Dömanden, åsikter och känslor

Efter att ha kikat igenom mina egna skriverier en i ett slags sommarrevision så blir det tydligt att jag ju faktiskt ikläder orden åsikter. Så var det inte avsett. Mina åsikter. Inkodade i så gott som vare liten passage. Åsikterna är å ena sidan ganska extrema även om den extrema åsikten till största delen kretsar kring en kärna av eftertänksamhet och påtvingad reflektion. Tror jag.

Men det slår mig att mina ord i många stycken cirklar runt den egna reflektionen på ett under stundom ganska raffinerat sätt. Att de genom sitt uttryck syftar till att ventilera sådant utåt som jag faktiskt skulle behöva reglera med mig själv – inuti. Vad som uttrycks som från en tanke i en mening är kanske inget annan än den återspeglade reflektionen av en känsla som kräver att få kännas.

Hon gör på det andra sättet. Hon känner. Med som hon själv uppfattar det ytterst få åsikter. Det stämmer ju; hon visar sällan övertygelsernas eller inlärda åsikternas uttryck. Istället låter hon känslan styra. Hon tänker inte efter; hon känner efter. Hon använder få ord och låter tystnaden tala. Hon använder inte världen som en projektorduk för det hon behöver få sett för att inse. Hon kan se i sig själv. Och för att det ska fungera krävs att hon knappt är medveten om det. Mäkta imponerande och smäktande vackert.

Bortom dömandet bor kanske åsikten. Och bortom åsikten känslan. Djupt rotad i den tydliga tystnaden och den inre suveränitet de som verkligen greppat helheten har från födseln under det att de som är lite mer nyanlända i varierande grad får slåss för att nå den nivån av frid med sig själva. Vad är världen om inte projektionen av det vi behöver se för att inse?