Annorlunda. Precis som alla andra.

Snabba, korta och koncisa tankegångar som ordnar pusselbitar till sammanhang. Så självklara och banala att jag nästan ignorerar dem av bara farten. Inte sällan är huvudet ganska trött när de dyker upp. Små golfbollar på en okrattad grusgång. Hårt lindande men likväl lätta att placera.

Klart som fan idéerna bråkar på mig. Den gångna veckan har varit idet närmaste outhärdlig därvidlag. Ibland så illa att jag vill ryta i på skarpen och stoppa flödet. För jag har ju det valet. Det har vi allihopa. Att stoppa flödet och – här kommer det – lägga det i någon annans händer.

Jag kan ju bestämma att jag inte längre bestämmer över vad som är möjligt och om jag vill. Självklart kan jag det! Jag måste ju absolut inte sparka runt och vända på alla stenar, grubbla och klura. Ingen kan någonsin tvinga mig till det. Det är helt och hållet mitt eget val. Hela tiden. Det är bara att jag aldrig tänkt på det förut. Faktiskt. Visst är det fånigt. Banalt.

Om jag väljer att lägga ner tänkandet så betyder inte det att jag per definition får ett tomrum. Det betyder inte att jag aktivt måste lobotomera mig och fastna i ett nolläge. Jag kan helt enkelt välja att installera ett av otaliga färdiga tankepaketsmönster i sinnet. Utbilda det.

Skaffa mig en kultiverad, väl avägd och färdigpaketerad vy av världen. Eller flera, rentav. Ladda ner och installera, klart på ett ögonblick. Kanske är det häri min lösa skruv sitter. Jag har alltid varit dålig på att öppna upp för extern kunskap. Inte obildbar men jag har alltid granskat ingående flöden. Tjurskalligt gjort mina alldeles egna observationer och dragit mina egna slutsatser.

Nej, jag väljer hur jag vill ha det och gör det med känslan. Väljer tankens fortsatta (ur)spårning eftersom det känns rätt. Eftersom det alltid känts rätt. Alternativet, däremot lockar inte så mycket. Inte alls. Inte i nuläget i alla fall. Fastän det har nog – begriper jag nu – lockat betydligt mer förut. Betydligt.

Alternativet är att avsluta den egna mentala suveräniteten. Avhända mig min frihet i tanken men inte nödvändigtvis i känslan. Att välja en högre grad av begränsning är ju inte nödvändigt en dålig utmaning. Men jag kan inte. Kanske är jag för stolt. För envis. För tjurskalligt nyfiken. Vad vet jag – jag kan inte.

Inte aktivt välja att inte tänka. Varför skulle jag göra det? För att det är jobbigt? För att jag vill ägna mig åt annat, mer betydelsefullt? Jo, där finns en avvägning. När tanken tar över känslan är det dags att bryta. Klappa en häst, pussa på Kärleken, sniffa på en skog eller uppsöka vattnet. Det gäller att vara noga med den saken.

Så världen och tanken fortsätter att vara utan begränsningar en stund till. Visst, det blir jobbigt vissa veckor. Men det tar jag gärna. Jag tycker inte om gränser och orkar knappt tänka tanken att ge upp den eftersom tankarna är jobbiga att hantera. Ställt mot sitt alternativ känns det inte så besvärligt. Snarast uppsluppet och lättflytande. Livfullt, faktiskt.

Kommentarer

  1. jag tänker mig ett tomt papper framför mig det kan även vara utan begränsningar, alltså¨man kan inte finna kanterna. På papperet i den ordning jag kan nå i avstånd så finns punkter och dessa måste jag skapa något emellan för att få en funktion. Pusslet kanske är lagt och ger en fungerande bild av verkligheten som går prova och då funkar det men det finns inget som säger att den kan ändras under gången evolution ungefär. Ju samlare vägar och ju fler mellan punkterna ju mer verklighet finns det massa lika med verklighet fast en tok som jag påstår ju att massan inte är verkligheten den är posterior och inte superior.
    Ju mer man försöker förverkliga det okända ju mer i massan blir det och mer krångel på sikt alltså känslan får mer att bli vilsen i osv och vidare. Glömde bort vad jag ville säga med det överhuvetaget, men vem vet kansek blir något mer förståeligt av det senare.

    SvaraRadera
  2. "samlare" skulle vara smalare men samlare kan ju få studsa emellan som en gummiboll som inte vet var den ska hamna och på så sätt skapar otänkta vägar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men som alltid hur jag en vrider på det så är det alltid något som varit. Det okända är okänt innan det är känt och är det känt så har det varit redan. Upprepningar eller vad det landar hela tiden i samma kartong (kabala) M är är du fortfarnad utråkad av det här?

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter