Långväga gäst

Efter mycket krångel kom hon tillslut hit, den långväga gästen. Flyttade in i den omdöpta drängstugan (”Australian Embassy”) för några dagar. Dagar vars antal faktiskt skrämde mig en smula. Vilket i sin tur blev en tankegång värd att undersökas.

För den här gästen härstammar ur min gamla värld. En värld där allting ovillkorligen kretsade kring arbete. En värld där jag enbart under flyktens paradigm ansåg mig kunna vara mig själv och hänge mig åt sociala aktiviteter. Det var därför den här vännen blev en vän från första början.

För på andra sidan jorden, där kände jag mig allra mest som mig själv. Där var jag kunde ta ut svängarna, öppna mig och leva fullt ut. Ju längre bort, desto bättre. Den här vännen såg nog det; även om jag försökte dölja det väl. Hon är den iakttagande sorten, nämligen.

Så inför hennes besök infann sig viss bävan. En mycket speciell sådan. Den att jag faktiskt skulle spendera tid med någon ur den gamla världen på det sätt som jag endast gjort med de ur det nya paradigmet. De jag träffade i mitt gamla liv fick aldrig komma särskilt nära, trotsallt. Alltså känner jag dem inte särskilt väl.

Nu visade det sig att mina farhågor kom på skam. Gästen fann sig väl med det makliga tempot i Olsbo. Hon insåg att några timmars bloggläsande över kaffet är ett vettigt tempo och att man kan gå och lägga sig under ett äppelträd för en eftermiddagslur. Viktiga saker. Hon har harmonin i sig, hon också, skulle det visa sig. Ingen är mer förvånad än jag.

När vi setts tidigare har det varit buret på prestationens vågor. Gästen, precis som jag själv är prestationstokig. Arbetsnarkoman. Det var bara det att denna gång hade hon inte arbetat på ett par månader. Lika avslappnad och distanserade till det presterande arbetet som jag själv. Lika villkorslöst beroende av tystnaden.

Och så kom de där betraktelserna. De kring vart alla blivit av. De som man mött under de hektiska åren i IT-branschens stimmiga floder. Visst finns det några kvar. Några som beslutat göra jobbet till en vana. Men de flesta av de verkligt skarpa har bytt bana. De har sadlat om till mer belönande inriktningar. Mer skapande. Mer människonära.

Så efter några dagar här trampade hon vidare mot andra europeiska fläckar för vidare befordran åter till den stora staden på andra sidan klotet med det snyggaste konserthuset av dem alla. Det blir sannolikt där vi ses nästa gång. Denna gång med en än mindre arbetsrelaterad aspiration.


Den långväga gästen hämtades och lämnades på Gävle C. Vid förkovran i lokaltidningen fick gästen hon i all sin engelskspråkighet något att fundera på visavi stationens verkliga användningsområde.