Propplösare
Tänk hur väl proppar kan hålla sig dolda. Som efter att ha täppt till och besvärat, tryckt och klämt, stört och irriterat faktiskt får för sig att släppa. Ge efter och låta det som utgjort trycket mot proppen faktiskt få välla fram och flyta upp till ytan i sin egen, ohöljda skepnad. Det behövdes – som kanske alltid – att hela tankegången och skevheten fick löpa hela vägen in i det absurda målet. Till den punkt att dess löje och barnslighet pressade sin nagel rakt in i hjärtat på dess bärare.
Så. Ljuvligt. Nu slipper man det tvehågsna eländet. Den yta som är mer ursprung än något. Den som trots sin relativa utsatthet gång på gång hållit ursprungets värme och ännu bär återklangen från de mest betydelsefulla personerna på plats. Som aldrig upphör att fascinera eller forma. Jag säger inte att den kommer att bli min. Jag kan inte betrakta det som en determination lika lite som jag faktiskt anser mig kunna äga den då andra också har anspråk på det arv den faktiskt utgör.
Dimmorna lättar. Utsikterna nya. Möjligheterna möjliga.
Men oavsett den juridiska tillhörigheten så har synsättet förändrats. Jo, det kan bli så att den hamnar under mitt ansvar. Det har ju aldrig lämnat mitt hjärta om jag ska vara ärlig. För jag älskar den där platsen. Havet, luften, dofterna, hamnen, stenhällarna, badbryggan. För att inte tala om alla de icke genomförda skoterturer havsbandets packis kan bjuda på. Jag vänder det inte längre ryggen och låtsas inte mer som om det inte finns. För det finns ju. I mig. Jag ger upp och slutar kämpa emot. Vem är jag att tro att jag kan tukta mina egna känslor på det sättet? Jag – om någon – borde veta bättre.
Tack, min fru, för att du låter mig hållas. För att du bara kikar och ser vad som händer, trots att du hela tiden förstår varifrån det kommer och vart det är på väg. För att du låter det verka, hur absurt det än må se ut från sidan. Ditt tålamod är obegripligt stort. Vilket jag till min egen förvåning tydligen kräver. Underbara Sara. Älskade Sara. Tack för din talande tystnad och ditt vidsträckta tålamod.
Så. Ljuvligt. Nu slipper man det tvehågsna eländet. Den yta som är mer ursprung än något. Den som trots sin relativa utsatthet gång på gång hållit ursprungets värme och ännu bär återklangen från de mest betydelsefulla personerna på plats. Som aldrig upphör att fascinera eller forma. Jag säger inte att den kommer att bli min. Jag kan inte betrakta det som en determination lika lite som jag faktiskt anser mig kunna äga den då andra också har anspråk på det arv den faktiskt utgör.
Dimmorna lättar. Utsikterna nya. Möjligheterna möjliga.
Men oavsett den juridiska tillhörigheten så har synsättet förändrats. Jo, det kan bli så att den hamnar under mitt ansvar. Det har ju aldrig lämnat mitt hjärta om jag ska vara ärlig. För jag älskar den där platsen. Havet, luften, dofterna, hamnen, stenhällarna, badbryggan. För att inte tala om alla de icke genomförda skoterturer havsbandets packis kan bjuda på. Jag vänder det inte längre ryggen och låtsas inte mer som om det inte finns. För det finns ju. I mig. Jag ger upp och slutar kämpa emot. Vem är jag att tro att jag kan tukta mina egna känslor på det sättet? Jag – om någon – borde veta bättre.
Tack, min fru, för att du låter mig hållas. För att du bara kikar och ser vad som händer, trots att du hela tiden förstår varifrån det kommer och vart det är på väg. För att du låter det verka, hur absurt det än må se ut från sidan. Ditt tålamod är obegripligt stort. Vilket jag till min egen förvåning tydligen kräver. Underbara Sara. Älskade Sara. Tack för din talande tystnad och ditt vidsträckta tålamod.
Kommentarer
Skicka en kommentar