Om tro och vetande

Vad vet jag? Inte mycket, egentligen. Det mesta av det jag i dagligt tal skulle kalla min vetskap eller kanske snarare kunskap är ju olika former av tro. Wikipedia definierar tro och vetande enligt nedan:

Tro. Begreppet tro används vanligtvis för att beteckna det att hålla ett sakförhållande för sant. Att tro någonting är således att inta en viss attityd till ett givet påstående.

Vetande / Kunskap. Kunskap är ett begrepp som kan syfta på inlärda teoretiska förmågor, alla fakta eller vad någon känner till om ett sakförhållande eller en situation.

Jag snubblade häromdagen över en tydligen ganska utbredd tankeriktning. Den om ihåliga himlakroppar i allmänhet och ett ihåligt jordklot i synnerhet. Det finns eoner av liknande tankeriktningar att använda för att provköra det egna vetandet gentemot men jag fann denna ytterst uppfriskande. Uppslaget fann jag via en kommentar kring ett annat ämne hos Helena Palena av Josef Boberg som här beskriver den ihåliga jorden.


Skiss över en ihålig jord. Källa. Synsättet medger om inte annat en mycket välgörande omvärdering av begreppet utomjording.

Jag tycker mycket om att fiska i andras så generöst tillhandahållna tankevatten. Att smaka på deras ord, övertygelse och observationer. Låta vad de själva funderar på, ger uttryck för och kanske anser vara sanning smakas av mot intuitionens tunga med så liten inblandning som möjligt från det dömande intellektets alltjämt jämmerliga klagolåt. Jag skulle vilja kalla förfaringssättet att vidga sina vyer. Andra skulle naturligtvis med en lätt knyck på halsen kunna kalla det för foliehatteri.

Så inför de tydligen inte direkt obefintliga uttrycken kring en ihålig jord ställde jag mig tanken: ”Vad vet jag egentligen. Kan jag baserat på vad jag vet – givet min kunskap – bedöma hur det förhåller sig med jordens beskaffenhet? ”

Intellektet säger mig följande. ”Jorden är rund. Alla som hävdar motsatsen (på senare tid) är förvillare. [Tidigare var det precis tvärtom]. Polerna är kalla platser dit ingen egentligen har något ärende. Utom stormakterna som bevakar de ymniga naturtillgångar områdena förmodas härbärgera. Samt här i norr även den så åtråvärda nordostpassagen till Asien”. Och vidare ”jorden är ett solitt klot med en het kärna längst inne. Vetenskapskollektivet har noggrant och långt bortom mitt begränsade intellekts möjligheter fastställt i detalj hur jordens inre är uppbyggt via utomordentligt avancerade teoretiska modeller”. Så svarar intellektet och avslutar med den dräpande kommentaren ”det vet ju alla”.

Men vad vet jag egentligen? Jag har aldrig själv bevistat polområdena (däremot ett och annat verkligt trevligt poolområde, men det är kanske en annan historia). Jag har i skolan, via press och övrig media följt historien kring upptäcktsresandes strävsamma strapatser, de politiska och militära spelen kring de obefolkade områdena, kring mätandet av polarisens tjockhet. Jag har läst om ymniga mängder naturgas och även en och annan roman på temat ubåtar-under-isen.

Men allt jag ”vet” om polarområdena är ju andras observationer, återgivna via kanaler av kunskap som genom andras trägna utpekande betraktas som trovärdiga, namnkunniga och vetenskapligt bevisade. Själv måste jag likväl tillstå att jag faktiskt inte har en susning om hur det ser ut på nordpolen. Jag har bara tagit del av andras inlagor, ofta andra- och tredjeparts sådana.

Och med mitt bråkiga huvud är det svårt att göra andras vetskap/kunskap till del av min egen omistliga insikt. Det går ju för sig om jag kanske fått spendera lite tid och kanske rentav en överbryggande rotblöta med uppgiftslämnaren, känner den och faktiskt förstår att – jo, den här människan har tänkt igenom det där. Jag litar på honom eller henne. Jag upplever att denna person inte har något som helst anledning att förleda mig. Jag ska kanske ta och smaka på vad det är denne person betraktar som vetskap. Ge den chansen att växa.

