Utebliven
”Skulle inte Peter ha varit här också?”
”Jo, men det verkar inte som om han kunde somna. ”
”Han har inte varit med på riktigt på ett bra tag, vad sysslar han med egentligen? Han bara tittar in, rör till det och försvinner tillbaka igen utan att vi egentligen får någon kontakt.”
”Han gör nog något han måste, men fråga mig inte vad det är. Sannolikt kan han inte sova ordentligt och då blir det sådär. Har sett det förut. Nu tycker jag att vi tar och sätter igång. Ska vi ta en titt?”
Det blir tyst i rummet. Att titta på hur det fortlöper är alltid ett magiskt ögonblick. Alla medverkande vet ju och ändå vet man att man i princip parallellt jobbar inne i simulationen tillsammans, helt ovetande om sin egen i det närmaste totala påverkan utifrån. Sin egen påverkan.
En av deltagarna skrattar när han ser sig förbryllad försöka förstå vad som hänt i slutet av en lång, lång rad symmetriska händelser. Händelser som planerats härifrån med personens goda minne, men inne i simulationen vet han givetvis inget om det.
”OK. Ska vi försöka dra ihop säcken kring det där skeendet. Frågan är hur hårt vi vågar gå ut. Ska vi ta risken att någon ser igenom ridån eller ska vi köra det försiktiga spåret. Några av oss börjar ju redan ana hur det ligger till. En del av oss har till och med ”drömt” om de här mötena [nu skrattas det hejvilt i rummet]. Kan vi fatta beslutet själva eller ska vi konsultera någon utifrån?”
”Jag tycker vi kör”, svarade en av de i vanliga fall tysta deltagarna. ”Det är dags nu. Förr eller senare måste det gå upp för oss vad det är vi experimenterar med och det är inte mer än rättvist gentemot oss själva att exponera simulationen. Det gör ju inte utmaningen mindre – allrahelst om vi får reda på det tidigare än vår omvärld. Vi kommer att få kämpa med vår omvärld därinne, men det kommer att bli sanslöst spännande.”
”Alla överens”. Tystnad. ”OK. Då får det bli så.”
Under resterande möte placerades händelserna ut i den så kallade tiden. Vektorer beslutades och koordinater i det fyrdimensionella systemet knöts ihop till de tankemönster som från början varit projektets mandat. Tankemönster som i denna, omkringliggande värld, fört deltagarna till varandra.
”Tack ska ni ha. Vi ses här senare. Vakna så gott!”
Vi sover. Det finns oändligt många förklaringar till varför vi sover. Och eftersom vi inte är vakna när vi sover så kan ingen av oss tala om exakt vad som händer. Men eftersom denna plats tycks vara baklängesfuntad så kan det ju i den konsekventa paradoxens namn mycket väl vara så att vår sömn här är en den öppning i tiden som krävs för att vi ska kunna fortsätta att vistas i simulationen.
Jag finner det – oavsett – fascinerande. Att vi existerar här. Nu. Samtidigt. Allihopa. Att vi får uppleva vad vi får uppleva och att vi älskar livet och denna plats till den grad vi gör. Kanske är det eftersom vi skapat den. Vi har skapat den för att lära oss av den, men vi har också sådant vi inte klarar oss utan här.
”Jo, men det verkar inte som om han kunde somna. ”
”Han har inte varit med på riktigt på ett bra tag, vad sysslar han med egentligen? Han bara tittar in, rör till det och försvinner tillbaka igen utan att vi egentligen får någon kontakt.”
”Han gör nog något han måste, men fråga mig inte vad det är. Sannolikt kan han inte sova ordentligt och då blir det sådär. Har sett det förut. Nu tycker jag att vi tar och sätter igång. Ska vi ta en titt?”
