Om att kämpa

Det slår mig att vi slåss en hel del. Latenta funderingar kring fightandets natur på tomgång blandas med iakttagelser i stort. En titt på TV drar hårda streck genom materian. Fighten som teater och underhållning – där har vi varit i åtminstone ett antal tusen år. Kan det vara så att om vi tittar på andra som slåss så känner vi att vi själva slipper det – åtminstone för stunden?

Jag är ju till naturen nästan fånigt emot att slåss. Med knytnävar eller väpnad makt – sak samma; har alltid instinktivt tyckt att det är ointressant och rentav löjeväckande. Men sådana konklusioner brukar ju oftast bestå i bristande insikt för allt har minst en mening och om allt jag inte förstod verkligen vore meningslöst skulle livet innehålla en mycket liten möjlighet till utveckling.

För slåss gör vi nog nästan allihopa, även om vi kanske inte nödvändigtvis slåss mot varandra. Såväl metoden för själva fightandet som dess domän är ytterst glidande men själva förfaringssättet detsamma. Att utmana något. Att genom att möta ett motstånd förmå sig att komma över en tröskel, in i ett nytt rum av insedd färdighet – att utvecklas.

Människan slåss ju inte bara med knytnävar. Vi slåss med ord, med generösa gåvor, i tävlingsmoment och i princip alla sammanhang där jämförelse är möjlig. Men vi slåss även med våra begräsningar här i världen. Vi kämpar för att få mat, värme och vatten. Vi slåss mot verklighetens yttre begränsningar i ett alltmer metafysiskt upptäckande av vad den egentligen är. Men mest av allt slåss vi med oss själva. För oss själva. I oss själva.

Vad händer om vi slutar slåss? En klassisk frågeställning. Vad händer om våra fiender, motståndare eller kombattanter inte längre är något att kämpa mot utan en jämlik vän? Vad händer med polariteten, dynamiken och den personliga utvecklingen i en värld utan konkurrens? För mig har det alltid varit målet att människor ska vara eniga och kämpa tillsammans.

Men här kommer det kluriga. För vi fortsätter ju att kämpa om än tillsammans. Mot de utmaningar som alltid lockat mig. Att utveckla saker. Bygga. Skapa och förverkliga sådant man inte visste var möjligt innan man började. Är inte detta också en kamp, inte särskilt olik den arrangerade kampen mellan gladiatorer och utmanare?

Kanske är det precis samma sak även där att man så småningom kommer till förlikning med verklighetens nyfikenhet och ser nya utmaningar bakom det krön den döljer? Världen i världen. Matchen i matchen. Med ekon som hörs från dess kontext. För det förefaller finnas något som faktiskt inte är ett tävlingsmoment.

Det är så enkelt och uttjatat att ni kommer att gäspa.

Det är den där gamla tjatiga kärleken jag kommer dragandes med. Är den inte kampens motsats egentligen? Är den inte de som lyser igenom dessa skal av utmaningar och kan landa vika interpersonella motsättningar som helst bara man låter den verka?

Då menar jag inte om den där kärleken vi läser om på relationssidorna. Den komplicerade, villkorade, transaktions- och kampkärleken där vi ställer krav på andra och oss själva och tror att kärleken är ytterligare en arena för kamp. Hur kan vi säga att vi älskar någon om vi samtidigt avtvingar denne eller denna att vara något den inte är?

Nej, kärlek i sin villkorslösa form. Den finns där i oss alla men vi måste anstränga oss hårt för att kunna följa dess spår. Och så måste vi kanske hitta den där äkta någon som gör det möjligt att tro på den. Följa spåren som leder dit och inte slåss mot dem. Kanske är det de bägge polerna – kamp och kärlek?

