Gamla hjulspår

Det bar iväg till staden vid det transparenta vattenflödets möte med den förhöjda inre vattenytan. Jag hade inte alls förväntat mig att spöket skulle finnas kvar. Att dåtidens ande skulle komma över mig och viska till mig. Men det gjorde den. Det räckte med att hjulspåren sammanföll med den rutt jag följde på den dubbelgamla tiden. Tiden före tiden som föregick den tid jag kallar nuet. Jag har åkt den vägen så ohyggligt många gånger. Men det var så länge sedan att jag inte förväntade mig styrkan i hågkomsten.

Hågkomst och hågkomst, knappast något endaste egentligt minne. Inte på det sättet. Snarare en känsla. Skuggan av en känsla, likt en dimma. En skugga. Ett spöke. Det handlade inte om återblickar på ögonblick, om uppspelade sekvenser av dåtida scenarier. Nej, det saknade helt holistisk koppling. Dimman bestod i tusentals partiklar av den känsla jag en gång var. Levde. Andades. Av den själsliga punkt som i sitt möte med just den marken där och då gav upphov till en viss vibration. En vibration som väntat där sedan dess. Längst vägen, parkerade i högerfilen uppför ett stigningsfält.


Hemstadssymmetrier.

Det var där och då vanmakten kom in i mitt liv. Det var där jag började fly på allvar. Timme efter timme i bil på väg dit och därifrån – till vad som blev min första alldeles egna yrkesmässigt betingade geografiska fristad. Mycket lite hade ändrats. Symmetrin i mitt återbesök hos mina egna tankegångar var nästan hånfull. Fick mig ur balans en aning. Fick mig att se mig som jag var. Och se de band som leder från den punkten till nutiden. Vad som hängt i banden. Hur de vibrerat och vibrerar.

Jag var en mycket arg person då. Arg på ett synnerligen destruktivt sätt. Någonstans hade jag där och då bestämt mig för att det snart skulle vara slut. Hösten 1995. Räckets krasande mot bakskärmen. Tanken och känslan som var kortare än en sekund. Hjärtat som drog i ratten mot tankens vilja. Och jag som inte kunde begripa varför jag inte ville åka genom gurkstaden. Givetvis. Ett självvalt mindblock av Lucas-art. Ett ögonblick av ohygglighet. I flykt. I full fart mot sydväst med ryggen mot mitt eget vändande av ryggen.

Där i vad som då kallades hemma fanns den egna familjen. Kontroversen och den självpåtagna bakbundenheten. Hans värme och de andras skränande. Samt den obskyra skara som då blivit de jag bodde med. Huvudet sökte svaren. Tanken försköt känslan och impulserna helt och hållet och ville finna rationella, fyrkantiga och pålitliga mönster att strukturera i en simmig värld av sprattlande armar som huggits av från ett levande väsen. En fullkomligt söndertrampad känslighet, undertryckt och icke önskad längre.

Jag flydde dit eftersom jag fick vara ensam. Relativt ensam. Jag fick välja mitt sällskap själv och det bestod relativt ofta av inget sällskap alls. En öronbedövande tystnad i något slags avskild kravlöshet. Hotellet var detsamma då som nu. Vägarna. Vädret. Årstiden. Fy för fan. Vilket jävla helvete det var, egentligen. Och alltihop hittade jag på själv. Jag hade – om jag ställt mig utanför mig själv en stund – full frihet att forma min egen tillvaro. Mitt hjärta var fullt av idéer, drömmar och önskningar. Istället skruvade jag på locket på burken och lät det gå tretton år till.

Ångesten inför hemresan började alltid frampå eftermiddagen hemresedagen. Strax efter lunch. Just den här gången mer bultande än någonsin. Jag minns inte exakt, men jag tror att det var mitt samvete som bultade värst. Jag hade definitivt brutit mot de outtalade konventioner det rationella livet stipulerade och hade ingen lust att vistas i sinnets artificiella belysning just precis då. Vid 15-tiden ringde min farsa. Han var i stan och ville åka med hem.

Knappast någon tillfällighet. Han hade åkt tåg ner "av en händelse" och var på något slags mässa. En mässa han aldrig annars ens skulle tänkt tanken att besöka. Där fanns han. Några kilometer ifrån mig när jag mådde som absolut värst och behövde honom som allra mest. Han visste det fastän vi inte talat på veckor. Ändå hade han nosat reda på mig. Vi åkte tillsammans genom regnet hem. Vi passerade bron i gurkstaden åt andra hållet. Vi pratade lite. Men mest satt vi tysta och lät det regleras.

De yttre parametrarna var desamma. Och knutpunkterna dånade mot mig genom tiden från då till nu. Jag var där ute på kanten och vände den där gången. Eftersom det är bland de verkligt interpersonella tabuämnena vet jag faktiskt inte om det är något vi alla ska igenom eller om det är något som är relativt sällsynt. Men min känsla säger mig att vi måste genom den passagen. Allihopa. Vi måste kasta frågan i ansiktet på oss själva. "Vill du leva?". Och vi måste besvara frågan. Vi måste svara "Ja" eller "Nej". Vi måste verkligen svara. Tydligt. Bestämt. Annars kommer frågan tillbaka.

Jag har inte hört frågan sedan den gången. Det tog ett tag innan jag begrep vad det var som hade hänt. Jag hade ju bara varit ute och åkt bil. Jobbat. Åkt hem med farsan. Kanske funderat lite. Men nu, 17 år senare blev det ganska tydligt. Jag valde att fortsätta den där gången. Det var långt ifrån första gången jag gjorde resan dit. Och inte heller sista. Men just den gången markerar en punkt då allt förändrades. Det förändrades inte i sig själv utan jag ändrade på allt genom att ändra mitt sätt att se på det.

Jag tillät mig själv saker från den dagen. Inte uttalat, knappt ens tänkt, men jag började bygga ytor där jag själv fick plats. Skapade tillfälliga lekplatser för mitt sinne och mitt hjärta som luftbubblor ingjutna i den mest orubbliga betongfortifikation. Levde uppriktigt dubbelt och lät de bägge förnamnen sticka iväg i vad helst riktning de kände för. Det var min lösning. Det var min konstruktion att hantera svaret Ja på frågan.

Många år senare var det just den inställningen som ledde mig hit. Som ledde mig genom den stängda dörr jag aldrig spikat igen. Hennes ljus strålade genom gliporna mot karmen. Hennes värme bultade. Hennes vibration sjöng. Alla de drömmar jag haft. Alla de bilder som fått mig att andas när syret var slut. Det var verkliga! De var äkta och levande. Hon hade funnits och andats här i alla år och det krampaktiga drömmandet hade fått sin puls därifrån hela tiden!

Jag är mycket glad att jag fått och får uppleva det mitt liv ger mig. En omistlig upplevelse jag sannolikt själv bett om. Vissa dagar möter symmetrierna varandra med sådan kraft att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det händer inte så ofta men det tar min luft och tvingar mig till återgång in i mig själv en stund. Gårdagen var en sådan. Innesluten av regnet och tystnaden rusandes genom skogen i det totala mörkret återvände jag och rensade bort taggar som fastnat.

Det är nästan alltid tyst när jag åker nu. Hur mycket jag än älskar musiken så vinner tystnaden så gott som varje gång. Det samordnande föremålet för utflykten uttalade kring avsaknad av ljudlig underhållning i automotiv rörelse att "då har man nog verkligen landat i sig själv". Så sa han. Och det var på något sätt pusselbiten som saknades. Som mötte det piskande regnet och tvingade resten att skärskådas. Avhandlas. Arkiveras.


Från stallet hörs rytmerna. De lockar, förför och förespeglar. Hon är dess upphov. Hon är rytmens portal in i mitt liv och just nu dånar den så att spånet virvlar där ute i boxarna. Det tilltar. Här som i helheten. Och även efter att rytmerna tystnad och fötterna trött försöker förstå vad det var som hände så fortsätter pulsökningen. Närvaron. Mökret och regnet tappar sin verkan. I sårbarheten bor den dundrande styrkan.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter