bor det en värme i att vara riktigt, riktigt rädd. Jag har aldrig begripit varför personligen. Jag tycker att skräckfilm och smaskablod-TV-spel är det löjligaste människan någonsin skapat, men någonstans finns det en anledning till att dessa saker framträder här på våning tre.

Kanske behöver många av oss jobba med upplevelser som själen gjort. Kanske har vi varit med om horribla saker och kan här i vår materiella värld faktiskt låta oss skrämmas till en delmängd av upplevelsen för att sedan genomskåda den och tillåtas gå vidare från det hela och orädda. I så fall är ju genren synnerligen viktig och allt annat än störtlöjlig. Och vad – i det långa loppet – visar sig egentligen vara meningslöst? Blott påståenden om sakers meningslöshet; de är snarare uttryck för oförstånd. Vilket i sig säkerligen har en mening…

Det är svårt att veta om vi verkligen är på väg att kliva upp till våning fyra eller inte. Inom mig själv börjar jag känna att tankens värld och känslans styrka är alltmer verklig för varje dag. Jag märker också att omgivningen på ett eller annat sätt också reorienterar sig och att den strikt materiella beskrivnigen av världen lägger sig på den mentala komposten för ett stort flertal. Det kan nog vara dags.

Men våning tre, fyra och fem, samt alla de andra våningarna, finns där hela tiden. Kanske är det så att vi aktivt bestämmer oss för var vi vill ha vårt öga någonstans – vår perception. Tiden; den kanske kommer till en omstart och även om den inte finns så blir den verklig för oss här på våning tre. Kanske kan vi bara byta just när den varvar sig själv? Livet är nog bara en delmängd av upplevelsen när allt kommer omkring.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter