Enkel synundersökning

När jag var liten bakade min farmor suveräna chokladtårtor. Syrran ville gärna hjälpa till och fick ansvaret för sockerkakan. Hon tippade i på tok för mycket socker men rättade misstaget innan farmor han upptäcka det genom att kompensera med motsvarande mängd salt i degen. Farmor provsmakade givetvis aldrig tårtorna - hur skulle det se ut om en bit fattades? Men just den här tårtan hade en lite ovanlig smak. Absolut inte äcklig bara – annorlunda.

Plus och minus kan aldrig ta ut varandra. Plus och minus spinner upplevelser, dansar omkring och skapar äventyr, upplevelser och erfarenheter. Plus och minus är inte varandras motsatser utan ytterligheterna av vad som får plats i skapelsen. När de släpper av på takten uppstår ett slags lugn. En enkelhet (till skillnad från dubbelhet eller dualitet, alltså), okomplicerat nog. Där finns saker som fungerar. Saker som har få eller inga ord att beskrivas med. Som är självklara och äkta. Jag, till exempel. Hur broderar man ut ett sådant ord utan att fördunkla dess mening?

Genom kod gör jag en synundersökning av mig själv. Det visar sig att jag är helt oförmögen att ta till mig helheter. Detaljer, däremot suger jag åt mig av. Samlar på mig, arrangerar och skapar bit för bit helheter som jag kan förstå eftersom det är jag själv som skapat dem. Jag märker ofta att det jag gör skiljer sig från vad andra gör och det handlar ofta om att mina grejor – hur uppe-i-det-blå de än må vara – är en samling detaljer. Små, små saker som utgör delarna av en helhet. Som – när de är klara – knappt har namn; de är ju självklara.

Det är därför små hinder är så viktiga. Små hinder – microbstacles – kan man inte se om det finns stora hinder, då försvinner de i bruset. Så när man ser ett microbstacle, då vet man att man börjar närma sig enkelhet för det man tittar på. Enkla delar har en förmåga att aggregera sig, att bilda enkla helheter och kanske helt upphöra med att vara separata.

Gott nytt!