Om att ha en plan

Det framstår allt tydligare, detta med att ha en plan. Vissa har dem, andra inte. Jag tror nog att det kan vara riktigt bra med planer; men kan ändå inte hjälpa att se vissa aspekter av planerandet från min avslappnade horisont som faktiskt inte är så där vansinnigt smickrande. Synen av planen som ett armeringsjärn i en massa betong som på grund av felaktig blandning och otillräcklig homogenisering aldrig kommer att brinna.

Planer görs ofta för att skapa struktur. För att skapa ett rutmönster i den kommande framtiden att fästa händelser mot. För att stödja de beslut som fattas löpande (eller som planläggaren sannolikt uttrycker saken – ”efter vägen”). För att kategorisera händelser, tankar, uppenbarelser och val såsom varandes planenligt visavi icke planenligt. Nyttigt visavi icke nyttigt. Avvikelserna, divergensen från planen, är per definition förlorad tid.

Men i själva verket är ju diversionerna ofta små bubblande celler av förkovran. Små tillsynes slumpartade händelser som – om man låter dem hoppa och skutta som de vill – kan leda fram till oväntade synteser längst den oberäkneliga stigen. Att hålla sig i planens ledstång är en trygghet, en konstruerad struktur med syfte att skapa intrycket av kontroll för planeraren. Men hur schemalagt precisiös den än må vara så kan ingen plan i världen kontrollera livets nycker.

Jag kollade just in den verkligt stora planen lite. Den som kombinerar de stora geologiska skeendena, den tusenåriga härskarritualen över människan, det senaste hundra årets accelererande politiska och militära skeende och alla småttochgotterier som till exempel finansvärlden. Jag fick en bild av hur världens självutnämnda härskare gjort en plan.

De har gjort en plan för att få fortsätta regera planeten nästa dryga tiotal årtusenden. En plan för övertagandet av den mest granulära makt och bibehållandet av nämnda instrument genom en ytterst skakig resa. En skakig resa de själva förborgat sig vetskapen kring under tusentals år, meddelandes enbart via så kallade hemliga sällskap och liknande småfjutterier.

Det börjar närma sig, precis som ett prov i skolan vilket man inte läst på inför. För ett par hundra år sedan förstod man nog att det började bli riktigt nära. Skakigt nära. Man gjorde sig en plan för att slippa ängslan. Man skapade sig – med uppbådande av alla sina ockulta och världsliga medel – en bild av hur det skulle gå till. En plan som nu är så långt gången att dess subjekt börjar uppfatta den.

Men den är likväl bara en plan. Och planens syfte är inget annat än att skapa ett trossystem för en ängslig individ. Skapa illusionen av kontroll och syftesriktighet ur en själlös logik. När punkterna på listan kryssas av känns det säkert meningsfullt och logiskt belönande, men livspulsmässigt vidgas disharmonin. Man kan inte styra över livet. Ingen plan är sådan, annat än livets egen. Det är – i detta fall och i många andra, enbart ett utslag av dålig livskännedom och ett trotsallt försvinnande litet självförtroende.

Livet är ett äventyr, inte en checklista.