Det blir tyst i rummet. Att titta på hur det fortlöper är alltid ett magiskt ögonblick. Alla medverkande vet ju och ändå vet man att man i princip parallellt jobbar inne i simulationen tillsammans, helt ovetande om sin egen i det närmaste totala påverkan utifrån. Sin egen påverkan.
En av deltagarna skrattar när han ser sig förbryllad försöka förstå vad som hänt i slutet av en lång, lång rad symmetriska händelser. Händelser som planerats härifrån med personens goda minne, men inne i simulationen vet han givetvis inget om det.
”OK. Ska vi försöka dra ihop säcken kring det där skeendet. Frågan är hur hårt vi vågar gå ut. Ska vi ta risken att någon ser igenom ridån eller ska vi köra det försiktiga spåret. Några av oss börjar ju redan ana hur det ligger till. En del av oss har till och med ”drömt” om de här mötena [nu skrattas det hejvilt i rummet]. Kan vi fatta beslutet själva eller ska vi konsultera någon utifrån?”
”Jag tycker vi kör”, svarade en av de i vanliga fall tysta deltagarna. ”Det är dags nu. Förr eller senare måste det gå upp för oss vad det är vi experimenterar med och det är inte mer än rättvist gentemot oss själva att exponera simulationen. Det gör ju inte utmaningen mindre – allrahelst om vi får reda på det tidigare än vår omvärld. Vi kommer att få kämpa med vår omvärld därinne, men det kommer att bli sanslöst spännande.”
”Alla överens”. Tystnad. ”OK. Då får det bli så.”
Under resterande möte placerades händelserna ut i den så kallade tiden. Vektorer beslutades och koordinater i det fyrdimensionella systemet knöts ihop till de tankemönster som från början varit projektets mandat. Tankemönster som i denna, omkringliggande värld, fört deltagarna till varandra.
”Tack ska ni ha. Vi ses här senare. Vakna så gott!”
Vi sover. Det finns oändligt många förklaringar till varför vi sover. Och eftersom vi inte är vakna när vi sover så kan ingen av oss tala om exakt vad som händer. Men eftersom denna plats tycks vara baklängesfuntad så kan det ju i den konsekventa paradoxens namn mycket väl vara så att vår sömn här är en den öppning i tiden som krävs för att vi ska kunna fortsätta att vistas i simulationen.
Jag finner det – oavsett – fascinerande. Att vi existerar här. Nu. Samtidigt. Allihopa. Att vi får uppleva vad vi får uppleva och att vi älskar livet och denna plats till den grad vi gör. Kanske är det eftersom vi skapat den. Vi har skapat den för att lära oss av den, men vi har också sådant vi inte klarar oss utan här.
Proteinerna har en funktion som inte är att bygga väggar också denna funktion har jag missat och den är grunden för minnes funktionen och sammantaget blir det hela mycket enklare att förstå hur vi alla biologiska varelser är sammanlänkade bara en ingrediens i denna kartläggning fattas mig och det är något så simpelt som kropps temperatur mellan olika arter något sådant simpelt i det hela har jag glömt om det är 36 på morgonen typ för mig och sen runt 37 och 38 på natten typ ibland och ibland typ runt 37,3 eller något jag är inte fixerad av att mäta min temp så det va nog år sedan jag gjorde det.
SvaraRaderaMen hur som 3+7 äro tio och tio är ju ett om man plussar i hop och det blir ju som Gudar och som vanligt det betyder inte att man är Gud.
Näväl om någon har info om olika arters kropps temp liksom så tack på förhand ,vem vet m kanske ploppar till det nu. Ursäkta att jag inte liksom beskriver detta helt liksom, det är av en anledning nu för tiden att inte ge ut till nätet.
Hur det biologiska programmet funkar liksom DNA storry och vad minnet är uppbyggt på då och vad jag kollat av tillgänglig info så vet de inte det och så tänker jag låta det vara.
Hu! kontroll ordet var extra svårt att identifiera nu. Så det säger ju ett å annat eller hur...
SvaraRadera