Scchhh…
…jag läser. Det hör inte till vanligheterna längre. Jag har varit en utpräglad bokslukare tidigare men de senaste åren har det varit lite tunt på läsfronten - åtminstone den som sker från papper. Dags för ett undantag. ”Dept – the first 5000 years” av David Graeber.
So far en helt bländande bok – analys och tänkande av klass i intersektionen mellan ekonomi, antropologi och religion. Eller, för att vara lite mer uppriktig – om mänsklighet och skuld.
Tidstjuv.
Graeber skriver om just det som får mig att gå igång på allvar: frågan kring om mänskligheten ska bekänna sig till den nedärvda påstådda skulden eller om vi ska resa oss som fullkomliga, suveräna människor. En fråga som i författarens instans får sitt ursprung i skulden men som tar bäring på en symbolisk viktighet.
Vad driver oss? Är det att få bästa möjliga bytet vid byteshandel eller är det att få hjälpa andra? All ekonomisk teori bygger på att vi människor i grund och botten försöker maximera vår egennytta i allt vi gör. Men är det verkligen så. Jag tror inte det. Inte för ett ögonblick. Vi har däremot blivit fostrade till det och kanske är det just där vi har den där skulden.
Återkommer sannolikt om denna ytterst läsvärda lunta som redan i sitt andra kapitel på ett förtjänstfullt sätt öppnar mina ögon kring en sak jag länge grubblat över; detta med pengars tillblivelse. Vi får ju lära oss att pengar började existera eftersom det är väldigt bökigt att byta grejor och så vidare. Författaren belyser varför den så kallade ekonomiska ”vetenskapen” gärna vill att vi ska tro det.
Han belyser också på ett ytterst trovärdigt sätt att det egentligen är kreditsystemen som är pengarnas ursprung. Att kredit kom före pengar och att vi mätte värdet på krediter långt innan vi började använda pengar. Intressanta saker – verkligen. Det bästa på den ekonomiska tankehimlen sedan Carl Norberg ;-)
So far en helt bländande bok – analys och tänkande av klass i intersektionen mellan ekonomi, antropologi och religion. Eller, för att vara lite mer uppriktig – om mänsklighet och skuld.
Tidstjuv.
Graeber skriver om just det som får mig att gå igång på allvar: frågan kring om mänskligheten ska bekänna sig till den nedärvda påstådda skulden eller om vi ska resa oss som fullkomliga, suveräna människor. En fråga som i författarens instans får sitt ursprung i skulden men som tar bäring på en symbolisk viktighet.
Vad driver oss? Är det att få bästa möjliga bytet vid byteshandel eller är det att få hjälpa andra? All ekonomisk teori bygger på att vi människor i grund och botten försöker maximera vår egennytta i allt vi gör. Men är det verkligen så. Jag tror inte det. Inte för ett ögonblick. Vi har däremot blivit fostrade till det och kanske är det just där vi har den där skulden.
Återkommer sannolikt om denna ytterst läsvärda lunta som redan i sitt andra kapitel på ett förtjänstfullt sätt öppnar mina ögon kring en sak jag länge grubblat över; detta med pengars tillblivelse. Vi får ju lära oss att pengar började existera eftersom det är väldigt bökigt att byta grejor och så vidare. Författaren belyser varför den så kallade ekonomiska ”vetenskapen” gärna vill att vi ska tro det.
Han belyser också på ett ytterst trovärdigt sätt att det egentligen är kreditsystemen som är pengarnas ursprung. Att kredit kom före pengar och att vi mätte värdet på krediter långt innan vi började använda pengar. Intressanta saker – verkligen. Det bästa på den ekonomiska tankehimlen sedan Carl Norberg ;-)
Har plottrat i samma bok under en tid, läst lite då och då, samt kollat upp Steve Keens tankar om mainstream ekonomernas fantasivärld. Han lyfter också fram denna bok.
SvaraRaderaJag ser numera paradigmet vi lever i ungefär som ett hierarkiskt-patriarkaliskt religiöst-finansiellt sådant, där synd- och skuldkomplexet varit fundamentalt att väva in som kontrollinstrument vartefter paradigmet arbetats fram och propagerats in i "massorna". Ett mångtusenårigt projekt. En ledtråd är att det totalt abstrakta, mytologiska begreppet skuld är lika centralt i dagen "ekonomi/finans", som i de abrahamitiska "religionerna"/kontrollstrukturerna; arvssynd och liknande varianter av detta junk. De gamla prästerskapen och sällskapen har inte legat på latsidan under årtusendena, o här har deras stukturer formats till "sekulära", och vi lapar i oss här i höga nord och tror vi är i framkant och befriade från mytologierna, för vi har ju experterna och vetenskaparna nu! Nu är ALLT materiellt (men va sjutton är egentligen materia, och vad är massa, frågar tex electric universe snubbarna), hurra!
Några av den senaste tidens red ice intervjuer, en med en kille som pratade om en ockult tradition/sällskap han kallar saturn death cult, samt den senaste med Acharya s som pratar om bla kristendoms- och jesus mytologin, gav mig en del potentiella klarheter. Ledtrådar dyker upp här och där via sk alternativa och konspirationskanaler i mitt fall, ibland via djupare mainstreambloggar o dyl. Det är som att långsamt byta/reparera/uppgradera sina gamla repiga glasögon/sin hårddisk, och bla texter som dina, redice-intervjuer o ofta deras länkar, samt diverse nya synvinklar man lägger an på upplevelser i IRL-livet långsamt, men stadigt, utvidgar en. liksom.
I mitt fall har en tid av närmast isolering, och att åtminstone flörta med konspiratorisk paranoia, varit en resa jag varit tvungen att göra (kanske som 40 dar i öknen, lol)och sedermera få distans till. Du vet; först 9/11 som ringklocka (var det därför den händelsen placerades där och då?), sedan finanskrascher och så vidare, tills man gått igenom processen att närmast alieneras från den tidigare bekanta och trygga vardagsvärlden, under en tid...
Sen öppnas världen långsamt på nytt. Kanske i annan slags form, men det är en process i vardande. tror jag.tjoho
Känns mycket bekant, Ubbe. För när allt kommer omkring, vad är det alltihopa om inte en mycket omfattande fälla för sinnet? En fälla som kanske är till för att fånga upp det rörliga sinnet och låta det stirra sina egna felaktiga slutsatser i vitögat.
SvaraRaderaJu mer man skrapar på skuldbegreppet desto tydligare blir det att det är en av de stora utmaningarna. Kanske den stora. För om vi alla, innerst inne, är generösa av naturen men fått lära oss denna snikna öga-för-öga-metod här på klotet - vad är vi då egentligen kapabla till? Kanske behöver vi få motsatsen demonstrerad för oss för att begripa.
Där någonstans är jag efter att - som du beskriver - också nafsat på vanmakten i konspirationsträskets absoluta djup efter att ha fått en mental lucka öppnad av en serie dödsfall. Kanske är det sådana saker som ska till. Det är ju egentligen inget extremt med döden men den rubbar på något sätt den materiella kompositionen och får iakttagaren att på något sätt ha överseende med hela skådespelet en stund.
Då blir det klarare. Och betydligt roligare. Fantastiskt att få leva just nu ;-)