Farmartankar
Det blir ganska uppenbart när slåttermaskinerna smattar runtomkring. Jag är inte bonde. Inte på det sättet. Bönder runtomkring tar hö, buntar det och skeppar iväg det. Till exempel till oss. Hö som fåren får om vintern. Och mössen. Samma sak gäller skogen. Det finns vedförråd på rot som mer än väl räcker till vårt löpande energibehov. Men likväl står ännu träden där och en vagn med ett stort antal kubikmeter från en mer driftig granne inköptes för de annalkande vintrarnas fjuttande.
Tanken som inte utan vidare låter sig bara deporteras ur sinnet är den kring marken; rätten till marken och brukandet av marken. På pappret är det ju jag och min fru som äger den här marken, dock med vederbörligt bankförbehåll vilket ju beroende på åskådning kan förändra innebörd. Men om jag som markägare inte tar reda på dess överskott; dess ved och hö. Om jag bara låter några djur beta i hagar – är jag då en god markägare? Eller är jag på något sätt skyldig marken att utveckla den? Ta hö ett par gånger om året. Lägga ett par tre månader på att ta ved. Inte bara skotta snö.
Samtidigt finns den där relationen där. Relationen till marken, till träden, till vrårna och alla de vackra små platserna. Den här marken gör mig glad, frisk och lycklig. Den hjälper mig när något är motigt. Den omfamnar mig med sin grönska, sin livskraft och sin välsmakande luft. Träden fångar in mig, värmer mig och låter mig få del av sina tankar. Gräset binder svalka och döljer rävens svans sådär lite halvdant när den skuttar efter sork nere i hagen. Marken lever även när den inte brukas. Kanske lever den till och med mer.
Kanske är det som med oss människor; om vi inte arbetar minst 40 timmar per vecka så får vi tid att tänka, reflektera och kanske rentav – gud förbjude – nå den mentala nollpunkten; den där medvetandet sticker iväg från logik till intuition. Kanske utvecklar vi kopplingen till känslan. Känslan av att bara existera. Bara vara. Träden får växa sig gamla, gräset får växa sig långt.
Samtidigt vill jag inte låta hagarna och åkrarna växa igen helt. Viss gallring förekommer. Någonstans i bakhuvudet finns ett slags bild av att jag kommer bruka marken. Om det är markens eget eko ur det förgångna eller om det är en puls från en framtid av självförsörjande vet jag inte. Bilden finns där i alla händelser. Tydlig. Och förkovran pågår så att säga av sig själv.
Djuren som bor här mumsar gräset till viss grad. De verkar tycka om det. De går i hagar med elektriskt staket, något som även det föranleder en hel del tankar. Särskilt fåren är mycket känsliga för elstaketet. Vi har det bara inkopplat då de visar större rymningsbenägenhet än vanligt och utifrån tanken på vad några får inne hos hästarna skulle kunna ställa till med i fråga om hästlig panik. Såväl fåren som hästarna vet på håll om det är el i tråden. De känner det.
Aggregaten som levererar elen skickar ungefär en puls i sekunden, något som mycket väl borde kunna uppfattas av hjärnan direkt, men vilket helt säkert också kan förnimmas genom hovar mot fuktig mark. Just impulsens kontinuitet borde också kunna verkar rent hypnotiskt. Tick, tick, tick – varje sekund. Som att stirra på en mentometer. En så frekvent påminnelse på rent elektrisk nivå om att fängelset är armerat.
Samma sak som vi människor erfar, egentligen. WLAN och allsköns småelektronik kring 2.4 GHz, GSM/UMTS-signalerna mellan 900 och 2000 MHz skapar sannolikt ett stabilt, högfrekvent och paralyserande bakgrundsbrus. Skapar en stilla obalans, en lätt orolighet. De mer enkelriktade kommunikationsmedlen. Radio och TV, Tetra/Rakel och andra mer långväga kommunikationer spelar i mellanregistret.
Längre ner finns det ständigt med hög energi surrande 50-60Hz elnätet. Alltid där. Alltid på, bindandes hela planeten i sitt frekvensgrepp. För att inte tala om VLF/ELF-frekvenserna under 20 Hz, ytterst nära hjärnans rytmer, omsorgsfullt distribuerade via EISCAT/HAARP och kanske också via underliggande transmissioner i elnätet. Vi är invallade precis som djuren, men med en tydlig distinktion.
Djuren är fångna i en hage. På en tydligt anvisad yta, elektriskt inramad men också optiskt tydliggjord genom den lysande vita tråden. Riktigt så är det inte för oss människor. Vi har ju vår ”rörlighet”, åtminstone de flesta av oss. Vi får röra oss ungefär som vi vill inom vissa ganska stora gränser. Vår begränsning finns istället i det tankemässiga och kanske ännu mer i det intuitiva. Vi hålls inlåsta i ett tydligt tankerum.
Ett tankerum med tre dimensioner, tydligt avskärmande oss från vad som finns utanför. De otillåtna tankarna och dess förlängning vidare ut ur tankens värld och in i intuitionens, känslans, den okomplicerade, rena existensens nollpunktsenergi. Den som går emot tankehagens gräns får sig en rejäl stöt. Blir kallad förvillare, foliehatt, konspirationsteoretiker och andra tillmälen. Signalstarka media, tyckare och ansedda förvaltare av gränsdragningarna piskar den vita trådens tydliga synlighet in tankehagens gränsdragningar.
Men när man tar sig en stol och sätter sig hos djuren i hagen en stund; en ganska lång stund. När jag spenderar lite tid hos dem, då kommer de fram och nafsar lite på mig. Det blir lättare att tänka i deras närvaro. Det är som om de faktiskt sitter på en enorm klokskap, de där djuren. Kanske är det så att deras fångenskap föranleder den mest djupgående reflektion. Att de faktiskt funnit livet riktigt njutbart och att de under sitt gräsmumsande hinner tänka avsevärt mer än vad någon människa tillåts göra.
Kanske utgör deras fångenskap i hagen egentligen en katalysator för insiktsskapande. De har matfrågan ordnad, vattenfrågan likaså. De erhåller regelbunden päls- och nagelvård. De kan fokusera på att mumsa och tänka. Och tänka. Och tänka. Kanske tar de sig i tanken ut ur hagen, vidare till fjärran skogar och osedda hagmarker utan vit tråd.
Och kanske är det precis samma sak för oss. I den otillåtna utsidan av den definierade tankelådan pågår alltjämt de undermedvetna insiktsprocesserna. De matas blygsamt över till oss via drömmar och intuition. De skapar ett tryck gentemot tankehagen som nästan får den att implodera och tvingar hagens förmän att öka sin energi för att bibehålla rummet intakt mot oändligheten, något som givetvis inte blir möjligt i längden.
Vad skulle hända om hagen föll? Om tråden gick av och strömmen bröts till alla vår mänsklighets fyrkantighetsbibehållande signalsystem. Skulle djuren fly och skadas; oförmögna att ta reda på sig själva efter att ha fötts upp som tamdjur och matats vid fasta tider varje dag? Skulle vi människor kapsejsa i torgskräck inför den outforskade oändliga tanken, guppandes på intuitionens ocean?
Eller skulle vi helt enkel hjälpas åt? Skulle hästarna och fåren av förtroende och egen fri vilja stanna på den mark de faktiskt utvecklat en relation till – sitt hem? Hjälpa oss människor tänka lite mindre och – åtminstone inledningsvis – lära oss att leva utifrån känslan istället för den ständigt dömande tanken?
Och detta med marken. Jag tror egentligen inte att människor kan göra anspråk på att äga mark över huvud taget, än mindre juridiska personer. Relationen är en sak, men som i alla relationer är ju ägandet – om ordet tillåts – en högst ömsesidig historia. Man kan egentligen inte köpa mark; man kan vistas på den, tala till den och etablera en relation till den. Kanske kan man också lära sig lyssna så pass att man kan uttyda dess vilja.
Tanken som inte utan vidare låter sig bara deporteras ur sinnet är den kring marken; rätten till marken och brukandet av marken. På pappret är det ju jag och min fru som äger den här marken, dock med vederbörligt bankförbehåll vilket ju beroende på åskådning kan förändra innebörd. Men om jag som markägare inte tar reda på dess överskott; dess ved och hö. Om jag bara låter några djur beta i hagar – är jag då en god markägare? Eller är jag på något sätt skyldig marken att utveckla den? Ta hö ett par gånger om året. Lägga ett par tre månader på att ta ved. Inte bara skotta snö.
Samtidigt finns den där relationen där. Relationen till marken, till träden, till vrårna och alla de vackra små platserna. Den här marken gör mig glad, frisk och lycklig. Den hjälper mig när något är motigt. Den omfamnar mig med sin grönska, sin livskraft och sin välsmakande luft. Träden fångar in mig, värmer mig och låter mig få del av sina tankar. Gräset binder svalka och döljer rävens svans sådär lite halvdant när den skuttar efter sork nere i hagen. Marken lever även när den inte brukas. Kanske lever den till och med mer.
Kanske är det som med oss människor; om vi inte arbetar minst 40 timmar per vecka så får vi tid att tänka, reflektera och kanske rentav – gud förbjude – nå den mentala nollpunkten; den där medvetandet sticker iväg från logik till intuition. Kanske utvecklar vi kopplingen till känslan. Känslan av att bara existera. Bara vara. Träden får växa sig gamla, gräset får växa sig långt.
Samtidigt vill jag inte låta hagarna och åkrarna växa igen helt. Viss gallring förekommer. Någonstans i bakhuvudet finns ett slags bild av att jag kommer bruka marken. Om det är markens eget eko ur det förgångna eller om det är en puls från en framtid av självförsörjande vet jag inte. Bilden finns där i alla händelser. Tydlig. Och förkovran pågår så att säga av sig själv.
Djuren som bor här mumsar gräset till viss grad. De verkar tycka om det. De går i hagar med elektriskt staket, något som även det föranleder en hel del tankar. Särskilt fåren är mycket känsliga för elstaketet. Vi har det bara inkopplat då de visar större rymningsbenägenhet än vanligt och utifrån tanken på vad några får inne hos hästarna skulle kunna ställa till med i fråga om hästlig panik. Såväl fåren som hästarna vet på håll om det är el i tråden. De känner det.
Aggregaten som levererar elen skickar ungefär en puls i sekunden, något som mycket väl borde kunna uppfattas av hjärnan direkt, men vilket helt säkert också kan förnimmas genom hovar mot fuktig mark. Just impulsens kontinuitet borde också kunna verkar rent hypnotiskt. Tick, tick, tick – varje sekund. Som att stirra på en mentometer. En så frekvent påminnelse på rent elektrisk nivå om att fängelset är armerat.
Samma sak som vi människor erfar, egentligen. WLAN och allsköns småelektronik kring 2.4 GHz, GSM/UMTS-signalerna mellan 900 och 2000 MHz skapar sannolikt ett stabilt, högfrekvent och paralyserande bakgrundsbrus. Skapar en stilla obalans, en lätt orolighet. De mer enkelriktade kommunikationsmedlen. Radio och TV, Tetra/Rakel och andra mer långväga kommunikationer spelar i mellanregistret.
Längre ner finns det ständigt med hög energi surrande 50-60Hz elnätet. Alltid där. Alltid på, bindandes hela planeten i sitt frekvensgrepp. För att inte tala om VLF/ELF-frekvenserna under 20 Hz, ytterst nära hjärnans rytmer, omsorgsfullt distribuerade via EISCAT/HAARP och kanske också via underliggande transmissioner i elnätet. Vi är invallade precis som djuren, men med en tydlig distinktion.
Djuren är fångna i en hage. På en tydligt anvisad yta, elektriskt inramad men också optiskt tydliggjord genom den lysande vita tråden. Riktigt så är det inte för oss människor. Vi har ju vår ”rörlighet”, åtminstone de flesta av oss. Vi får röra oss ungefär som vi vill inom vissa ganska stora gränser. Vår begränsning finns istället i det tankemässiga och kanske ännu mer i det intuitiva. Vi hålls inlåsta i ett tydligt tankerum.
Ett tankerum med tre dimensioner, tydligt avskärmande oss från vad som finns utanför. De otillåtna tankarna och dess förlängning vidare ut ur tankens värld och in i intuitionens, känslans, den okomplicerade, rena existensens nollpunktsenergi. Den som går emot tankehagens gräns får sig en rejäl stöt. Blir kallad förvillare, foliehatt, konspirationsteoretiker och andra tillmälen. Signalstarka media, tyckare och ansedda förvaltare av gränsdragningarna piskar den vita trådens tydliga synlighet in tankehagens gränsdragningar.
Men när man tar sig en stol och sätter sig hos djuren i hagen en stund; en ganska lång stund. När jag spenderar lite tid hos dem, då kommer de fram och nafsar lite på mig. Det blir lättare att tänka i deras närvaro. Det är som om de faktiskt sitter på en enorm klokskap, de där djuren. Kanske är det så att deras fångenskap föranleder den mest djupgående reflektion. Att de faktiskt funnit livet riktigt njutbart och att de under sitt gräsmumsande hinner tänka avsevärt mer än vad någon människa tillåts göra.
Kanske utgör deras fångenskap i hagen egentligen en katalysator för insiktsskapande. De har matfrågan ordnad, vattenfrågan likaså. De erhåller regelbunden päls- och nagelvård. De kan fokusera på att mumsa och tänka. Och tänka. Och tänka. Kanske tar de sig i tanken ut ur hagen, vidare till fjärran skogar och osedda hagmarker utan vit tråd.
Och kanske är det precis samma sak för oss. I den otillåtna utsidan av den definierade tankelådan pågår alltjämt de undermedvetna insiktsprocesserna. De matas blygsamt över till oss via drömmar och intuition. De skapar ett tryck gentemot tankehagen som nästan får den att implodera och tvingar hagens förmän att öka sin energi för att bibehålla rummet intakt mot oändligheten, något som givetvis inte blir möjligt i längden.
Vad skulle hända om hagen föll? Om tråden gick av och strömmen bröts till alla vår mänsklighets fyrkantighetsbibehållande signalsystem. Skulle djuren fly och skadas; oförmögna att ta reda på sig själva efter att ha fötts upp som tamdjur och matats vid fasta tider varje dag? Skulle vi människor kapsejsa i torgskräck inför den outforskade oändliga tanken, guppandes på intuitionens ocean?
Eller skulle vi helt enkel hjälpas åt? Skulle hästarna och fåren av förtroende och egen fri vilja stanna på den mark de faktiskt utvecklat en relation till – sitt hem? Hjälpa oss människor tänka lite mindre och – åtminstone inledningsvis – lära oss att leva utifrån känslan istället för den ständigt dömande tanken?
Och detta med marken. Jag tror egentligen inte att människor kan göra anspråk på att äga mark över huvud taget, än mindre juridiska personer. Relationen är en sak, men som i alla relationer är ju ägandet – om ordet tillåts – en högst ömsesidig historia. Man kan egentligen inte köpa mark; man kan vistas på den, tala till den och etablera en relation till den. Kanske kan man också lära sig lyssna så pass att man kan uttyda dess vilja.
Det bästa vad jag förstått av de som lyckas med självgående produktion, är att tänka på att utnyttja höjden ovan mark och djupet under mark, man ska således välja sorter som har olika rotlängd och olika höjd sen är det bara sätta träd som ger frukt och ha en blandning med ungefär 40-50 olika frön och så dem så klart. Ankor har du svårt att ha där för du har stort vatten tror jag brevid som de kommer sticka till, ankor är bra om man är långt ifrån annat vatten en sin egna pöl, höns är lite besvärliga för de vill gå äta allt så man måste avgränsa dem från gränsakerna då, de behöver man inte med ankor. De olika rothöjderna skapar grund för microlivet och de blir de framtida arbetarna rötter till äppelträd skapar bra grund för sallad, stenar är bra för att öka klimatsonen så det jag beskriver lätt är ju inte direkt en åker, kan du tyska så finns det god literatur. Här är en inspererande film.
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=MazDSifuakk&feature=channel_video_title
Fast jag skulle aldrig riktigt vilja driva i så stor skala, men det är rätt kul film. Som man kan förstå så är även dessa fast i den ekonomiska maskinen och det förtår jag om man måste köpa mark.
