Hittepåvansinne

Det går i vågor, påhittandet. Men det finns där mest hela tiden. Det finns tillfällen då jag verkligen tröttnar på själva hittepåflödet. Jag tror att gårdagen var en sådan dag. Idéjävlar. Hela förbannade tiden. Timme efter timme av spontant antändande av tankeformer som växer helt obehindrat av sig själva i tankens till utmattningen gränsande iver.

Stort och smått, blandat och ihoprört till en skapande sörja. Jag har varit där så många gånger. Känt hur de idéer jag burit på blivit ohyggligt tunga. Känt hur det jag vill bygga upp återtar sin konstruktionskraft genom att montera ner mig i motsvarande grad. Jag vet inte var det kommer ifrån eller vad som får fyndigheten att springa läck.

Mest sannolikt saknar jag något slags spärr. Det skulle kunna vara grundläggande rimlighetsbedömning av typen "det går inte". Nu har ju livet visat för mig att väldigt, väldigt få saker egentligen är omöjliga (och att även själva omöjligheten som regel går att omarbeta med hjälp av tålamod). Det var inte särskilt snällt. De dagar då idévansinnet bränner som hårdast hade jag önskat att jag kunde ta de kraftfulla orden "det går inte" i min mun och helt enkelt sparkat ner tankeformen i den håla den trängt upp ur.

Men icke. Jag antar att jag borde vara tacksam. Att jag borde glädjas åt att vandra bland den lågt hängande inspirationen som envisas med att banka min panna blodig och bokstavligen ge mig logisk huvudvärk. Som trycker ner mig bakom datorn i timmar i kodandets bittrerljuva tjusning och som får mig att lämna stolen som en lobotomerad krympling full av logisk laddning.

Att jag älskar att bygga saker kan jag leva med. Att konstruera, skapa, forma och låta tanken vara fri. Det är konsekvenserna. De långa, energistarka, rullande vågorna av idéer jag inte längre kontrollerar som stör mig. Som tar min kraft och kräver sin realisation utan att ens försöka ge sken av att beakta min egen vilja i frågan. Jag blir rentav lite ilsk. Igen.

Kikar ut på min regniga omvärld. Det regn som faller är skapat regn. Någon har realiserat vädermaskinen och denne någon kanske även den var slav under sina egna idéer. Kanske är stereotypen (känd från t.ex. Tintin) av den galne professorn inte så grundlös ändå. Att sättas i total isolation med sina "egna" idéer och till varje pris realisera dem. I idéförverkligandets mentala fängelse är målet allt och bäraren av tankemönstret kan med största lätthet kidnappas med ändamålet att utvinna resultatet av härjningarna.

Inte så lite människofientlig forskning har med all sannolikhet tagit sig den formen för realisation. Nu var kanske mina tankar inte alltför människofientliga. Eller? En iOS-app att träna sin förmåga att se in i framtiden. 45% klar, ungefär. Blir den helt färdig? Sannolikt inte. Jag ville egentligen bara ha den själv. Tycker att just den formen av mental träning givit mig starkare upplevelser än någon annan intuitivt angränsande tankeverksamhet. Men att skapa applikationer är att skapa monster.

För tio år sedan släpptes första versionen av den produkt det företag jag jobbar med lever av. Själva idén kom på en två timmar lång flygning och ritades ner på papper. Det var 1997 och jag jobbade då åt ett annat företag. 2002 slipades idén under ungefär en dag. Sedan dess har det rullat på. Tio år. I genomsnitt två utvecklare på heltid. Är det konstigt att man blir lite fnoskig inför att realisera idéer som har den obekväma vanan att kasta sig fram i synfältet?

Det finns de som säger att mina leders bråkiga beteende inte sällan hänger samman med en väldigt driven mental motor. Att den där drivkraften och determinationen inte sällan blir regelrätt självutplånande. Jo, tack – jag vet ju. Innan Kärleken – innan Henne – påhittandet var min huvudsakliga näring. Att bygga saker; oavsett om det handlade om att skapa nya program, koncept eller lägga råspont på ett gammalt tak så var det drivkraften.

Så kom kärleken in på arenan och allt fick perspektiv. Hela scenariot förändrades och jag kom att betrakta livet som så mycket mer innehållsrikt, givande, nyanserat och fascinerande. De flesta av mina idéer – åtminstone de som når sinnet – är relativt döda. De är holistiska och innehåller föremål för fysisk realisation. De implicerar kittlande utmaningar i stil med att få den gamla båten att röra sig såväl framåt som bakåt, men bär även samma kittlande krusningar på ytan i sitt sköte där vid mållinjen.

Att få flyta. Att öka farten, stiga genom planingströskeln och känna hur skrovet lyfter sig ur vattnet och istället för att färdas på vattnets rörlighets villkor använda dess tröghet som nollnivå för den planande framfarten. Att med bara den lätta anstrykningen ytan tillsynes sväva över densamma och enbart lämna lätta, fantasieggande spår efter akterspegeln. Känslan är i mångt och mycket densamma. Att ta sig upp ur vattnet och se hur idén planar ut och tar fart. Får liv och kastar sig ut att möta vattnet från ovansidan men med drivningen i detsamma – spegelblankt eller dånande av vita gäss i kaskader.

Båten hämtar kraft ur tanken att drivas mot vattnet ur detsamma. Ur tanken. Precis som idéerna. Kraften ur tanken används för att driva idén upp ur det tröga vattnet upp i den mer lättflyktiga luften men med själva drivningen kvar i det trögflytande. Det senare ett villkor för framdriftens effektivitet. Kvar i det logiska, fysiska, fastlagda med tyngdpunkten svävande i det fria, lättrörliga – ett förhållande som enbart kan bibehållas om hastigheten hålls uppe, vilket ju kräver att tanken inte är tom. Sväva fritt med tankens hjälp. Är det vad idéerna egentligen innebär?

Är det därför de är så vansinnigt påstridiga? Eller är det jag som bjuder in dem? Söker jag fly den uteblivna sommarens tomrum? Jag hade nog inte trott att det skulle ta på mig, men får erkänna att det krävt sin tribut. Aldrig tidigare har jag varit stilla så länge. Jag är stilla eftersom jag älskar att vara här. Eftersom allt av egentlig mening finns här och eftersom jag trivs. Hon finns här. Den lille. Djuren. De knarriga husen. Alla de betydelsefulla människorna. Livet bor här, kan man säga.

Så när klimatet sviker är det inte bara att slänga sig iväg som jag gjort förut. Vädret har inte betytt så mycket eftersom det ju alltid är bra väder någonstans och dit går säkerligen ett flygplan med vilket man under en eller annan förevändning kunde kasta sig iväg. Ok – visst att det regnar lite. Men att det regnar en hel sommar fräter lite – det får jag nog erkänna. Jag har letat resor till förbannelse för hösten. Men att få djurvakt, barnledighet och flygavgångar och destinationens klimat att stämma har inte varit menat. Så vi blir här. Välkommen till vardagspusslet herr NEJ.

Tack ska du ha, kära Liv. Jag trivs här som du ju vet och jag får ta det som ett uthållighetstest att leva utan någon nämnvärd sol från marsdagarna på stranden 2012 vid tropikerna till de sannolika dagarna på samma plats vintern 2013. Vad är det att gnälla på? Ingenting. Det var inte föremålet för dagens observation – tanken var det. Idéerna. För tanken kring att idéerna dyker upp som substitut är inte främmande. Så har det sannolikt varit tidigare. Idéerna fjärmar mig från att leva totalt och naket i det nu som alltid finns. Eftersom de ju tar sitt avstamp i saker som per definition inte finns. Logiskt.

Vad spelar det för roll om jag vet varför sommaren regnat bort och vilkas ärenden de dundrande skurarna utgör? Vad spelar det för roll om jag kommer på en massa idéer och låser in mig i ett logiskt fängelse ute i drängstugan och förpassar mitt sinne till kodkoma? Vad tjänar det till, alltihop? Allt det hypotetiska, konstruerande, realiserande och in perpetuum rekursivt självförbättrande? Utveckling – är det inte i själva verket att inveckla saker.

Någonstans inom mig känner jag att det går åt motsatt håll. Det är avveckling som är lockelsen. Då menar jag inte avveckling som i att slå igen ögonen och lämna in handduken utan en avveckling av den där takten. Att sänka pulsen så att idéerna inte måste realiseras på det kvävande sättet. Att släppa de digitala enheterna – och dess möjligheter - med sinnet. Att fästa blicken på sådant runtomkring och att ge nackmusklerna ledigt från skärmen. Att åka runt i en gammal bil istället. En som inte gör mig dummare. Som inte vänjer mig av med att se mig om när jag backar. Som inte kapar mina instinkter och som inte hjälper mig att dra ner på vakenheten.

Att forma orden på papper? Tveksamt – inte ens jag kan läsa vad jag skrivit. Varför ens forma dem på utsidan? Varför kan inte jag hålla mina tankar i och för mig själv som alla andra? Jag tänker nog knappast mer än andra – jag har bara svårt för att inte uttrycka mig – tydligen 788 inlägg senare enbart här. Vilken svada. Vilket ändlös jävla svada och till vilken nytta? För mig – jo, jag skjuter upp min egen utveckling genom att inveckla för andra. Måste vara outhärdligt för dem. Tack och lov är det inte särskilt många som läser. Bra smak.

Det är nog inte regnets fel. Inte heller det stillestånd som uppstått i dess och den utbildningsmässigt påtvingade rytmens spår. Den enorma tröttheten. Kanske kommer idéerna som ett sätt att hålla mig undan dess sugande hål. En trötthet som knappast heller den uppkommit av en slump utan snarare är en väl kalkylerad effekt av sprutor, strålning, nyheter och tecken i skyn. Foliehatt? Ja, tack – jag tar det som den komplimang det är. Prova att tänka själv du fiktiva utfärdare av epitetet. Det är inte så bekymmerslöst som det först kan verka. Att köpa färdigpaketerad åsiktsbuljong är kanske det smartaste.