Men med folk man inte känner. Med experter, vetenskapsmän, propagandister och makthavare som jag ju faktiskt instinktivt vet varför de presenterar det de gör för mig, där är ju situationen en annan. Jag vet ju att de vill att jag ska tro på vad de säger för att de ska slippa ha mina och andras frågor hängandes kring sina öron. De vill ju faktiskt inrangera mig i det hanterbara ledet eftersom det gör deras liv så ohyggligt mycket smidigare.

Men vänta ett spadtag - hur kan jag veta att det förhåller sig så? Genom sig själv känner man andra. Jag känner precis igen kroppsspråk, uttryckssätt och incitament. Även jag har försökt leda människor. Även jag har försökt få dem att sitta still ovanpå sin frågehög och inte störa den för mig så förtjänstfulla ordningen. Även jag har omsorgsfullt spunnit nät av lögner för att i huvudsak tjäna andras syften för att själv erhålla till exempel en rejäl löneförhöjning eller något annat som gör livet värt att leva.

Fastän – det är klart- vetskap är det ju inte. Jag vet inte exakt hur alla de korsvis utpekande tvärsäkra uppgiftslämnarna fungerar inuti. Det är snarare så att jag förlänger min självkännedom via extrapolation till ett slags inre övertygelse. En tro. Jag tror mig veta vad de håller på med. Kanske inte varför, men vad. Och tror mig känna igen mönstret utifrån vilket de agerar. Min tro blir alltså till min vetskap, kan man säga. Eftersom jag litar på uppgiftslämnaren, det vill säga mig själv (detta är ett alldeles utmärkt tillfälle att kalla mig omnipotent, förresten).

När allt kommer omkring så är ju det vi i slarvigt vardagstal kallar ”kunskap”, ”vetskap” eller ännu mer respektlöst hybriden ”vetenskap” mest uttryck för vad andra säger att andra vet. Andra, certifierat pålitliga genom ett myller av inbördes beroenden av heder, prestige, forskningsmedel, finansiering, gentjänster och olika former av familje- eller ordensband. Den akademiska och etablissemangets fackverk. Rotarys kugghjul. Frimurarnas stadiga murverk. Församlingens starka män. Forskningsrådens bedömningskommittéer. Stiftelsernas stadgars upphov.

Allt mitt intellekt har att säga mig om polområdenas beskaffenhet kommer i en eller annan grad från den så kallade vetenskapen. En vetenskap som jag, baserat på min tro, vet är grundligt styrd utifrån några starka viljor som satt sig på alla de pengar som via stiftelser, forskningsråd och fonder styr vilka riktningar forskarkåren kan släppas iväg emot och som via ägandet av media också kan påverka vad som presenteras. För att inte tala om hela den militära aspekten.

Summa kardemumma får jag nog erkänna att jag inte vet särskilt mycket. Däremot tror jag en hel del. Tron har den fördelen gentemot vetandet att den inte är fastslagen utan alltid ackompanjeras av ett klädsamt och livgivande tvivel. Jag måste inte försvara min tro. Jag måste inte bekämpa de potentiella insikter som äger potentialen att ställa min tro på huvudet i en soptunna. Jag kan när som helst låta den utforskande tanken öppna nya avenyer för min tro utan att förlora mitt anseende, min position i samhället eller min prestige.

Min tro leder mig alltså att känna vetskap kring att tron är alltså i alla hänseenden starkare än vetskapen. Den är lättare att bära och mer flexibel i sin konstruktion. Vad gäller nordpolen vet jag emellertid en sak helt säkert – för det har min fru talat om för mig. Jag vet varför det inte finns några tjuvar på nordpolen. De är nämligen rädda för ”pol-isen”. Samma fru som vid frågan om vilket hon ansåg vara rimligast - att jag anlände hem i en Mötley Crüe-T-shirt eller i ett flygande tefat utan tvekan svarade ”flygande tefat”.