Kommentarer

  1. I transaktion i oss så är det nog emotsatts till datorvärldens konsekvens och vaniljesåsens flytegenskaper är av vikt i en transaktion.
    Transition är ett ord som har dykt upp i lite obekväma klipp om och av den så kallade eliten och de menar att de som är emot den är så att säga brottsliga och ska på något sätt för att bli godkända antingen upphöra eller acceptera transitionen men me tanke på då alla sprejningar och dimmor placerade här och där i vår yttre atmosfär som häller sig i tre års tid ungefär och på lägre höjd då som vi mer ser dagligen vet jag inte alls hur ofta det måste uppdateras för att funktionen ska funka mmen hur som det om något måste väl vara emot Universum som tidsmaskin och dess naturliga transition eller tänker jag fel i det, att liksom jag har fel i att det är fela att begränsa andra för att framföra sin egenhet före alla andra som man som elit anser som lägre stående varelser alltså jag får ju det hela precis tvärt om en eliten jag får ju det till att de är de som är emot transitionen och de är de som med alla medel verkar emot skapelsen förmodligen skulle de bli rasande och försmedande av dessa ord för de tycker ju pricis tvårt om vad jag tycker universums lag (tror det är denna okända lag) att det största kan inte påverka det minsta allt annat har sin påverkan på varandra försöker man ändra detta sätter man sig över denna universums första lag i tiden (självutnämd av mig då förståss) i min tro att så är det för så måste det va annars funkar inte hela universum komplexet att början är det och det minsta och stärsta är samma liksom från början och till slut fanns allt men det är skilt från påverkan av varandra och det är ju inget konstigt för samma sak går ju som vågor upp i varandra men dessa två olikheter går inte upp i korsning och säger morsning till varandra gör de det är det bara ett och samma och tja efter slutets gång så är det bara en sak vi lårt oss och det är hur och vad är frihet i ett begränsat rum som är ett mått mellan det stårsta och det minsta vilket mått ju blir relativt till summan av resten och det är ju alltet så meningen var bara alltet liksom meningen med livet försökte jag med då och det är frihet i begränsade rum och så är hela universum då i sin andra påhittade lag av mig om andra har samma påhitt så kan de ju säga att det var deras inte vet jag men vi är alla i samma universum ändå i alla fall nu. Hehehe
    (maskinen har slutat informera mig efter det jag skriver antingen håller den bara med eller så tycker den att jag är helt omöjlig och helt flängd i hela mitt rotatade system i min hjärna, men va gör väl det, kan ju roa någon eller något i alla fall)

    SvaraRadera
  2. Under tryck och övertryck som poler så vad som är övertryck jämte undertryck är ju beroende av vad som mäter det eller är så att säga och dess position ungefär centrum är det tätare med korsningar och samma kanske det är med planeter genom tid är de bara de återkommande korsningarna av samma sak och därför består de andra kroppar består inte föränn de kanske då snirklat i kring och blivit en del av transitionen enligt stefans lag då.
    Egentligen bara jämvikten av motsatta krafter typ pluss och minus och det minsta ses som ett minus och det största som är allt blir ju ett pluss då fast egentligen skulle jag vilja ändra pluss i funktion att vara det vi ser minus och tvärs då alltså det minsta ska vara pluss och det största minus men det är bara för min pedagogik i min hjärnhalva. What ever nu har jag pratat av mig lite för mycke :-)

    SvaraRadera
  3. Alltså därför om det gick att utläsa är det minsta och det stärsta samma storhet fast det ena är det minsta och det största är alltet fast det minsta har samma kraft och allt var ju i kvadrat bara energi fast det tycker jag är lite tjae inte något man behöver fastna i men ändå kul.Men hur som fans inga olika poler så fanns ingen energi kanske...Så frågan är ju vad som börja obalansen mellan dessa poler allt eller inget kan ju var svårt att framkalla i det hela eller hur hehehe.
    Alltså pluss som jag vill vända påt kan ju inte vara inget och minus kan ju inte vara alltet fast nu var det ju tvårt om att energin räknas i elektron vandringen till minus och därför blir ju minus aldrig minus i mitt huve så där blir det fel och jag har nog som litet fastnat där i tankefel och fått svårt i skolan liksom.
    Pluss och minus minns jag min första dag i skolan och där var det något helt konstigt som hände vad vet jag inte ännu ,en annan pojk som tydligen hade samma förståelse problem var för e mig och blev psykiskt misshandlad av läraren som kalla han för dum i huvet inför klassen så han börja gråta så jag tyckte det var bäst och hålla tyst.
    Glömmer aldrig det. Eller hur fantastisk värld på många sätt. Undra hur det gick för den pojken, undrar rätt mycket faktist för det är ingen i första klass jag har aning om det var rätt konstig tid. (sånt tror jag inte försigår idagen (hoppas jag och då är ju vissa saker bättre)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Rekursivitet