Pinky

Hon hade känt honom i nästan femton år. Ändå visste hon inte särskilt mycket om honom. De hade funnit varandra där livet på pappret borde ha varit slut. Hon med sedan länge utflugna barn, nyligen avtalad deltidspension och inte mycket större åtaganden än ett antal välmående krukväxter och en katt. Han hade jobbat hela sitt liv. Exakt med vad visste hon inte, men av allt att döma var han ett yrkesmässigt högdjur.

De icke-serietillverkade mobiltelefonerna utan knappsats skvallrade om att han uppbar något slags nyckelposition. Likaså de spontana resorna och de nattliga telefonsamtalen. En enda gång hade han kommenterat sina förehavanden. De satt framför TV:n. Hon ville se på nyheterna, något som han aldrig gjorde. Hon märkte under sändningen att han märkbart skruvade på sig. Så dök USA:s president upp i rutan och hon hann inte kväva sin instinkt. ”Har du träffat honom?”, frågade hon. Han var tyst nästan en minut innan ett allvarligt ”ja” undslapp honom.

Det var den enda gången. Hon trivdes egentligen med det. Genom hela sitt liv så hade folk anförtrott sig åt henne. I timmatal hade hennes öron varit de upprördas, de sorgsnas, de indignerades, de förvirrades och de förtvivlades tålmodiga avstjälpningsplats. Hans tystnad och återkommande närvaro var just på grund av att han inte meddelade sig om vad det var han sysslade med ytterst tilltalande.

Hon njöt av att låta sina egna tankar speglas i den yta som uppläts på grund av hans tystnad. Hon kunde slänga en fantasi mot den glasartade ytan, se den fastna i ögonhöjd och sedan rinna ner längst glaset för att forma den silhuett hon för stunden tyckte sig behöva se. När han var där fick hon hans närhet. En varm, påtaglig men också auktoritär närhet. Det var inte uttalat, men han krävde något av henne.

Hon älskade att ge honom det. Han uttalade egentligen aldrig någon tacksamhet, men de små, små gester han gjorde räckte. De växte på grund av sin litenhet till något långt större. Något som nästan blev en dyrkan i sig. Dyrkan av de små, subtila signalerna. Fiskandet efter vad som kunde vara uttryck för det varma genom den stabila men ändå bergfasta ytan. Hon visste att han var en man byggd av hemligheter.

Det gjorde honom större i hennes sinne. Han behärskade det sociala spelet, de världsliga situationerna och själva existensen med en kyligt närvarande distans hon aldrig tidigare sett. Men ändå fanns det något slags förbehåll. Det var som om han var fången i sin egen hemlighetsfullhet. Det passade henne bra, eftersom hennes öron behövde vilan, men det var inte utan att hon funderade över vem han var. Egentligen. Om han inte längre skulle hålla igen.

Om kostymen någon gång skulle krönts av en slips med färg på, eller om han någon gång skulle tillåtit sig mer än de där två glasen öl eller vin vid ett och samma tillfälle. Hon undrade över vad som skulle hända om han skulle släppa kontrollen. För det var det han var – kontroll. Han släppte aldrig och utan undantag aldrig kontrollen över den situation han befann sig i.

Hon visste att han väntade på något. Att han hade en roll att spela i något större och att han en dag skulle vara försvunnen för att dyka upp i ett helt annat sammanhang. Hon drömde på nätterna om att han dök upp i just den nyhetssändningen. Vissa nätter deklarerade han att presidenten varit en lurendrejare och att hennes mystiske man nu tog över förvaltningen av de förenta staterna uppbackade av en eskader namnkunniga magnater av olika slag. Hon visste att han skulle försvinna när det var dags. Och hon visste att ingen skulle tro henne om hon skulle tala om att hon haft honom hos sig i åratal.

Hon drömde yvigt om de grå eminensernas välde. Hur världen utvecklades under deras styre. Hur de på grund av sin livsföring inte förstod vad världen och dess innevånare var kapabla till och ville. I det undermedvetna började en konflikt växa till sig. En djup, inre konflikt. Allt det hon blivit anförtrodd – vad var det egentligen uttryck för – eller rättare sagt – vilka intryck i henne hade uttrycken gjort? Konflikten var alarmerande. Hon visste att det var en grå och känslolös värld han företrädde. Att de styrde och visste allt. Och att de tyckte sig med rätta äga allt och alla. Det var däri förtrollningen hade sitt epicentrum.

Var det inte så att hon fått hjälpa de kaffedrickande vilsna? Och hade hon inte – egentligen – också själv vuxit som människa. Jo, visst var det så. I allra högsta grad. Men skulle han någonsin kunna förstå det? Hon visste instinktivt att så inte var fallet. De var ohyggligt olika. De var på var sin sida av världen, så att säga. En mänsklig och en – ja, det var där konflikten hade sin rot – en omänsklig. Vad var han egentligen gjord av? Logik?

För vad var han, hennes besökare, om inte ett knippe logik. Kall, väluppfostrad logik i kritstrecksrandigt. Hade han hört någon gråta? Hade han sprungit därifrån eller hade han stannat och tröstat? Hon lekte med tanken att testa honom men hon visste egentligen vad resultatet av ett sådant test skulle bli. Frågan var om hon egentligen ville se det. Visste, det gjorde hon ju. Men behövde hon få det bevisat likväl?

Substanserna hon kastade mot väggen av kall, polerad marmor, var annorlunda nu. Hon kunde vakna med dem i sig och det störde henne. Hon ville inte se de bilderna. De störde den stillsamma trivsel och avslappnande tillvaro hon lyckats gräva ut ur en stillastående yta efter en lång enformighet. Likväl kom bilderna genom det undermedvetna. Det skrek och gapade åt henne.

Så var det den där mystiska saken med barnprogrammen också. Han såg av princip aldrig på TV, men gång på gång hade hon kommit på honom med att sitta klistrad vid tecknad barn-tv när hon kom hem. För det mesta samma serie. Hon förstod inte men det hindrade henne inte från att grubbla över saken, såväl medvetet som undermedvetet.

Hade han något slags barndomstruma som han satt fast i? Fanns där ett barn någonstans? Hade han förlorat det? Sökte han något i barnprogrammen? Drömmarna sa åt henne att söka i programmen och inte i hans beteende. Hon fann det löjeväckande men efter månader av likartade drömmar bänkade hon sig i hans frånvaro framför just hans favoritprogram.

Till en början såg hon bara det man tycktes se. Hon såg tecknade figurer som – ja – gjorde vad figurer i barnprogram förväntades göra. Inget konstigt med det. Ändå satt hon där, kväll efter kväll och sökte envist något som hon å ena sidan visste fanns, men som hon å andra sidan var övertygad om. Det tog nästan två veckor innan hon hittade portalen. Symboler. Diskreta. Från hans slips. Från hans mobiltelefon. De dök upp i de teckande historierna. Sakta men säkert så började det gå upp ett ljus för henne.

Det var därifrån han fick sina instruktioner. Symboliken var slående och när han så en kväll återvände valde hon att testa sin insikt. Den lilla skära musen i TV-serien hade varit i Paris enligt mönstret. Hon visste att det var han. ”Hur var Paris”, frågade hon. Han stelnade. Hon såg att han satte sin hand innanför kavajen och tog fram en pistol i aluminium. Han riktade den mot henne.

Hennes hjärta fylldes med skärande värme. Hela hennes kropp vaknade till ett nytt liv. Det var som om universum ökat en oktav, som om alltihop med ens snurrade betydligt snabbare. Insikterna sköljde som en het våg av lava genom hennes sinne. Bilden av hennes sammanlagda iakttagelser och insikter brände för hennes inre syn. Hon såg världen, dess mening, dess del i helheten och sin roll i den genom tiden. Hon såg mannen framför sig, hon såg hans betydelse i det vägskäl världen befann sig i och hon kände lukten av hans rädsla.

Orden formade sig snabbare än tanken och lämnade munnen innan hon ens anat att hon skulle yttra dem. Kraften de tagit med sig ur sitt tidlösa ursprung träffade honom hårt och tömde luften på syre i hans närhet. Hans sinne vacklade.Han blev fumlig, tafatt och desperationen lyste ur hans ögon. Hela hans värld rasade samman och inför sig själv skådade han sitt livs gärning med smärtsam klarhet. Den lätta pistolen ägde hela universums massa i sin hand.

Tankarna skenade. Skulle han skjuta henne och fly som han gjort så många gånger förut. Eller fly och fly – det var kanske inte riktigt rätt begrepp. Att lämna en kontext för nästa var mer eller mindre rutin i hans krets. En nödvändig del av att i perioder söka smälta in i den värld man härskade över. Gråten kom vällande ur djupet. Dess värme och kittling var större än vilken sexuell sensation som helst och för första gången i sitt liv övervägde han att låta den välla fram.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion