Hypotetisk diskussion

”Hm. 75 år. Måste det inte vara rimligt?”.

”Nej, det är precis det som är poängen. Det är nivån vi ska mäta och nivån är hög. Högst i hela västvärlden. Hur ska vi kunna ta reda på om vi är där vi tror att vi är om vi inte vågar testa den fulla potentialen i vad vi tror oss ha åstadkommit?”

”OK. Jag köper resonemanget. Han kommer inte att bli glad, men han vet vad som gäller. Vi kör på det.”

Stadsministerns utspel häromdagen kring en pensionsålder i 75-årssnåret applåderades raskt av GD:s Daniel Nyström. Om man bor i GD:s upptagningsområde är det hans ledare som utan tvekan är det mest energibesparande sättet att se vad som är en del av den svenska psyk-operationen eller inte. Nyttigare idiot får man leta efter.

Så vi testas, vi svenska folk. För att se hur djupt vi sover i TV:ns hypnotiska sken, i kolhydraternas fördummande makt, i den intuitionsbefriade flourfloden, i den förhärskande politiskt korrekta konformiteten, i konsensustyrranins konflikträdda paradis. Här hemma i Sverige. Hämma. Ingen annan stans kan ett slikt uttalande från ett stadsöverhuvud passera utan märkbart genmäle.

Makten bak allt detta testar sovandegraden hos Svenskens medvetande och får ett absolut bländande resultat. Man vet nu att vi inte ens svarar på det mest flagranta och absurda stimuli. Att vi med undantag för lite sedvanliga polemikmatcher och ilskna facebook-kommentarer snabbt internerar de nya sysselsättningsgraden i spelet vi kallar arbetsmarknaden.

Så kan det ju verka.

Men jag tror att det är på ett helt annat sätt.

Jag tror att – under den sovande fasaden – begriper långt fler vad som försiggår. Att vi står nära kanten. Att hela spelet, arbetsmarknad, pensioner, ”göra rätt för sig”, den politiska korrektheten och alla de anomalier som konstituerar det svenska experimentet står inför ett relativt omgående avslut.

Att vi alldeles runt hörnet inte längre kommer att ha en situation som ens påminner om det absurda spel vårt samhälle av idag är utan att vi instinktivt istället stillsamt inväntar denna helt naturliga och utifrån var och ens ohämmade och tvivellösa önskan orsakade utveckling.

Ett samhälle baserat på individuell suveränitet, totalt personligt ansvarstagande, den obevekliga viljan att hjälpa andra och att växa som människor. Det är vårt naturliga tillstånd och den intellektuella dövheten inför testet med syfte att bevisa motsatsen blir i min tolkning inget annat än kvitto på att de nivåer inom medborgarskapet som faktiskt känner den större förändringen inte mer än gäspar inför småbarnens skrattretande lek med makt som uttryck för den egna osäkerheten.

Låt de små, stackars osäkra slåss. Låt de tro på sin egen storhet. Låt dem tro att vi går på det. Om de hade modet att möta vår blick, om de hade modet att tala direkt med oss istället för genom sin enkelriktade mediamegafon skulle de förstå. Megafon. Mega-fån, mycket passande tillmäle för den som tror att motpartens tysthet är ett uttryck för dess medgivande.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion