Islossning

Vårluften har lekt i mina näsborrar hela vägen ner till sjön och nu står jag här på isen precis som mörkret ersätter skymningen. Isen lever. Den sjunger av rörelse, dånar och mot land knakar det när kylan gör så att den expanderar. Här och var hörs ljud från vattnet under den tjocka ytan och på några ställen skvalpar det till i takt med att spänningarna likt åskan drar fram genom den solida ytan.

För så lite som en månad sedan betraktade vi alla istäcket som solitt och orörligt. Och fastän det då precis som nu har en tjocklek på ungefär 30-40 centimeter betraktade vi det som världens golv. Tusentals människor var ute på isens gigantiska yta och visade upp människans uppfinningsrikedom. Man åkte skidor och skridskor, man kitesurfade, åkte isjakt, bil, raket, flygplan, snöskoter, motorcykel och red häst. Isen var - trots att det var 15-20 grader kallt i den bleka februarisolen, en lika händelserik och uppsluppen plats som en strand i Thailand i februari var - fast inte i år då förståss.

 

Paradoxen i isens hårdhet och livaktighet denna kväll öppnar paralleller till samhället vi lever i. Det är som att precis hela samhällsapparaten knakar och lever om precis som isen under mina fötter. Och jag som samhällsmedborgare har att välja på att antingen skräckslaget springa till land eller stå kvar och njuta av den mullrande förändringen med isdubbarna runt halsen. Precis där jag står just nu brukar jag ju simma om sommaren och jag vet ju hur obevekligt ispansaret kommer att förvandlas till badbart - med tiden varmt och riktigt skönt - vatten. Ett helt annat element där molekylerna är desamma, men strukturen på ytan förändrats.

 

Civilisationen lovade medborgaren att den skulle skydda henne från fara. Och allteftersom tiden gick och allteftersom visionerna försvann från civilisationens agenda till förmån för bibehållandet av dess kultur så drevs listan på faror att beskydda medborgaren ifrån att växa sig längre och längre. Och så, en dag, stod där att civilisationen skulle beskydda medborgaren från döden. Ett löfte som vid civilisationens vägs ände kändes så rätt och riktigt att ingen riktigt reagerade över dess orimliga innebörd.

 

Allt var frid och fröjd, kulturen beskyddade civlisationens orimliga grundvalar från att genomskådas och civilisationen beskyddade givetvis sin beskyddare kulturen till varje pris. Att kulturen och civilisationen hjälptes åt att utarma sitt hem, jorden, lyckades man undvika att tala om. Med teknologins hjälp fanns trotsallt hoppet att kulturen och civilsationen skulle kunna överleva planeten och hitta nya platser att kolonisera. Som ett slags utslag av den odödlighet som krävdes för att införliva löftet om beskydd från döden man givit medborgaren.

 

Så kom ett mikroskopiskt virus och såg vad som försiggick. Ett kanske inte oerhört dödligt eller farligt virus jämfört med andra farsoter som tidigare iterationern av civilisationen och kulturen råkat ut för men ett som just när det dök upp - angrep just civilisationens löfte till medborgarna om att beskydda dem från döden. Inför insikten om att civilisationen egentligen inte kan införliva detta löfte bröt delar av de stora strukturerna samman. Nationalstater flög på varandra i samma blina raseri som en femåring som inte får sin vilja igenom i leksaksaffären. Myndigheter och auktoriteter förmedlade med djup basstämma i bröstet en mycket föränderlig sanning, tillrättalagd för att väcka så få frågor som möjligt i medborgaren. Språket som användes var väl menat men eftersom det pågick över så lång tid lyckades man reta upp en stor del av befolkningen som kände igen den lite fördummande tonen och gjorde det ur kulturens ögon oförlåtliga - de började tänka själva.

 

Att - efter en lång vinter - som ensam vattenmolekyl plötsligt börja röra sig själv, att efter en lång kulturell raksträcka av auktoritärt medalandskap och fastlagda politiskt korrekta agendor - är krävande och utmattande. Det tar en stund för den vattenmolekyl som varit is att inse att man i egenskap av just vattenmolekyl faktiskt inte kan drunkna och att livet också har ett djup i ett mer gungande flöde där man inte sitter fastlåst i sin kristallformation. I början av en sådan tankemässig vår är det klart att man kan springa bort sig och den jämmerlåt man hör - som försöker frysa ner dig igen och forma dig till en del av istäcket - de de isflak som nu på ett uppbrutet vatten skumpar runt i vårvindarna, de gör vattnet svårt att navigera men de kommer aldrig att lyckas frysa ner det igen förrän ljuset försvinner. Och ljuset har precis bara börjat titta fram igen så det tar en god stund.

 

Likviditeten, mediat, det flytande vattnet i civilisationen stavas pengar och pengarna har för länge sedan svikit människan och förvandlats till en form av invasiv sjukdom. Man ser det på enkla saker som att den som har minst av pengar också får betala mest för de grundläggande mänskliga behoven i samhället. Eller eftersom de som har mest av pengarna belönas för att behålla sina pengar och inte för att flöda dem genom samhällskroppen. Den civlicerade isen  är dömd att brytas upp och civilisationens kultur hävdar i sina spännings-knallar genom det allt svagare istäcket att vattenmolekylerna är dödsdömda utan isen. Det är ju naturligtvis inte sant, vattenmolekylerna klarar sig alldeles utmärkt i högre temperatur och en och annan molekyl får kanske till och med avnjuta en uppiggande avdunstningsresa. 

 

Människan har redan med all sin uppfinningsrikedom uppfunit alla de saker vi behöver för att leva utan istäcket. Vi har kryptovalutor att hantera flödet av rikedom genom våra samhällen och vad vi företar oss. Vi har digitala och relativt outforskad andlig teknologi att kommunicera. Vi har ett magiskt kompext immunförsvar och medicinsk expertis att säkra att livet får den längd vi önskar så det ger plats åt de upplevelser vi drömmer om och vi har framförallt varandra att skapa med. Livet här i världen kommer alltid att ha ett slut, det är - tror jag - en viktig del av vad som gör det intressant och lärorikt. Det kommer alltid en ny vinter och nya isar lägger sig. Men just den här isen, just den här civilisationen - dess uppbrott bevittnar vi nu och det är av absolut nödvändighet för naturen och människan som är en del av den.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Improviserat

Mitt i apokalypsplaneten

Gul bil!