Hjärtat värkte i morse. Jag blev arg. Nästan vred. När skoltaxin kom och han inte ville. Igen. Fjärde gången den här veckan. Jag förstår honom. Han har sin rytm. I handen håller han det han kallar minidatorn. Han ska bara plocka några mynt till. Jag sliter den ur hans händer efter att för femte gången påpekat att taxin väntar. Hans ögon vredgas. Tåras. Jag pekar med hela handen mot den väntande dieselmotorn som knattrar på andra sidan ytterdörren. Han tittar på mig. Jag vet precis hur han känner. Eller kanske extrapolerar jag bara min egen erfarenhet? Min morsa hade fullt krig om morgnarna. Jag hatade varje dag i förskola och skola de första fyra åren.

Han trivs när han väl är där – åtminstone har det varit så hittills. Men under trycket av rutmönstret. Under läxorna. Under att inte få själv välja sin dygnsrytm. Den dagliga besvikelsen när tandborsten kommer farandes. Frustrationen bygger lager på lager. Hon är fantastiskt. Hon kan som ingen annan. Hon har givit honom möjligheten att växa upp med all sin integritet och livsglädje i behåll. Han har undgått lobotomin. Han är en fri själ och kommer alltid att förbli sådan om han själv vill det. Klart som fan han är frustrerad. Det om något är reagens på sundhet.

Jag hatade skolan mer på sociala grunder. Att alltid vara underst i högen var inget vidare. Det är en oerhörd skillnad. Men när de hårdare tongångarna äter sig in i grabbskaran gör det ont att se hans frihet påverkas. Det smärtar mig att se hur han tvingas att hårdna. Jag gjorde det inte och hamnade underst. Han spelar ett mästerligt vågspel. Det tar på krafterna. Klart som fan man vill stanna hemma från skolan och pusta ut under de omständigheterna.

Ändå står jag där med paddan i handen och möter hans upprörda blick med fast övertygelse. Jag ger honom inget alternativ. Jag expedierar honom som generation efter generation av lydiga subjekt har gjort före mig. Jag ser till att få iväg ungen till skolan oavsett vad ungen eller jag själv för den delen känner för saken. Jag fortsätter underkastelsemönstret. Bara en dag till. Bara idag. Snart tar det slut… Jag tror och hoppas att bedrägeriet ska vika ner sig alldeles strax. Jag ser hur många tecken som helst på att det håller på att hända, men just en sådan här morgon spelar det ingen roll. Jag var dess försvarare, dess företrädare. Jag utfärdade ordern och bröt mot känslan. Sannolikt är det ju precis därför det fortsätter…

Det var föräldramöte i måndags. En trevlig samling. Jag tror att andelen fria sinnen är något högre här än i något slags fiktivt genomsnitt. Frågan bubblade under ytan men jag vågade inte. Jag ville fråga hur de andra gör de där morgnarna. Hur man motiverar barnet att det är så det måste bli. Idag igen. Och imorgon. Och femton veckor till. Och därefter ytterligare tjugo veckor. Och så vidare hela vägen upp till gymnasiet. Till högskolan. Så att du kan få ett jobb, lille vän. Så att du kan "göra rätt för dig" (nu är spyan överhängande).

Så att du kan betala dina räkningar med pengar som aldrig ens funnits. Så att du kan fortsätta att upprätthålla dethela. Så att du kan slåss i konkurrens med dina medmänniskor. Så att du kan tving behålla strypgreppet om din känsla. Tvinga dina barn till skolan. Jobba dig fördärvad. Ät massor av bröd, predika fyrkantsvågens budskap, bestråla dig själv med din elektronik, borsta tänderna med flour, få cancer eller bli senildement. Glöm inte att lära dina barn detsamma. "Jag byggde det här landet". Jomen tack då.

Fan. Det här känns inte särskilt uppbyggligt. Läraren får skylla sig själv. Borde vetat bättre. Skribenten likaså.

Nej, jag ställde aldrig frågan. Kändes opassande. Och direkt taskigt mot lärarna. De är goda människor. De känns varma och väl menande, allihop. De gör det så bra de kan. Jag önskar att jag hade haft sådana lärare. Önskar att de sett oss elever som individer. Barnen har starkare färger nu än då. På sjuttiotalet var alla grå under den röda fanan. Nu är de färgstarka under den grå fanan. De har sannolikt genomskådat materialismen innan tonåren är slut. Det tar sig.

Det blir inget vettigt slut på det här inlägget. Nummer 789 var idel gnäll. Jo, för egen del då. Kanske idéerna är en flykt ändå. En flykt undan vanmakt inför saker jag helt enkelt inte rår på. En flykt in i den logiska värld där jag kan skapa bäst fan jag vill. Så kan det vara. Jag ska ta itu med mitt huvud nu. Se om jag kan få det att nyktra till lite. Ha det. Och om jag förstörde din dag – det var inte meningen. Men i det stora hela har kanske även det en mening?

Kommentarer

  1. Formen-formeln. Nyktra till nej du är nog rätt nykter :-) Kul M jag vet vad som görs (syn undersökning kol:-)

    SvaraRadera
  2. Tillbe är som att fråga därför frågar jag inte M men du har rätt att säga vad du vill. Nice 11 igen

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter