En fot i varje

Det förefaller som om en fot är på kajen och en i båten. Som om ett skifte redan inträtt i det småskaliga under det att det aldrig kommer att ske i det som tidigare betraktats som den verkliga världen. Den ton, den värme och enkelhet som utgår från den lilla närmaste världen bär ingen likhet med det yttre kaosets paradigm. Den lysande stråle kring vilket det kommit att kretsa.

Vad som tidigare var verklighetens terra firma har förbytts mot vad som anlände i en liten båt och ankrade upp vid lustens kaj. Den verklighet som grott från sjösidan är så enormt mycket mer övertygande och verklig att den koloniserat landet på den växande ön samtidigt som den tidigare verklighetens tentakler lite parodiskt söker nå sin publik från det sjunkande fartyg den numera är förvisad till och vars trossar vid bryggan inte består av något större antal fibrer.

Är detta tiden för skiftet? Är det under denna nästan subtila övergång som man utan att ens anstränga sig växlar tyngdpunkt och låter vad som i sanning upplevs verkligt äga sin egna kraft fullt ut? Den där pulserande, kärleksfulla styrkan som utan att kräva något sprider sig utefter öns soldränkta yta och vidare ut i vattnet och blir till den helhet av småskalighet som formar cirkeln?

Det förklarar kärlekens alla toner och öppningar, dess sprudlande stillsamhet och alla de gångar i berget som plötsligt kommit att belysas. Det förklarar den påtvingade skurarna av reglering – villkorslöst via fysiska stoppklossar. Och den avklingande vanmakten inför de som väljer att hålla sig fast i djupet. Ett slags respekt för att var och en väljer själv och att när det låter som allra värst är vändningen som närmast.

Nej, det är egentligen ganska uppenbart. Ingen fot är vare sig på kajen eller ombord på båten. De står beslutsamt på den vibrerande marken. Nyfiket avvaktande inför vad som bjuds i det mycket intressanta skifte som alltjämt har sin gång.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion