Så var det dags igen...

Nu är det dags!

Det var våren 2017, ett år efter att jag sopat i backen ordentligt och ett år av ganska fokuserat arbete med mig själv, mitt svängande psyke och mitt destruktiva förhållningssätt till arbete som jag landade i slutsatsen att det var dags att sluta vara ledare.

Styrelsen meddelades och jag fick OK på att kliva av till det kommande årsskiftet vilket då kändes som en enorm tidsrymd. När företaget var samlat i maj meddelade jag personalen och jag brast dessutom ut i gråt, ett effektivt och ärligt sätt att sluta vara ledare, kan man säga – åtminstone i den ledarkostym jag sytt upp åt mig själv och som jag burit till dess. Jag har haft personalansvar och varit någon form av ledare i organisation sedan 1998, så jag lovade mig själv att jag skulle ta en tre år lång timeout från sådant.

Så kom nyåret 2018 och jag var inte längre VD. Det infann sig ganska omedelbart ett antal fantomsmärtor och abstinenssymptom vilka dels ersattes av distraktioner och andra projekt, dels ledde till en mängdreflektion och arbete med mig själv.

Med undantag för ett helt osannolikt projekt att göra biodiesel av träflis där min roll som finansiärernas representant, projektledare och kommunikatör med tiden började likna en VD-roll lite väl mycket så har det gått bra. Jag har inte skaffat någon ny egen personal och jag har inte frontat egna projekt under de här tre åren. Jag har varit rätt tyst på sociala medier och knappt skrivit något. Ett slags retreat, alltså.

Det har varit mycket intressant och jag har bland annat fått lära känna mitt eget bekräftelsebehov i en helt ny omfattning. Jag har haft anledning att skärskåda egots motiv och rutiner samt bena lite i vad som är känslomässigt och vad som är tankemässigt bakom det ego-betingade agerandet. Tystnad är kraftfullt…

Jag har gjort mig av med massor av kostnader och därmed status, sagt nej till samarbeten på tvärs med logiskt tänkande och fastän det knappast varit någon tre års meditation på en avlägsen bergstopp så känner jag att jag dragit ur sladden, gjort service på alla komponenterna därinne och hållit de löften jag givit mig själv.

Jobbigast av allt har varit att möta mitt svängningarna i mitt eget mående, humör och sätt att vara. Jag tror att jag skämts så mycket för det och försökt dölja det så hårt att jag gått på min egen maskering. Men faktum är att jag är en ganska ojämn person. När det går uppåt, då gör det så väldigt fort och i den skapandehetluften är inget omöjligt. Det är en sida av mig själv jag inte haft några problem att acceptera, tvärtom. Men kraften i den uppåtgående spiralen står i paritet mot hur becksvart omöjligt saker blir i den neråtgående rörelsen. Den sidan har jag inte ens velat låtsas som att den finns, vilket ju gör livet lite svårt att leva. Som att vågsurfa men att inte kunna simma, ungefär. Men genom den här perioden har jag liksom kommit till freds med att det är på det sättet och – i smått – kommit att acceptera att jag är som jag är och att jag helt enkelt får hantera mina dagar utifrån vart i cykeln jag är. Precis som man väljer utomhusaktiviteter beroende på väder.

Då – mot slutet av 2017, trodde jag att det var en stillsam meditation på en fjärran bergstopp utan mänsklig interaktion som väntade mig. Och fastän det varit tufft, ibland riktigt tufft, att vara still och inte gå all in i något projekt så har det varit ganska mycket som vanligt. Jag kan väl kanske inte säga att jag helt lyckats hålla fingrarna borta, men jag har inte drivit mina egna idéer och egot har fått en ny roll i livet. Den inre resan har fått fokus och är alltjämt påtaglig. Det känns som om jag vid nyår 2017/2018 klev av ett järnvägsspår någonstans i skogen och att jag nu tagit mig fram till ett annat spår, någon annan stans i samma skog. Det hade inte varit möjligt att byta spår utan att vandra genom den mörka skogen. Jag ser ut och låter precis som innan jag gick in i skogen. Jag bor på samma ställe, är intresserad för ungefär samma saker och min familj är densamma.

Genom vandringen har jag fått lätta avsevärt på bagaget, annars var det inte möjligt att ta sig fram i terrängen. Massor av vanor, tankesätt, föreställningar och inte minst hur jag ser mig själv har jag gjort mig av med. Jag har lärt mig leva med mig själv på ett annat sätt och ser mina medresenärer i ett nytt ljus. Mer de underbara varelser de är och mindre för av vilken nytta de kan vara i mina egna strävanden. Jag ”samlar inte på folk” lika mycket som jag gjorde tidigare och med det kommer friheten från rädsla av att bli skyldig någon något och därmed friheten att be om hjälp.

Nu är de tre åren slut och jag står här i skogen vid ett nytt, blänkande och spännande spår. Jag har en tydlig känsla för vart spåret bär men inga ord att förmedla från den känslan. Spåret löper genom en ny värld, en värld som precis just nu förändras – likt min inre – till något helt nytt och fyllt med mening. Jag känner en enorm lust att göra saker, att förverkliga. Men jag har också i grunden förändrat mitt synsätt och förhållningssätt till vad det är att jobba och kommer sannolikt inte att ha samma sätt att göra saker som förut. Jag har tagit upp skrivandet igen; en kär gammal vän och min kanske mest renodlade begåvning i livet om när jag väl är uppe i arbetstemperatur. Jag har smygstartat ett nytt bolag som heter Individare vilket ska igång ordentligt i år. Och jag har hittat en ny hobby i att renovera gamla fyrhjulsdrivna Volvo V70 från just 1998 (har två ståendes i ladan nu), oväntat kul.

Det ska bli kul det här. Att börja jobba igen.

I’m not the same, but I’m back.