Man borde liksom ha rätt att förädla mark om man vill, det borde ses som en gärning i miljön, för det går ju förädla och göra jorden bättre på mpnga olika sätt platser är ju på olika platser och har lite olika behov. Här lite uppåt tror jag man får göra lite så att ljuset sparas som värme genom terängen med sten och trädfigurationer som enligt ovan då och kanske lite jordvallar med jordgubbar.
De lilla jag gör här i min hyreslägenhets yta hmm har ett körsbärsträd som är mest väldigt högt och fåglarna hinner sno bären innan jag blinkat klart :- har tror jag nöt träd av en så länge okänd art, okända gränsaker som jag nu driver upp för fröna väldigt starka i smak och mest som krydda tagit flera år för dem att vilja komma upp (vet i tusan om de genmanipulerar sig själva där under jord) potatisen och de andra gödslar jag med fräsht gräsklipp som står i vatten till det stinker rena raket bränslet. Hade ju vart roligt om man hade rätten till någon mark att förbättra och det har en ju inte och verkar inte ha den möjligheten alls i denna värld, så det är ju lite tråkigt. För det är ju vad jag hellre skulle vilja göra en hålla på med denna dator liksom och för mig finns det ju inte så mycket annat en träna sitta dator och blabla inrutat i ordningen, fisk är bra i detta spel och lite fiskodling är ju inte så svårt i en hemmagjord damm (10 till ungefär 15 tusen kr ikostnad att göra som duger även som simmbassäng) Har man traktor med lite gräv så är det ju lätt som en plätt. De flesta jag pratat med som är i detta säger i stort man lår sig snabbt när man väl sätter igång jorden i sig lär en.
Gunilla kanske har tipps hon verkar trädgårds van :-)
Klokt som vanligt, Erik.
SvaraRaderaJag tycker att det låter som en skön inställning till naturen och livet - det måste ju finnas en lust till att göra något mera, "annars kan det kvitta".
Vi är väl ännu lite fångna för att inte "braka sta" och bara göra en massa saker, utan måste först hämta upp oss själva.
Jag själv sitter i en lägenhet med villor och hyresgäster som en ständig källa till iakttagelser, att reelatera till och processa.
Ang alla elektriska strömmar så har jag säkert massor runt mig - med mobilantenn en liten bit ifrån, bredbandskabel negrävd 3 m från mitt fönster (där hela världen strömmar igenom) + all övrig el. (men jag har ju ingen TV och ingen mobil...)Och jag tror nog att jag helt enkelt ingår/smälter ihop med alla dessa vibrationer. Vi är ju trots allt bara en hög vibrationer inuti ett vibrationsfält. Det är bara om vi motsätter oss,inte vill erkänna vissa av våra egna vibrationer, som det kan uppfattas som problem.
Jag är ingen expert på trädgård eller odling - allt går på lite erfarenhet och intuition och lust. Jag har ju inte heller ännu någon "riktig" trädgård, där jag kan utforska en massa. Här gäller det bara - mesta möjliga skönhet, lite nytta och framförallt LIV - på en liten yta. Men har expanderat också ytan undan för undan,i mån av ork och mod. Universum har ju planterat mig här - mitt ibland allt möjligt - för att växa och expandera som människa. Så jag är här tillsvidare ... längtar dock STORT efter det egna huset och trädgården.
Tackar för många intressanta tankar.
SvaraRaderaHyresrätt är naturligtvis det naturliga sättet att bo om man betraktar fastighets- och kreditmarknadernas egentliga innebörd.
Men landet kräva dessa konstruktioner såsom det är i nuvarande paradigm. Är emellertid helt inställd på att vi får bruka landet mer i enlighet med Stefans begrepp ganska snart. Har till och med börjat reka lite. Brukandet och ägandets diskrepans ökar så ohyggligt att det bör kunna göras om helt vid en korrigering.
Detta med att signalerna skulle kunna ingå som delar i den egna vibrationskompositionen är ju en alldeles förträfflig tanke. Vända sig om och använda sig av även de vågornas energi istället för att kämpa emot dem. Stort tack för en sannolikt avgörande insikt.