Klåda

Precis som alltid när det smäller på det där sättet så dyker den upp i slutet av en förträngd korridor. På en absurt avsmalnande stig ställer den sig framför mig, gång på gång och blänger mig i ansiktet. Min vana trogen skuttar jag raskt undan men mina steg blir allt mer tunga. Men den vet hur man gör. Man berövar mig rörligheten, möjligheten att ta det via det fysiska konstruerandet om den när passagen blivit trådsmal står där och inte släpper blicken.

Då får den mig. I en lika kort som uttömmande genomgång fick jag den identifierad. Jag identifierade den själv men med god hjälp från symmetriskt utpekat håll, anlänt – som så ofta numera – just vid den plattform som livet självt ansett nödvändigt. Givetvis fanns det den som redan visste och som såg. Men hon vet också att det inte kan påtalas än mindre ventileras. De lika barnens enda givna möjlighet. Hon känner mig och hon äger det oändliga tålamodet.

Men ögonblicket efter identifikationsövningen stod den där. Mitt på vägen, tvingade mig att ställa mig vid vägrenen och låta det strömma ut. Droppar blev till bäckar, åar, floder, sjöar och hav. Alla har dem, dessa samband. Vissa är kanske bättre på att lägga dem åt sidan, bara. Så när den väl ger sig tillkänna den där insikten så har den desto mer att säga till om. Det slog ner som en blixt vad det är som måste låtas formas och strömma ut.

En ström av ord. En beskrivning för egen del mer än för andras. En rännil av verbala tankemolekyler att ge uttryck för insidan där denna inte riktig kloka kanal fungerat som dess motsats. Jag känner dess väsen och kanske är det därför jag låtit det bero så länge. Jag vet vilken nästan kvävande tyngd som bor i att låta kreativiteten härja som den vill. Den har fått göra det tidigare men inte med samma angelägenhet utan av flykt. Det är med bävan insikten om vad som måste släppas fram tillåts fäste.

Men det är, på gott och ont, inget att diskutera. Orden är inte de om världen och näten. Det är de egna. Och dess syfte är inte heller det inför någon annan än mig.