Om att kämpa

Det slår mig att vi slåss en hel del. Latenta funderingar kring fightandets natur på tomgång blandas med iakttagelser i stort. En titt på TV drar hårda streck genom materian. Fighten som teater och underhållning – där har vi varit i åtminstone ett antal tusen år. Kan det vara så att om vi tittar på andra som slåss så känner vi att vi själva slipper det – åtminstone för stunden?

Jag är ju till naturen nästan fånigt emot att slåss. Med knytnävar eller väpnad makt – sak samma; har alltid instinktivt tyckt att det är ointressant och rentav löjeväckande. Men sådana konklusioner brukar ju oftast bestå i bristande insikt för allt har minst en mening och om allt jag inte förstod verkligen vore meningslöst skulle livet innehålla en mycket liten möjlighet till utveckling.

För slåss gör vi nog nästan allihopa, även om vi kanske inte nödvändigtvis slåss mot varandra. Såväl metoden för själva fightandet som dess domän är ytterst glidande men själva förfaringssättet detsamma. Att utmana något. Att genom att möta ett motstånd förmå sig att komma över en tröskel, in i ett nytt rum av insedd färdighet – att utvecklas.

Människan slåss ju inte bara med knytnävar. Vi slåss med ord, med generösa gåvor, i tävlingsmoment och i princip alla sammanhang där jämförelse är möjlig. Men vi slåss även med våra begräsningar här i världen. Vi kämpar för att få mat, värme och vatten. Vi slåss mot verklighetens yttre begränsningar i ett alltmer metafysiskt upptäckande av vad den egentligen är. Men mest av allt slåss vi med oss själva. För oss själva. I oss själva.

Vad händer om vi slutar slåss? En klassisk frågeställning. Vad händer om våra fiender, motståndare eller kombattanter inte längre är något att kämpa mot utan en jämlik vän? Vad händer med polariteten, dynamiken och den personliga utvecklingen i en värld utan konkurrens? För mig har det alltid varit målet att människor ska vara eniga och kämpa tillsammans.

Men här kommer det kluriga. För vi fortsätter ju att kämpa om än tillsammans. Mot de utmaningar som alltid lockat mig. Att utveckla saker. Bygga. Skapa och förverkliga sådant man inte visste var möjligt innan man började. Är inte detta också en kamp, inte särskilt olik den arrangerade kampen mellan gladiatorer och utmanare?

Kanske är det precis samma sak även där att man så småningom kommer till förlikning med verklighetens nyfikenhet och ser nya utmaningar bakom det krön den döljer? Världen i världen. Matchen i matchen. Med ekon som hörs från dess kontext. För det förefaller finnas något som faktiskt inte är ett tävlingsmoment.

Det är så enkelt och uttjatat att ni kommer att gäspa.

Det är den där gamla tjatiga kärleken jag kommer dragandes med. Är den inte kampens motsats egentligen? Är den inte de som lyser igenom dessa skal av utmaningar och kan landa vika interpersonella motsättningar som helst bara man låter den verka?

Då menar jag inte om den där kärleken vi läser om på relationssidorna. Den komplicerade, villkorade, transaktions- och kampkärleken där vi ställer krav på andra och oss själva och tror att kärleken är ytterligare en arena för kamp. Hur kan vi säga att vi älskar någon om vi samtidigt avtvingar denne eller denna att vara något den inte är?

Nej, kärlek i sin villkorslösa form. Den finns där i oss alla men vi måste anstränga oss hårt för att kunna följa dess spår. Och så måste vi kanske hitta den där äkta någon som gör det möjligt att tro på den. Följa spåren som leder dit och inte slåss mot dem. Kanske är det de bägge polerna – kamp och kärlek?