Instämmande
Visst visste jag att den lurkade där inuti knutpunkterna. Gjorde sig påmind så snart obalansen rörde sig över blygsamhetens bortre rand. Den har, tillsammans med sin mentala broder, burit mig genom åren. Givit mig den kraft och den känsla av möjlig kort levnadstid som jag just då funnit betryggande. Den har hjälpt mig att definiera ett litet avsnitt av tid som helheten istället för att göra nutiden betydelselös i förhållande till framtiden.
De värdefulla ögonblicken blev till stjärnor på en mörk himmel. Stjärnor som användes att likt ädla stenar plocka med i den öken som under det stekande solljusets obönhörliga slammer varken gav liv eller vatten. Tankarna på stjärnorna var allt sådana dagar. Stjärnorna – de oändligt små punkterna – var små tidsytor – i sig själva helt uppfyllande genom de bägge smärtornas försorg.
Nu är grundläget ett annat. Jag har lämnat öknen, ledd av den starkaste stjärnan till ett grönskande paradis. När jag så njuter detta paradis såväl om dagen som natten krävs inte längre någon granuläritet hos tiden; tvärtom, faktiskt. Den är ett subjekt till de vågor som skapar allt det underbara.
När så smärtan återvänder i sin gamla kroppsliga form blir fenomenet ett annat än i öknen. Något helt annat. Spåras och skådas. Istället för att trycka ner det för diskontering i den tidigare förmodade rentav önskade kortlevnaden blir den nu till en post att hantera i den tidigare skuggbokföringen. Blodslinjerna som leder fram hit har även de burit denna laddning; en visshet jag tidigare aldrig velat ha. En visshet som nu föranleder något helt oväntat.
Obalansen ska bort. Inte bara denna retsamma gång utan eftersom jag har så många här att dela så mycket med kanske i det verkligt stora - tidsoberoende - sammanhanget. Jag kan ännu inte se meningen, men jag vet att den finns. Vid raden av undertryckta avklaranden ställde sig detta så logiskt, så väl synligt att slumpen i sedvanlig ordning inte vinner något som helst trovärdighet.
Så får det bli. Här finns mycket att se, alltför mycket för att låta sig dämpas. Och vad som tidigare används som förtjänstfull skygglapp och smärtsam energigenerator ska nu bytas ut till en ren utmaning av kontextens dissonans. Det sjunger runtomkring. Och på sitt lilla sätt är det egentligen bara att instämma.
De värdefulla ögonblicken blev till stjärnor på en mörk himmel. Stjärnor som användes att likt ädla stenar plocka med i den öken som under det stekande solljusets obönhörliga slammer varken gav liv eller vatten. Tankarna på stjärnorna var allt sådana dagar. Stjärnorna – de oändligt små punkterna – var små tidsytor – i sig själva helt uppfyllande genom de bägge smärtornas försorg.
Nu är grundläget ett annat. Jag har lämnat öknen, ledd av den starkaste stjärnan till ett grönskande paradis. När jag så njuter detta paradis såväl om dagen som natten krävs inte längre någon granuläritet hos tiden; tvärtom, faktiskt. Den är ett subjekt till de vågor som skapar allt det underbara.
När så smärtan återvänder i sin gamla kroppsliga form blir fenomenet ett annat än i öknen. Något helt annat. Spåras och skådas. Istället för att trycka ner det för diskontering i den tidigare förmodade rentav önskade kortlevnaden blir den nu till en post att hantera i den tidigare skuggbokföringen. Blodslinjerna som leder fram hit har även de burit denna laddning; en visshet jag tidigare aldrig velat ha. En visshet som nu föranleder något helt oväntat.
Obalansen ska bort. Inte bara denna retsamma gång utan eftersom jag har så många här att dela så mycket med kanske i det verkligt stora - tidsoberoende - sammanhanget. Jag kan ännu inte se meningen, men jag vet att den finns. Vid raden av undertryckta avklaranden ställde sig detta så logiskt, så väl synligt att slumpen i sedvanlig ordning inte vinner något som helst trovärdighet.
Så får det bli. Här finns mycket att se, alltför mycket för att låta sig dämpas. Och vad som tidigare används som förtjänstfull skygglapp och smärtsam energigenerator ska nu bytas ut till en ren utmaning av kontextens dissonans. Det sjunger runtomkring. Och på sitt lilla sätt är det egentligen bara att instämma.
Jag tror jag känner liknande känsla (i alla fall så känns det lite annorlunda nu)- att jag nu klarar av all ev. smärta, besvikelse eller annat. Att jag nu är Herre i mitt eget hus. Även om omvärlden försöker stjäla min uppmärksamhet eller stjäla mitt livsutrymme så att jag varit tvungen att dela omgivningens liv i st f mitt eget - men nu kan de inte lyckas med det längre. Mera inre power eller mera balans. Eller nåt sånt ...
SvaraRaderaKan man dela upp meningen i del meningar för att nå en mening, jo det kan man. Varje del har en mening när man känner den och absolut mening är att känna mening i det vi är i liksom ,sen är ju annat liksom vilorum från att vara människa tills annat ordinerar eller en själv liksom faller in i det (gravitation ungefär (den beskrivna svaga kraften men för oss rätt påfallande paradoxalt nog) :-)
SvaraRaderaMaskinens omnipotenta svar är "uppladdningsbara".
SvaraRaderaAlltså "M" gör ordet omnipotent en mening liksom. Hehehe ,nu tror jag att jag får ett ord som inte finns alls.
Har läst de omnipotenta lagarna av de omnipotenta och utifrån det vet jag inte hur jag ska bete mig i naturen då jag ser mig själv som en vän av naturen och ökar mångfalden och inte bistår enfalden. Så jag får då gå efter mitt egna djuriska ej då stefan regestrerade personummer objekt i mitt görande och bli en ej omnipotent varelse. Och då låtas bli dömd som ettvillebråd av de då omnipotenta djuren..
SvaraRaderaJesus Kristus hur fan ska man kampa på ett naturligt sett som människa , det är mitt problem idag, mitt vet e fan , jag gör som mitt omnipotenta jag säger mig att göra, sen får de väl dömma mig hur de vill det skiter jag i....