Det finns inga monster

Min fru är rädd för Jason; ni vet den där figuren i fredagen den 13:e. En subversiv rädsla som gett upphov till ett ymnigt uppmonterande av armaturer för belysning å gårdens mörkare partier. Jason är ju ett monster; knappt en varelse än mindre än person. Han är ett beteende. En metod. En modus operandi. Ett tvångsmässigt beteende.


Denna skylt pryder vår entré. För läsare av viss art som inte redan insett sin imaginäritet är det då god tid att upphöra att existera. Alternativt byta skepnad.

Dessa monster finner vi ju lite överallt. Monster som inte finns utan som är ett tvångsmässigt beteende. Beteenden vi inte vill ta i ens med tång. Beteenden som är så avskyvärda att vi ser blotta tanken på dess anledningar och ursprung som så hotfulla att vi stämplar utövaren monster. Ett slags demoniserande förnekande vi ser lite överallt om man tänker på saken.

Ta religiösa sektister som begår massjälvmord, till exempel. De flesta av oss tränger vid nyheten om en sådan händelse inte så långt in i den bakomliggande materian. ”Sjukt”, säger vi och skuttar vidare. Utan att fundera på hur och varför dessa människor faktiskt valde att avsluta sina liv av övertygelse för något. Vilka mekanismer, tankegångar, insikter och vilket mörker som fört dem dit. ”Politiker”, ”rökare”, ”fortkörare” för att nämna ytterligare några.

Kanske skulle ett inträngande i de i exemplet egenhändigt avdagatagna individernas liv kunna hjälpa oss förstå sådant vi själva grubblar på. Kanske skulle det ge oss en mycket ljusare bild av livet och varandra. Få oss att stanna upp och faktiskt ställa några av våra egna skevheter tillrätta. Sådant kan vi ju inte tillåta oss att riskera. Rättning i ledet. Monster, det är vad de är.

Samma sak med mördare. Vad får människor att mörda andra människor? Skit i det. Monster, det är vad de är. Ej värdiga att analyseras. Nej, ge dem vad de förtjänar istället. Låt oss ge samhället instrument att utdela den ultimata rättvisan. Låt samhället utfästa dödsstraff utan att se den vanvettiga paradoxen att faktiskt alla samhällets medborgare inte blir ett dugg bättre än den monsterstämplade mördaren.

Ibland ser det faktiskt nästan ut att vara lite paranoia. Vi vill som kollektiv kanske inte riskera att ett så kallat monster ska visa sig ha likheter med dig och mig, vi vill hålla dem på avstånd. Hagamannen i Umeå till exempel. Han var en slipad dubbellevare med en mycket mörk hemlighet. Vid den tiden levde jag också en lögn om än inte våldtäkt var min praktik.

Jag relaterade ganska omedelbart till hagamannens skickliga isärhållande av sina bägge verkligheter. Jo, det skrämde mig – ganska ordentligt. Men det var också ohyggligt intressant. Hur de människor omkring honom som faktiskt i djupet haft på känn vad som försiggick av ovilja att monsterstämpla mannen höll insikten ifrån sig. Hur lögnen också byggs av de som inte vill se den.

För vad skulle hända om ett Monster helt plötsligt började sjunga? Om någon som gjort något så hemskt att vi övriga inte tycker oss vilja ens ta i hans eller hennes prekära situation med tång börjar sjunga ut om sina anledningar, sin förledenhet, sin undertryckthet och sin historia. Om vi faktiskt känner igen fragment av anledningarna och relaterar till monstret.


Mårran. Allt hon rör vid fryser till is. Ändå vill hon inget hellre än att känna värme. Om någon satte sig ner vid henne i snön och drog en dålig ordvits kanske hon skulle tina. Men ingen vågar sig nära, hon är ju ett monster.

När vi ser de som beslutat dra mänskligheten ner i den dödliga avgrunden. De som beslutat sig för att ta ihjäl miljarder människor och droga resten till zombieliknande likriktning. När vi ser de monster de i sin tur skapat – kanske för att känna sig mindre monsterlika själva. Ska vi avfärda dem och därmed mista chansen att förstå varför eller ska vi sätta oss ner på isen invid dem och ge dem en chans att känna värmen innan de får chansen att trycka på sina knappar? Innan det är för sent.

Det kanske inte finns några monster. Allrahelst om vi beslutar oss för att det är just så. Vi är ju – i vår syn på saken – den reflektion de vi kallar för monster ser av sig själva. Vi är – som motpol – i allra högsta grad ansvariga för hur de vi monsterstämplar uppfattar sig själva. Om vi var mindre snabba att döma är jag helt övertygad om att de flesta av våra ”monster” knappt skulle begå några tokigheter alls. De skulle bara prata med någon. Kanske få en kram. Och köpa sig en glass istället.

Allt vi behöver göra är att sluta vara rädda. Det är precis allt. Man får kalla mig naiv om man vill. Men man får också stå för sin egen motpol i sammanhanget.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter